John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel X: Musikstuderande

Så blev jag alltså elev vid Malmö Musikkonservatorium. Om jag räknar rätt på fingrarna, måste det ha varit hösten l913, då jag ännu hade några månader kvar till min 16:e födelsedag.

På våren hade jag tagit min realexamen. Jag har redan tidigare talat om, hur jag med hjälp av Bertil Åstrand lyckades ro i land ett fint biologibetyg. Den fantastiska examenstur jag hade skulle ju kunna berättas med lustiga anekdoter, t.ex. om hur jag klarade den av mig föraktade och avskydda franska revolutionen o. s. v. Men den verkliga femettan fick jag in på fysiken. Min gamle vän John Olsson och jag hade några dagar före examen på en rast gått och diskuterat Ångströms spektroskop, som ju egentligen icke ingick i kursen. På själva examen fick jag i fysik frågan om spektroskopet, vilken fråga jag klarade av med att en passant nämna skolans fysikkurs' spektroskop, varefter jag nämnde, att svensken Ångström vidare "utvecklat spektroskopets idé på följande sätt". Jag bad att få gå fram till svarta tavlan och demonstrera. Vår häpne lärare i fysik släppte fram mig att inför censor, som var matematik- och fysiklektor vid krigsskolan i Karlberg, med hjälp av uppritade linjer a b c x y och z klarlägga Ångströmska spektroskopet.

Efteråt var denne lektor inviterad till examensmiddag hos min förmyndare, Adolf Kristensson, som var skolstyrelsens ordförande.

Dagen efter den examenshippa, som vi ungdomar begick med lemonad och bakelser på Osby badhuscafé, blev jag kallad ned till Adolf Kristenssons kontor.

- Man har ju nu tagit examen. Man skulle nog kunna studera, och vi har talat med censorn, som tyckte, att man ju nog skulle kunna bli någonting. Om man vill bli läkare eller lektor, så måste man ju läsa vidare, och då måste man ha pengar. Om det är så, att man behöver en borgensman för studielån, så kan man nog räkna med att vi skulle ordna den saken.

Men "man" ville icke bli varken läkare eller lektor. Man ville bli konstnär, efter visst övervägande t.o.m. musiker. Den käre gamle snälle farbror Adolf blev mycket besviken, när jag sade, att jag ville studera musik.

I Malmö fanns ju ett "musikkonservatorium", d.v.s. en privat musikskola, som grundats av en italiensk kafémusiker. Då jag hade släktingar i Malmö, Meissners, som skulle överta förvaltningen av det penningbelopp, som min far deponerat för min utbildning, så sökte jag kontakt med Malmö Musikkonservatorium.

Efter en på sommaren 1913 genomgången musikteoretisk preparandkurs, som egentligen var fullständigt onödig - vi sysslade huvudsakligast med musiklärans elementäraste begrepp och med att lära notläsning med italienska notnamn - blev jag inskriven vid konservatoriet som halvfrielev, d.v.s. jag hade att betala halv avgift, vilket var nog så värdefullt med tanke på att morbror Meissner förstod att hålla efter mig, så att jag hushållade med ettöringarna på ett sätt som vore ganska otänkbart för våra dagars ungdomar.

Men jag vill lova, att jag kände mig stolt över att äntligen höra till den skara, som studerade för att förbereda sig för ett konstnärligt levnadskall.

Jag var inskriven enbart som violinelev, och jag började min första lektion med att spela upp ett "stycke". Det var Bachs Air på g-strängen. Fingersättningen klarade jag nog, men tempot hade jag fullständigt missuppfattat. Jag räknade stadiga fjärdedelar i stället för åttondelar, och döm om lärarens, maëstro Ernesto Ballarinis, häpnad, när han fick höra Bachs gudomliga air föredragen i ungefär dubbelt tempo, där den överjordiska cantilenans sjungande sextondelar ramlade undan kvickt som sjutton och trettiotvåendelarna ännu kvickare än sjutton. Man måste ju komma ihåg, att jag över huvud taget icke fått någon violinistisk undervisning. Jag var självlärd. Mitt svulstiga vibrato gjordes från armbågsleden med en fullständigt stel handled. Dessutom hade jag som så många amatörer fastnat i ovanan att låta fiolhalsen glida längst ned i tumgreppet och därigenom fått en för all teknisk utveckling omöjlig handställning.

Som bekant är för varje fiolist hela livet en kamp mot falskspelning. Bériot säger i sin fiolskola, att en violinist alltid måste tänka på att "skärpa" intonationen. Det betyder i praktiken, att t.ex. skillnaden mellan stora och små sekunder, mellan stora och små terser måste skärpas. Denna skärpning drevs ju t.ex. av den berömde violinpedagogen Ottokar Sevcík så till överdrift, att den skärpta intonationen hos många av hans elever verkar direkt orent spel. När skärpningen emellertid betyder praktiska anvisningar om att fingrarna vid halva tonsteg skall ligga tätt ihop etc., är den av ofantlig hjälp vid den tekniska utbildningen. (Man måste ju komma ihåg, att den s.k. falskspelningen vid stråkinstrumenten åtminstone till 75 % är en rent fingerteknisk bristföreteelse och icke en historia som angår gehöret). Något sådant hade jag ju aldrig hört talas om.

Visserligen var Ballarini ingen egentlig pedagog, men han förstod naturligtvis, att beträffande mig gällde det att radikalt lägga om spelsättet - jag måste börja om från början. Sådant är ju inte någon vidare munter upplevelse. Det är en annan sak, när det endast gäller en omläggning av metoden, och jag förstår mycket väl den frielev, jag en gång fick, när jag var anställd i hälsingborgsorkestern och som började med att säga:

- Jag skulle hälsa från far och säja, att om jag måste bårja från bårjan, så skulle jag inte bårja.

De uppgifter, jag fick att arbeta med mellan lektionerna, kunde av naturliga skäl inte fylla ut min tid. Det var alltsammans sådant, som jag kunde spela från bladet. Det var ju bara frågan om handställningar och dylikt. Men min tid under dygnets övriga timmar kunde jag naturligtvis inte kasta bort. Jag hade mina skissböcker och min akvarellåda. Och så gick jag under dagarna och tittade i bokhandelsfönstren på en bok av August Brunius, vilken hette Färg och Form. Den var på den tiden alla unga målares bibel. Till slut lyckades jag skaffa pengar att köpa den.

Idéerna, tankarna och konstuppfattningen, som låg bakom den konstnärliga produktionen av män sådana som Cézanne, Gauguin och van Gogh, trädde i boken fram på ett sätt som nästan kullkastade hela min tidigare inställning till måleriet. Fast jag vet inte! Mycket kände jag igen från mina egna kätterska funderingar och experiment med pensel och blyerts. Men det var ju roligt att se tankarna uttryckta av en kritiker och teoretiker, som hade formuleringsförmåga. I samma situation råkade jag för resten senare, när jag konfronterades med de konstruktiva tankar, som ligger till grund för mycket av den moderna musiken. En hel del av det jag kände till genom egen erfarenhet fick jag bekräftat i teoretiska verk.

I "Till en blivande målare", som August Brunius kallar företalet i sin bok, skriver han många saker om konstnärskapets förbannelse och lidande men också om dess ljuvlighet och glädjeämnen. Och på ett ställe talar han om hur konstnären är ett med sitt verk. För honom kan tiden icke vara som för andra - ett stycke arbete, ett stycke vila o.s.v. För honom måste tiden vara en och odelbar, en konstnärlig skaparprocess, som alltid är i gång - medvetet eller omedvetet - även under de stunder, då handen vilar.

Men jag gjorde den reflexionen, att det icke endast är konstnären, för vilken tiden är så där en och odelbar. Är det inte likadant för var och en, som är besatt av den s.k. intellektuella lidelsen. På mig själv kunde jag märka, att det som de flesta nog brukar betrakta som absolut vila, inte existerade för mig, annat än möjligen i sömnen.

Min moster tyckte att jag var håglös och lat, för att jag i början endast spelade fiol någon timme om dagen och för övrigt satt och läste eller, som hon uttryckte det, "hängde omkring och gjorde ingenting".

I själva verket var det så, att jag plöjde igenom de böcker i familjen Meissners bokbestånd, vilka jag tyckte hade något av litterärt och konstnärligt värde. Jag brottades med de konstnärliga idéerna både när det gällde musik och målarkonst. Och dessutom hade jag ålagt mig själv en träningskurs i den versifikatoriska formen. Jag hade nämligen bland flickorna Meissners skolböcker funnit en bok, som hade en klar och tydlig översikt över alla de brukliga versformerna.

Det finns inget sätt att lära en sak grundligt, som är så effektivt som att själv göra saken. Jag har alltid älskat klarhet och reda i tanke och uttryck, och jag ville få klarhet i alla de versifikatoriska begrepp, vi hade hört talas om vid skolans modersmålsundervisning. Knittelvers, sonett, ottave rime, hexameter och dylikt kunde jag ju visserligen efter en stunds eftertanke hjälpligt definiera, men nu ville jag få dem till att bli verkligt levande och klara begrepp, när jag någon gång sysslade med att läsa lyrik.

Det var förvisso inte några litterära konstverk jag åstadkom. Därtill var min allmänna omognad och mitt valhänta handskande med formen givetvis orsaken. En av de små naiva "skolpojksdikterna" råkade jag emellertid åtskilliga år senare tonsätta för manskör och skicka in till Sällskapet för kvartettsångens befrämjande. Den blev tryckt under benämningen "Dolce far niente", så en gång i livet har jag ju faktiskt fått en dikt i tryck. Bland mina gamla gulnade papper från den tiden har jag funnit en dikt, som jag inte kan neka mig att citera. Den är nämligen så typisk för den versifikatoriska alstring, jag då ägnade mig åt, så absolut beroende av versfötter, rim och stavelseräkning. Den handlar om jamber och anapester, trokéer och daktyler och heter:

Versfötternas vandring.

Genom de forntida dimmiga sagors vikande töcken
först kan den lyssnande själen de lätta fotsteg förnimma.
Födda av blinda och åldringar buro de skälvande sånger,
sånger som växte till Iliader, till hjältarnas epos,
till dikter som sjöngos en morgon då skeppens skummande kölar
skavde en havsspolad sandstrand vid Trojas grånade murar.
Fram genom seklerna gick deras vandrings sjungande marschväg.
Orfiska hymner vordo till milda latinska sentenser,
herdarnas små elegier och pastoralernas klagan
skred genom månvita nätter över en romersk campagna.
Högt har mot himlarna burits själarnas brännande sånger,
klingande versslag ha sprungit ur konstnärens skaparegester;
en, endast en, var dock grunden för sångernas väsen,
vandrande fram från sekler till sekler, skalder till skalder,
vandrande vitt bland folkslagens tankar. En blott var grunden:
jamben, trokéen, daktylen, dess bror anapesten, de fyra
lyfte parnasser mot rymden där diktandets eviga låga
har lyst och skall lysa så länge en hjärna kan glädjas och lida.

När jamben vadar soligt glad
och lättsint genom diktens flod,
den lyser upp en värld i grått
med klang av unga gröna blad,
av bultande i ungt rött blod,
av rus och liv och övermått.
Följer så anapesten i haltande lunk!
Hur den klimprar likt banjon sitt dunk dunkidunk!
Som av fauner med bockhov på klapprande fot
är dess klang, är dess meter, dess stam och dess rot.

Tredje brodern utav fyra,
Hell troké! Din kärva lyra
stämd till hymninvocationer
klingar djupt ur själens grunder,
sjunger fast om tankens under
evighetens bittra toner!
Men när de skallande visor bli fallande
milda daktyler i svårmodigt lallande,
sjunka väl sångerna stilla till tigande
drömmarnas fötter likt jungfrur, som nigande
sänka sin panna i bön inför livet.
Sjungande ynglingar, skaldande män! Än tör väl nalkas
sekler då dikten skall flamma mot varandets eviga urkraft,
ännu skall själarna dikta brinnande högstämda hymner
burna av fyra vandrande män genom tider som skrida
fram mot den sista förgörelsens stund då varandet slutar.
Under en slocknande sol skall kanske vår saga nå änden,
sagan som lekts med små kryp av ett stort och ofattbart väsen.
Då, när den sista tanken har domnat, stanna de fyra.
Vandringens mål blir blott detta: sjunka till vila i intet
efter en färd som har dragit fram genom eviga världar,
tusende stjärnbanor bortom allt vett, fram genom himlar,
ut över fasornas nattsvarta stup, över små ängar,
fåglar och blommor och gröna blad, blodiga strider.
Ingen skall veta om detta. - Ingen blir lämnad!
Blekt ibland stjärnor som frysa rullar blott klotet,
under vars ishölje sova glömda dikter och sånger.
Jag skrev också en lång dikt på hexameter, som skildrade en av vardagslivets husliga scener i Sokrates' hem - Xantippa har jag alltid misstänkt vara orättvist behandlad i litteraturen - och fann till min häpnad, att det var riktigt roligt att skriva hexameter. Den har sina plus- och minussidor, den versformen. Den är rolig att skriva och rolig att höra, men den är inte rolig att läsa och framför allt inte rolig att komponera musik till. Jag har sedermera ofta varit tvungen att syssla med hexameter och nästan kommit att förstå den litterärt intresserade vedhandlaren i Lund, om vilken det säges, att han var så biten av detta versslag, att han - kanske omedvetet - formulerade sin skylt på klingande hexameter. Där stod:

Huggen och ohuggen ved i större och mindre partier.

Min moster Hanna var ett ruters fruntimmer, som inte stillatigande kunde åse, att hennes systerson gick overksam och slösade bort sin tid. Hennes hjärtegoda men handlingskraftiga natur gjorde det nödvändigt för mig att med det snaraste börja förbereda en organistutbildning vid sidan om fiolspelningen.

På konservatoriet vågade jag nu i början knappast visa mig. Chefen, Giovanni Tronchi, hade nämligen dekreterat, att jag såsom varande halvfrielev var skyldig att bära konservatoriets mössa, som var ett underligt mellanting mellan skolmössa, stadsbudsmössa och uniformsmössa. Där framme, där kokarden brukar sitta, skulle i stället i mässingsbokstäver stå M.M.K., vilket alltså skulle betyda Malmö Musikkonservatorium men av min gamle skolkamrat Samuel Sköld tolkades till Mbumba Matadele Kawimpi. På sidorna skulle stolpar - som på en fanjunkarmössa - antyda vilken årskurs man tillhörde. Jag höll med min morbror om att en sådan mössa var ingenting att offra pengar på, när man hade en klädsam realskolemössa.

Men Tronchi var enveten, och till slut vågade jag inte uppträda på konservatoriet i min realskolemössa, utan kom barhuvad. Det gjorde inte saken bättre.

Som väl var, låg mina lektionstider så, att jag ytterst sällan stötte på Tronchi. De lektioner jag hade var violinspelning samt på lördagseftermiddagen musiklära och elementarsång. Skulle jag nu börja med alla till organistexamen hörande ämnen, insåg jag det emellertid vara nödvändigt att inköpa en konservatoriets mössa. Jag blev därför rätt angenämt berörd, när moster Hanna kom med förslaget, att min organistutbildning icke skulle ske på konservatoriet, utan privat hos dess orgellärare, Edvin Odell, som på långt håll var släkt med oss. I pur lättnad gick jag och köpte en konservatoriemössa. Så underliga vägar går nämligen ungdomens tanke- och känsloliv. Då Tronchi tyckte, att jag borde anses tillhöra andra årskursen, fick jag alltså två stolpar på mössans sidor och kom därför att skämtsamt tituleras fanjunkar'n, när jag på mårtenslovet reste upp till Osby.

Edvin Odell hade en mycket vacker fru, och själv var han ju på den tiden skön som en grekisk gud, i synnerhet på söndagarna, när han kom klädd i jaquette, randiga byxor och lackskor. För mig, som kom direkt från snapphaneskogarna, tedde sig ju paret Odell som klippt ur en bilderbok. Men jag vill lova, att han förstod konsten att sätta sig i respekt på lektionerna. Han var mycket vänlig men också ibland rätt otålig, och det var egentligen först hos honom jag lärde mig vad verkligt arbete och icke bara lustbetonad nöjesspelning betydde.

Emellertid hade Tronchis ekonomiska metoder blivit rätt impopulära. Han fick lämna ifrån sig dirigentskapet för den av honom grundade malmöorkestern, där i stället f. d. hovkapellmästaren Richard Henneberg ryckte in. Men Tronchi var inte den som gav tappt. Han startade en egen symfoniorkester, och Malmö kunde den vintern alltså ståta med två orkestrar.

I stället för konsertmästarna och primarierna ur den av Henneberg övertagna orkestern engagerade han nya sådana, vilka också fick övertaga lärarbefattningarna vid konservatoriet i Malmö. Som fiollärare fick jag nu vid vårterminens början Carl Nordberger.

Nordberger hade studerat tre år hos Sevcík i Prag och av honom skickats fram till en debutkonsert. Han hade också givit en egen konsert i Stockholm samt under ett år varit konsertmästare för hälsingborgsorkestern. Han var en ung man om 25 år, full av entusiasm och pedagogiska idéer, undfångna av Sevcík. Senare blev han ju impressario, violinexpert och mycket annat, så man förstår nästan, att tiden inte har räckt till för en violinistisk utveckling. Men för violinklassen på malmökonservatoriet betydde han just då en oerhörd uppryckning. För min personliga del innebar hans engagemang, att det nu blev frågan om ett vettigt tillrättaläggande av åtskilliga fioltekniska problem och dessutom ett studium av verklig violinlitteratur. Det blev konserter av Rode och Viotti och slutligen Mozarts D-durkonsert.

Emellertid var Nordberger rätt sparsmakad, när det gällde violinistiska effekter, sådana t.ex. som vibratot. Och jag minns, att jag under hans påverkan en gång spelade Svendsens ryktbara - eller skall vi säga beryktade - violinromans på en tillställning på K.F.U.M. utan vibrato från början till slut. Jag kände mig stolt över att ha klarat denna asketiska självövervinnelse, men publiken var mycket kyligt oförstående. Man var ju på den tiden i Malmö van vid Ballarinis sjudande italienska kafévibrato.

Beträffande såväl vibratot som glissandot och sådana publikknipande effekter ändrade emellertid Nordberger och med honom hans elever inställningen rätt hastigt, när han kom i kontakt med den dansk-judiske violinisten Fini Henriques.

Cellisten i Det Kongelige Kapel Sigfried Salomon hade av Tronchi engagerats komma en dag i veckan, vill jag minnas, som lärare vid malmökonservatoriet. Dessutom spelade han med på Tronchis konserter, vilka ägde rum som matinéer på Metropol-biografen. Första gången han lät höra sig i Malmö var med en fullständigt virtuos tolkning av en ungersk rapsodi av Popper. Sedan arrangerades också kammarmusik- och solistmatinéer, och det var där Fini Henriques kom in i sammanhanget.

Jag har senare i Ekmans Sibelius-biografi läst, att Fini en gång i tiden var studiekamrat med Jean Sibelius. Denne skriver i ett brev till hemlandet, att han i Berlin träffat ett musikaliskt geni, en vår tids Mozart. Det var Fini Henriques.

Det finns tusen och en anekdoter om Fini, som var alla köpenhamnares gunstling. Där är t.ex. berättelsen om när han med Thomas Jensen som pianoackompanjatör någonstans i danska provinsen på en föreläsningsföreningskonsert skulle spela Mendelssohns violinkonsert.

Före konserten utlät sig Fini i artistrummet:

- Mendelssohn, ih naj, den gider jeg ikke. Na - men saa spiller vi i stedet for den lille Allegro av vores Tartinisonate. Og - som anden Sats, vafanden spiller vi saa? Det maa vaere noget smukt. Naa, men saa spiller vi min lille Vuggevise. Og som Finale maa vi nu spille noget der gaar meget hurtigt. Ved Di vad, Thomas Jensen, vi spiller min Elvedans.

Sagt och gjort. Mendelssohn lär ha fått en strålande recension för sin violinkonsert i ortens tidning dagen efter.

Nå, sådan var Fini. Respektlös, burlesk, bohème ut i fingerspetsarna. När man vid en nordisk musikfest i Köpenhamn skulle uppföra hans svit ur baletten "Den lille Havfrue", kunde man inte återfinna partituret på Det Kongelige. Ingen bibliotekarie visste var det fanns, ingen kapellmästare och icke heller Fini. Pressen engagerades, och man uppmanade allmänheten att se efter på vindar och i andra gömställen, om icke manuskriptet fanns undanstoppat någonstans.

Så ett par dagar före konserten slog en av tidningarna upp som knallsensation:

- Den lille Havfrue er funden. Den laa derhjemme i Finis Kommodeskuffe.

Det finns också berättelser om hur Fini, när anden föll på, kunde samla ihop alla kvarterets ungar och dra åstad till närmaste biogaf, där han löste trettio entrébiljetter och räknade in hela skaran.

När det var kommunistkravaller en natt på Raadhuspladsen, kom en soignerad herre i frack, vit väst och chapeau-claque och armbågade sig fram genom folkhopen, som skränade: "Ned med Kongen!" Det blev ett ögonblicks tystnad omkring honom, tills någon ropade:

- Det er Fini!

Då blev det jubel och hurrarop.

Fini var emellertid på konsertpodiet en fascinerande artist. Som han kunde spela Tartinis djävulsdrillsonat! Jag har väl aldrig fått en så skakande violinistisk upplevelse som när jag hörde honom spela den. Och vilken insmickrande charm i den tindrande e-strängscantilenan, när han spelade sin egen Vuggevise. Men det måste ha varit den egendomliga personliga utatrålningen, som fascinerade så oerhört, när man satt och hörde honom spela. Vid något tillfälle kom jag att avlyssna just denna Vuggevise, spelad av honom själv på en grammofonskiva, och jag tänkte då -kan detta vara möjligt? Dessa överdrivna vibrati! Dessa omotiverade glissandi! Är det verkligen så han spelar? - Grammofonskivan kunde ju inte förmedla den personliga kontakt, som gjorde, att man gav sig på nåd och onåd vid hans framträdanden på konsertestraden.

Just den vinter, då han och Salomon först spelade in sig i malmöpublikens hjärtan, var Fini förtjust i att spela Händels sonater. Nordberger hade kommit i kontakt med honom, när de tillsammans spelade Bachs dubbelkonsert, och hade visst försökt komma underfund med något av hemligheten med Fini Henriques' oerhört charmfulla violinton. Han fick Finis fingersättning till bl.a. Händels E-dursonat och gick med mig igenom den tredje satsen som föredragsstudie à la Fini Henriques. Det var en fingersättning, som tycktes upphäva all egentlig lägespelning. Man befann sig icke i något bestämt läge, utan den vibrerande vänstra handen svävade fritt omkring på gripbrädan. Sådant kunde man ju uppfatta som en spännande studie av violintonens smidiga sångbarhet, men den som inte var född till detta föredragssätt kunde nog känna sig frestad att utbrista på samma sätt som den militärmusikdirektör, vilken för några år sedan var med om Dean Dixons dirigentkurser i Lund:

- Det där är nog bra. Men skulle en annan börja göra på det viset, skulle dom ju tro, att man inte var klok.

Så blev det sommar och ferier. Edvin Odell ville, att jag skulle stanna i Malmö och jobba på skarpen med organistutbildningen hela sommaren, men konservatoriet stängdes, och min morbror Anders Meissner tyckte, att det skulle bli rent för dyrt för mig att gå kvar i sta'n hela sommaren och betala privatlektioner i piano, orgel och harmonilära.

Det blev en sommar i Gislöv, där jag spelade fiol från morgon till kväll. Och så kom hösten.

Organistutbildningen hade ju egentligen aldrig intresserat mig. Jag ville bli violinist. Vad jag däremot icke ville var att sitta och spela psalmer hela mitt liv. Dessutom var jag ju halvfrielev på konservatoriet och kunde således också få pianolektioner för halva priset, och det till och med för John Wilhelm Heintze, som då var den mest kände konsertpianisten i Malmö. Orgelspelningen och det andra, som hörde till examen, blev det väl tids nog någon råd med.

Hos Heintze fick jag spela Chopins preludier och valser i stället för Schyttes sonatinalbum, som jag förut hade slitit med. Emellertid var ju min stora kärlek violinen, och när det började bli knalt med möjligheterna att betala de billiga pianolektionerna, så fick dessa helt enkelt läggas åt sidan. Men då kunde jag inte längre för mina släktingar ens uppehålla skenet av att jag höll på att förbereda en organistexamen. Det blev rapport till min far ute i Kina. Han svarade med ett brev till min morbror, där det hette, att om John inte ville bli kyrkomusiker, så skulle underhållet indragas.

Under tiden hade Nordberger flyttat till Stockholm. Själv trivdes jag inte vidare med Ballarini, som nu hade återinträtt som lärare vid konservatoriet. Jag beslöt då att följa efter Nordberger till Stockholm. Men hur ordna det ekonomiska?

Jag hade en bankbok med innestående två hundra kronor. De pengarna lyfte jag. Se'n satte jag mig på tåget och åkte till Stockholm, där jag faktiskt klarade mig en hel vinter på detta belopp samt på en elev och dessutom en pantlåneinrättning på Åsögatan, där så småningom hela innehållet i mina medhavda tvenne koffertar kom att hamna.

Det var en snäll gammal flintskallig farbror, som förestod pantlånekontoret. Han lärde sig känna igen mig rätt så bra, och varje gång jag kom smygande in genom dörren, nickade han.

- Jaså, vi är här nu igen. Jaja, det måste vara dyrt att studera musik.



Innehållsförteckning