John Fernström - Dikter

En del av Fernströms dikter har utkommit på Gondolins förlag 2005. Urvalet har gjorts av Jan Sigurd, som givit samlingen namnet "Utan Musik", vilket poängterar en ovanlig sida av Fernström, vars verksamhet ju vanligen förknippas med musik i dess olika former. Titeln är dessutom en parafrasering av det namn Fernström gav sin elfte symfoni och det samtida självporträttet "Utan Mask".

Utan Musik. Diktsamling utgiven 2005 av Förlags AB Gondolin. ISBN 91 88821 69 2. Omslagsbilden är en målning av John Fernström.

Utan Mask John Fernströms självporträtt från 1948. Detta porträtt målade Fernström samtidigit som han arbetade med sin elfte symfoni med samma titel. Porträttet finns idag att beskåda på Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm.

Dikter i urval

Här följer ett litet utdrag av dikter. John Fernström efterlämnade bortåt två hundra dikter, varav hittlls endast ett fåtal publicerats före 2005, då diktsamlingen Utan Musik kom ut med ett förtiotal dikter. Beroende på intresse, kan en komplett diktsamling komma att ges ut.

Det fanns skogar i min barndom.

Det fanns skogar i min barndom, som var gröna, som var sköna, som var djupa,
det fanns blommor, det fanns vindar, det fanns böljor i en blånande sjö.
Där var böljebrus och blomdoft och en kvällsbris kunde sakta dö
i en björkskog framför gråa urtidshällars hårda ättestup.

Och en fågel kunde gunga, kunde sjunga med sin lilla ljuva strupa,
och en syrsa kunde spela, kunde gnida sin fiol bland ängens slagna hö,
och en slända kunde sväva ljus mot djupblå sjö bland vassens rö.
Ack, den glädje som mitt hjärta kunde dagligen insupa!

Nu är skogen oftast vissen i en torkans hårda värld,
och små blommor sakna doft och ljuvlighet,
och en syrsa har jag inte hört på många, många år,

och de fåglar som nu sjunga, deras sång är föga värd;
för det mesta är det kråkor som med krax och gruvlighet
stört min tanke och begrundan dessa sistförflutna år.

Rörande livets ekvationer.

Man lär våra unga att tänka
i ekvationer och tal,
men vem vill de växande bänka
kring klingande pastoral?
Vem lär dem att stämma en lyra
till dityrambernas fest,
de unga som räkna ut hyra,
procentsats, diskonto och rest?

Det är fint med laborationer,
det är fint med kemi och fysik,
men vem lär dem Bachs inventioner
och överjordisk lyrik,
för vad hjälper X, Y och kvoten,
om av livets klingande dikt
blir ett räkneexempel, där roten
har nollor för allting av vikt?

Om framgång i livet.

Jo jo, min käre Andersson,
så kan det gå,
innan man vet ordet å:
Det var för många år se'n
en liten påg.
Han märkte inte hur den lede tjuren tog sats,
utan fick av hornen en luftseglats
och blev - som man säger när man är liten -
en ängel som dväljs på en sällare plats
- så blev hans ande från kroppen sliten.

Men ser du, min käre Andersson,
det var det som var fina Q.
Nu pratar man ännu om grabben,
men glömmer hans bröder sju.
De var bara vanligt folk,
riksdagsmän och folkskollärare och annat snyggt.
De multna nu i gravarnas smolk.
Ja, livet är ju styggt,
för, ser du Andersson,
han som var en barfotalasse med tur,
som aldrig gjorde något annat
än blev stångad av en tjur,
honom minns man rent förbannat.

Ja, ser du, sånt är livet.
Någon råkar händelsevis på
en liten ordkombination till en vers.
Honom minns man, men andra två,
som skrivit långa register härs och tvärs,
dem glömmer man.
Någon råkar sätta en färgklick på en pannå
och blir en konsthistorisk gestalt,
medan Kalle Johansson målar en stor landå
för en kronas peng i timmen, ett för allt,
bara för att han inte haft turen
att stångas av lyckotjuren.

För skall man bli nått här på jorden,
då skall man stångas eller sparkas fram.
Och tro nu mej, när jag säjer di orden!
Och låt oss så ta oss en liten dram
och hoppas att också vi fötts till jorden
med samma changs som de andra,
fast det vete tusan om en Andersson
på turens vägar kan vandra.

Ja, skål då Andersson, för en enkel fundering
som nu har sagts av en enkel man,
som inte har fått någon bättre mundering
i tillvarons kamp uti livets land
än att hans sinne blitt enkelt beskaffat
och hjärnans blodomlopp så beskaffat
att han tänker så gott han kan.


John Fernström hemsida