John Fernström och hans musik

Boel Lindberg, September 1997

John Fernströms beslut att ägna sitt liv åt musiken växte fram ur en läsupplevelse i de tidiga tonåren. Den inträffade under realskoleåren i Osby där han och en äldre bror placerats av sina kinamissionerande föräldrar. Han hade kommit över en 25-öresbok av en engelsk författare, Olive E. Briggs med titeln Hemliga makter. I självbiografin Jubals son och blodsarvinge berättar han hur han sträckläste boken:

Det var Wagner-operans hela fascinerande scenvärld, man fördes in i. Det var Brynhilde på det brinnande bålet, det var Wotan, det var sjungande fåglar i kulisserna, och sist men icke minst var det den härliga Velasco, violinvirtuosen med den brinnande glöden i tonen, den bländande tekniska virtuositeten, Vieuxtemps´ violinkonserter. Det var intima symposier på ett flygelförsett kapellmästarrum med en god flaska vin och nattliga samtal om konsten med stort K. Det var den farande skaran av virtuoser, sångare och dirigenter.

Det var en värld, som fascinerade mig, och jag beslöt på stående fot - eller liggande, för jag låg i sängen och läste - att bli en världsberömd violinist.

Dessförinnan hade måleriet lockat honom mer. Nu blev det istället en helhjärtad satsning på musik. Fadern hade skickat med honom en gammal Hopfviolin och den försökte han lära sig spela på, till en början på egen hand. Efter någon tid ingrep vuxenvärlden och skolans sånglärare tog hand om hans första musikundervisning. Det säger något om styrkan i hans beslut att bli musiker och halten av den musikalitet han utvecklade att han redan efter två år ansåg sig mogen att starta en skolorkester. Samma år tog han realen. Trots goda betyg och utfästelser om hjälp med finansiering av studier till studenten valde han att söka sig till Malmö Musikkonservatorium. Han började där hösten 1913.

I Kina satt fadern K A Fernström och bestämde att om John ville ägna sig åt musik fick det bli som kyrkomusiker. I annat fall hotade han att dra in sitt underhåll. John lydde till en början men när han efter ett år fick den skicklige och energiske violinisten Carl Nordberger som lärare gick det inte längre att mota bort drömmen om att bli en stor violinist. Då Nordberger 1915 flyttade vidare till Stockholm bestämde sig Fernström att flytta efter och bli privatelev hos honom. Organistutbildningen sköts på framtiden. Fadern stod vid sitt ord och drog in underhållet. Men Fernström lyckades klara sig nästan ett år i Stockholm på en liten besparing och de inkomster han kunde dra in på att ta sig an nybörjare på fiol.

Orkestermusiker med solistdrömmar

Våren 1916 stod det klart att han inte kunde klara sig i längden utan fasta inkomser. På Nordbergers inrådan sökte han sig till den relativt nystartade Nordvästra Skånes Orkesterförening (NSO) med säte i Helsingborg. Tanken var att han därifrån skulle kunna fortsätta sina studier för någon lärare i Köpenhamn.

I oktober 1916 inledde Fernström sin anställning hos orkestern som skulle vara ända fram till våren 1939. Efter något år började han studera för Max Schlüter i Köpenhamn. Hans äldre bror, som hunnit skaffa sig ett relativt välbetalt arbete, bistod med pengar för lektionerna.

I Helsingborg drogs Fernström snart in i en krets av unga musiker, konstnärer och journalister. På stadens kaféer och hemma hos varandra diskuterade de tidens nya strömningar inom musik, konst och litteratur. Här lärde Fernström känna musiker som Gustaf Paulson, Hjalmar Johansson och Waldemar Rudolf och journalister som Carl Schill (anställd vid Skånska Social-Demokraten, sedermera Arbetet långt in på 1940-talet). Bland konstnärerna, varav flera också var goda musiker, kom Georg Crona att bli en av de närmaste vännerna.

Ungefär vid denna tid (1918) upplevde Fernström en av sina första stora kriser. Brodern dog i spanska sjukan. Fadern, styvmodern (Fernströms mor hade dött då John var drygt fyra år) och en halvsyster hade p g a kriget försökt ta sig hem från Asien men fastnat i Sibirien utan möjlighet att vidarebefordra brev. För en tid trodde Fernström att han var den ende överlevande i familjen. Hans första kompositioner, Sex sånger med piano (bland vilka han valde ut 4 som fördes samman till samlingen "De mortuis", opus 1) komponerades vid denna tid. Många av sångerna handlar om döden. Tonspråket i dem är förhållandevis modernt med en dragning till atonalitet eller tvetydig tonalitet.

Fortfarande var det emellertid solistdrömmarna som styrde Fernström. Hösten 1921 tog han ett års tjänstledighet från orkestern för att studera violin i Berlin. Hans lärare Issay Barmas förespeglade att om Fernström fortsatte studierna hösten 1922 skulle han föra honom till solistdebut i Berlin. Fernströms besparingar var emellertid slut och då fadern (som nu var verksam i Sverige) vägrade hjälpa honom fick han ge upp planerna.

Tonsättarstudier

Det blev Gustaf Paulson som styrde in honom på nya vägar. Han drog med honom till Peder Gram i Helsingborg. Gram undervisade i komposition. Också Waldemar Rudolf tog lektioner för honom. Diskussionerna i kamratgänget fördjupades nu till både stödjande och kritiska kommentarer till de kompositioner som växte fram. Till en början uppfördes de inom kamratkretsen men från ca 1925 blev det också vanligt att en årlig offentlig konsert anordnades med verk av helsingborgstonsättare. Flera av Fernströms tidiga kammarmusikverk fick sitt uruppförande vid sådana konserter.

Redan under 1920-talet får Fernströms musik några av de karaktäristiska drag som skulle komma att följa hans stil under hela hans fortsatta karriär som tonsättare. Ett typiskt drag är hans omsorg om hantverket. Hans grundliga studier i harmonilära och inte minst kontrapunkt lyser igenom tidigt. Den mer extrema modernism han intresserade sig för omkring 1920 förbyttes snart i ett mer konventionellt tonspråk. Det är kanske rättare att säga att han genom studierna för bl a Gram drevs mot mer traditionella kompositionstekniker.Men som många andra unga tonsättare vid denna tid över hela Europa valde han att söka en väg framåt genom att utnyttja de möjligheter till nya harmoniska förlopp som användandet av främmande skaltyper, kyrkotonarter och hel- och halvtonsskalorna ger. Också Fernströms stora förkärlek för kontrapunktiska tekniker kan ses som ett sätt att hitta en väg bort från den senromantiska musiken. Representativa verk av Fernström från 1920-talet är sångerna i samlingen Exotisk bukett, op 3, Intima miniatyrer, op 2 för stråkorkester, Symfoni nr 3, "Exotica", op 15 och Symfoniska variationer, op 17.

Dirigent och musikalisk folkfostrare i Helsingborg

Komponerandet tycks inte ha varit huvudsaken för Fernström under Helsingborgsåren, åtminstone inte under 1920-talet. Tillsammans med det unga helsingborgska avantgardet lyckades han genomdriva en förnyelse av NSOs program som innebar att de förlegade s k folkkonserterna som dominerade generalprogrammet ersattes med studiekonserter där publiken aktivt fördes in i musikens värld. Från 1932 blev Fernström dirigent och föreläsare i studiekonsertserien. Han blev mycket populär och drog ofta så stor publik att konserterna måste bisseras. Detta publikstöd hjälpte honom föga då han 1939 sökte posten som dirigent för NSO. Orkesterns styrelse föredrog den något yngre Sten Frykberg som den avgående dirigenten Olof Lidner förordade. Att också en majoritet av orkesterns musiker ville ha Fernström spelade ingen roll. Lidner hade på olika sätt sedan lång tid tillbaka visar att han inte ville ha någon konkurrens från Fernström.

Det var mycket annat som engagerade Fernström i Helsingborg. 1927 blev han ordförande i musikerförbundets helsingborgsavdelning. Året därefter startade han musikföreläsningar hos ABF och ungefär samtidigt började han dirigera arbetarmanskören Lyran. Han var dess ordinarie dirigent fram till 1941 och hade även senare trots att han inte längre bodde i Helsingborg täta kontakter med kören. Flera sånger i Fernströms rika produktion av manskörsverk är komponerade direkt för Lyran. Det gäller bl a Manhem, op 7 för manskör och orkester, Sångerna, op 24b, Sången mot Sångerna, op 33a och Vårregnet, op 48f (de tre sistnämnda för manskör a cappella).

Från början av 1930-talet arbetade Fernström hektiskt som violinist, intendent och ledare före studiekonserterna i NSO. Han dirigerade Lyran men fick också igång en blandad kör som kallade sig Hälsingborgs Oratoriesällskap. Från 1932 blev denna knuten till NSO med Fernström som repetitör.

Musikerlönerna var extremt låga på 1920-och 1930-talen i en orkester som NSO. Lön utbetalades dessutom endast under spelsäsongen oktober till april. För att klara sig och sin familj - Fernström gifte sig omkring 1923 och fick två döttrar 1925 respektive 1929 - tvingades han söka extrainkomster som restaurangkapellmästare. Ända fram till 1932 hade han regelbundet uppdrag också under spelsäsongen, därefter endast sommartid. Carl Schill ger i en recension från 1930 i Skånska Social-Demokraten en fin inblick i Fernströms arbetssituation:

Herr John Fernström får förlåta, men vi måste avslöja hans göranden och låtanden sedan ett par dygn tillbaka. På lördagskvällen steg han upp på ett par fosterländskt dekorerade pilsnerlådor i Mollbergs festsal och dirigerade Swahili-Boys tills långt fram på söndagsmorgonen. Det var han som med sin orkester skapade den intensiva glädje som rådde i övre våningen på Mollberg.

Några timmar därefter stod John Fernström på en mera förnämlig dirigentpall i rådhusets heligaste rum - vigselrummet -, och dirigerade Orkesterföreningens folkkonsert

Trots den stora arbetsbelastningen hann Fernström komponera förhållandevis mycket under helsingborgsåren. På 1930-talet tillkom flera stora symfonier (symfonierna 4-6), orkesterverken Den kapriciöse trubaduren, op 21, Klarinettkonsert, op 30 och flera solosånger med orkester- eller pianoackompanjemang.

Frilansande dirigent i Malmö

Från april 1939 stod Fernström utan fast anställning. I besvikelsen över att han förlorat striden om dirigentposten hade han sagt upp sin anställning vid NSO. Han hade fått ett muntligt löfte om att bli dirigent för den Radioorkester som skulle bildas i Malmö från hösten 1939 med musiker som också spelade i Malmö Konserthusstiftelses orkester. När anställningsvillkoren sattes på papper visade det sig att han endast fick halvtidsanställning. Arbetet upphörde dessutom från 1942 då Malmö-orkesterns ordinarie dirigent Georg Schnéevoigt beslöt sig för att också ta sig an radioutsändningarna. Fernströms situation var under dessa år och långt in på 1940-talet prekär. Han tvingades jaga inkomster som dirigent för körer och halvprofessionella orkestrar (som Sydöstra Skånes Orkesterförening vars dirigent han var 1940-45), ta beställningsuppdrag för festmusik till bl a en lång rad arbetarorganistationer i Malmö och från 1944 komponera musik för teateruppsättningar på Malmö Stadsteater. Han bodde i Malmö från sommaren 1939 men kom aldrig in i stadens musikliv. Bl a möttes hans försök att anordna konserter med musik av skånetonsättare med kalla handen.

Genombrott i Stockholm

Hösten 1943 bestämde sig Fernström att flytta till Lund. Här fanns många musikervänner och kompositionselever. Här fanns också Lunds kvinnliga studentkår vars mycket uppskattade dirigent Fernström var åren 1941-48. Lunds akademiska kapell och Lunds stadsorkester hälsade honom med öppna armar då han tog plats i violinstämman och senare violastämman. Han drogs vidare in i folkskolornas instrumentalundervisning som pultkamraten Nils Otto Bengtsson fått igång något år tidigare och fick här ta hand om de mer avancerade eleverna på violin.

I Lund fick Fernström också ro och arbetslust att komponera musik som inte främst var brödskriveri. Våren 1943 hade han plötsligt blivit ett hett namn i Stockholms musikliv efter ett uppmärksammat uppförande i Stockholms konsertförening av Concertino för flöjt med liten orkester och damkör, op 52. Kritikerframgången blev så stor att chefsdirigenten Carl Garaguly drev igenom att en symfoni av Fernström skulle uppföras kommande säsong. Valet föll på Symfoni nr 6, op 40. Framförandet av den i januari 1944 i Stockholms konserthus blev en stor kritikersuccé. Moses Pergament, kritiker i Aftontidningen, skrev: "Kritiklusten domnar och lämnar fältet fritt för en spontan beundran för den konstnärliga logik, den formella stringens och den tekniska skicklighet varmed satsen [sats 1] bygges upp." Dag Wirén, kritiker i Svenska Morgonbladet utbrast:

Här märkte man ett temperament och en dramatisk kraft som är ganska sällsynt i svensk musik [] symfonin var utomordentligt skickligt instrumenterad.Där fanns inte en fras som inte var från början tänkt för just det instrument, som spelade den.

Detta genombrott skaffade Fernström en plats på den nationella musikscenen. Den provinsiella stämpel som tidigare satts på hans musik togs bort. Nästan alla större orkesterverk som han komponerade efter 1944 kom att uruppföras i Stockholm. Konserthusstifelsens orkester under Garaguly uruppförde hösten 1944 Symphonie discrète - symfoni nr 10, op 65. Samma orkester uruppförde Symfoni nr 11 "Utan mask", op 77 i januari 1947 och Fagottkonsert, op 80 i november samma år. Sveriges Radios orkester tog sig vidare an Symfoni nr 12, op 92 (uruppförande i aug 1952) och Violinkonsert nr 2, op 95 (uruppförande i oktober 1953). Båda de sistnämnda verken fick många positiva omdömen av stockholmskritikerna. Inte minst uppskattade de att Fernström försiktigt anpassat sitt tonspråk till den modernism som börjat bryta igenom också i Sverige efter kriget.

Ändå blev det efter 1953 allt tystare om Fernström i Stockholm och det skulle dröja fram till 1972 innan ett större orkesterverk av honom ånyo uppfördes där. Inte heller i Sveriges Radio kunde hans musik höras mer än en gång per år. Det finns flera förklaringar till att Fernström nu från att ha varit en uppmärksammad och uppburen tonsättare förpassades tillbaka till provinsen. En är att han efter 1953 inte längre hade några inflytelserika dirigenter eller människor med makt inom musiklivet som talade för hans sak. Vänner som tonsättaren Ture Rangström eller violinisten/dirigenten Tobias Wilhelmi var döda och Carl Garaguly som fört hans talan i Stockholms Konsertförening hade manövrerats bort från chefsdirigentposten. Nya människor styrde nu över programpolitiken både i Sveriges Radio och i Stockholms Konsertförening. För dem var Fernströms musik alltför gammaldags. De förespråkade musik av yngre tonsättare med öron för den modernism som började bryta igenom på 1950-talet. Bland svenska tonsättare låg de väl till som tillhörde den s k Måndagsgruppen.

Kommunal musikledare i Lund

En viktig förklaring till tystnaden kring Fernström i Stockholm efter 1953 är slutligen att han inte komponerade något nytt större orkesterverk efter detta år och heller inte några längre kammarmusikverk. Hans arbetsbörda i Lund hade vuxit för mycket för att han skulle kunna orka samla sig för ett större verk. Hans hälsa var heller inte bra. Det förefaller också som han till en del tappade lusten att komponera i det hårdnande klimat som nu började råda mellan de äldre traditionalisterna och det unga avantgardet. Under resten av 1950-talet föredrog Fernström att ge utlopp för sin konstnärliga kreativitet genom måleri. Detta intresse, väckt redan under barnaåren, hade han långsamt börjat odla ungefär från mitten av 1940-talet. Han hade gått kurser i Malmö och i Paris och några år in på 1950-talet började hans måleri alltmer lämna amatörstadiet. Mellan 1948 och 1960 visades hans målningar vid minst sex offentliga utställningar.

Den stora arbetsbördan i Lund var Fernström delvis själv skyldig till. 1948 hade han utsetts till kommunal musikledare i staden och full av energi hade han satt igång en ambitiös verksamhet med en musikskola som successivt byggdes ut till ca 150 elever i åldern 15-19 år som fick undervisning på något instrument och som övades i samspel i kammarmusikgrupper och i en ungdomsorkester. Efterhand kom också studiecirkelverksamhet igång i harmonilära, kontrapunkt, musikhistoria och komposition. Körverksamhet och undervisning i sång ingick också snart i programmet. Fernströms engagemang för verksamheten var smittande och efter något år ställde han upp som lärare vid sommarkurser för kommunala musikledare. Som om inte detta räckte kläckte han någon gång hösten 1949 idén att Lund skulle bli värd för en Nordisk Ungdomsorkester under en sommarmånad.

Ledare för Nordiska Ungdomsorkestern i Lund

Nordiska ungdomsorkestern i Lund (NUO) kom att förverkligas från 1951. Fernström och skolchefen i Lund, K G Ljunghill, stod för det tunga arbetet att dra igång verksamheten med stöd från Lunds stad, Musikfrämjandet och Föreningen Norden. Ett hundratal unga musiker fick plats i orkestern redan första året. Verksamheten pågick under en månad och bestod av orkesterrepetitioner och musicerande i mindre ensembler. Orkestern och kammarmusikgrupperna gav också konserter som redan under den första säsongen väckte stort uppseende. Vid en sådan konsert uruppfördes Fernströms Trio för violin, viola och violoncell, op 90 av orkesterns konsertmästare Johan Åkesson, Verner Skolund Jensen, viola och Juhani Poijärvi på cello.

Att verk av Fernström, stora som små, uppfördes av Nordiska ungdomsorkestern blev en regel under de nio säsonger 1951-60 som han var huvudansvarig för verksamheten. Ett av dessa år, 1957, tog han helt ledigt och ägnade sig istället åt måleri. Sommaren 1961 var han alltför sjuk för att kunna ställa upp. Men de år då han var aktiv som organisatör och dirigent spelades musik av honom. Senare har orkestern kommit att bli den musikinstitution som bäst förvaltar det musikaliska arv han lämnat efter sig.

Redan det första året prövade man också att ge tillfälle åt unga dirigentaspiranter att studera in verk med orkestern. Senare under 50-talet växte denna verksamheten ut till en dirigentkurs. Redan från början gavs särskilda mästarkurser i violin, sång och piano. Vidare gavs musikteoretiska kurser, en musikhistorisk kurs där skivlyssning utgjorde ett viktigt inslag samt kurser i avslappningsmetodik.

Att Fernströms musik inte längre spelades så ofta i Stockholm innebar inte att han var helt glömd på riksplanet. 1953 valdes han in som ledamot i Kungl Musikaliska akademien och året därpå fick han ta emot medaljen "För tonkonstens främjande".

Från 1953 var Fernströms hälsa inte bra. Han fick en allvarlig hjärtattack på hösten detta år. Tre år senare drabbades han av näthinneavlossning. Under sjukhusvistelsen i väntan på operation började han diktera sina minnen. Hustrun, Elisabet Maull-Fernström (som Fernström gift sig med 1947) stenograferade ner dem och de växte så småningom ut till självbiografin Jubals son och blodsarvinge som utgavs postumt 1967.

Från senare delen av 1950-talet följde fler hjärtattacker. Våren 1961 inträffade den allvarligaste av dessa. Fernström tillfrisknade aldrig utan avled den 19 oktober samma år.

 

John Fernström hemsida