John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XI: Hundår i Stockholm

Nu gällde det alltså att klara livhanken, tills man blev virtuos och kunde börja håva in miljonerna. Två hundra kronor var ju i själva verket inte så litet pengar på den tiden, när en konsertmästare i landsorten fick nöja sig med tvåhundrafemtio kronor i månaden. Köpvärdet måste väl ha svarat mot minst en tusenlapp nu för tiden. Man kunde faktiskt få hyra ett rum för tjugo kronor i månaden. Några spårvägsresor kunde det dock inte bli tal om. Så det var att i ur och skur, i snöglopp och bitande frost, med pappskivor i de trasiga skorna trava en timme genom hela sta'n för att komma till lektion eller till någon konsert. Och vad kosten beträffar måste jag helt enkelt försöka klara den på tjugofem öre om da'n.

Det gick till på det sättet, att jag varje förmiddag, när värdinnan städade rummet och eldade dagens brasa, gick bort på en automat - en restaurangform, som numera inte finns, där man t.ex. kunde stoppa in en tjugofemöring i en springa och i gengäld få en portion havregrynsgröt med mjölk. Jag gick bort i den mörkaste kroken och satte mig, så att ingen skulle observera mina förehavanden. Där öste jag mycket socker på gröten, för socker är närande. Och dessutom stoppade jag alla fickor fulla av det gratisknäckebröd, som var framsatt på borden. Jag var på den tiden en mycket smärt, för att inte säga mager, yngling med trånga och delvis urvuxna kläder, så jag vågade aldrig knäppa överrocken, när jag gick ut från automaten. Jag var rädd, att knäckebrödet skulle förråda sin närvaro med alltför tydliga utbuktningar.

Sedan - resten av dagen - åt jag knäckebröd och drack vatten ur karaffinen hemma på kommoden.

I sanningens intresse måste jag ju medge, att på den dieten hade jag inte kunnat arbeta som jag gjorde. Jag hade som sagt fått en elev. En gång i veckan skulle jag gå hem till honom för att ge en lektion, och då passade det alltid så bra, att hans föräldrar bjöd på kvällsmat. Och på söndagarna brukade missionärsfamiljen Engdahl bjuda på en hederlig, rejäl söndagsmiddag. De hade själva en hel skara matfriska ungar, så man behövde inte precis vara ängslig för att stå där med skammen, om man råkade ta en köttbulle eller en potatis mer än vad som egentligen kunde vara riktigt anständigt.

Hos Engdahls återknöt jag också bekantskapen med min gamle vän Samuel Sköld. Han hade varit två klasser över mig i skolan i Osby. Efter studentexamen och en kortare sejour vid universitetet i Lund låg han nu i Stockholm för att vid Karolinska studera medicin. Samuel, "Sampa", var i hög grad besatt av den intellektuella lidelsen men också av den estetiska. Det blev nog inte mycken tid över för de medicinska studierna. Hans rum var fullpackat med boktravar - skönlitteratur och åter skönlitteratur. Där fanns de alla, världslitteraturens koryféer, och alla på originalspråket. Och där satt han hopkrupen i en hörna och skanderade Kiplings "Songs of the seven seas", Shakespeares sonetter, franska lyriker, vilka jag inte begrep, eller kanske någon svensk diktsamling. Dessutom diskuterade vi Strindberg och Heidenstam eller löste världsgåtor. Sampa var på den tiden en utpräglad och nästan aggresiv ateist. Jag blev därför mycket förvånad, när jag några år senare hörde talas om, att han skulle gå ut som missionär. Men vår ateistiska materialism på den tiden var ju av den naiva och handfasta sort, som kanske lätt nog kunde kullkastas av de nya perspektiv, som öppnades genom senare forskningar i atomernas mystiska värld.

Söndagarna delade jag mellan Nationalmuseums tavlor - varje frisöndag hängde jag där och gick systematiskt igenom sal efter sal - och familjen Engdahls skojfriska vänlighet, härliga middagsbord samt slutligen de litterära och intellektuella äventyr, som samvaron med Sampa kunde ge mig. Han var så mycket mera intellektuellt och litterärt erfaren än jag, att han kanske inte förstod vad vår samvaro kunde betyda för mig, men faktiskt gav de timmarna liksom ett innehåll åt alla veckans dagdrömmar.

Om vardagarna arbetade jag annars som en besatt. Det tog inte lång tid att komma underfund med att arbetet måste organiseras efter ett bestämt schema, om man skulle hinna vad man ville. Ett sådant schema kan man ju inte alltid följa. Det blir ett ideal och som alla ideal ouppnåeligt, men åtskilliga dagar under varje vecka kunde det genomföras. När jag skulle till lektioner och dylikt, var det nödvändigt att hoppa över en del timmar, men annars sträckte sig faktiskt mitt schema från klockan 7 på morgonen till klockan 9 på kvällen. Dagen började med 45 minuters rena fingerövningar. Därefter pluggade jag konsthistoria en halvtimme. Så kom 45 minuters skalspelning och därefter 1 timmes arbete med Hans Larssons Psykologi och samme författares Logik - jag hade nämligen föresatt mig att läsa in studentkursen i filosofi, som på den tiden bestod av endast dessa tvenne böcker.

Det är väl onödigt att rada upp hela dagsschemat, som upptog studier i många ämnen, bl.a. franska språket, harmonilära och musikestetik. Men när de sista två heltimmarna, som ägnades åt konsertlitteratur - jag studerade den vintern en hel del Wieniawski, Lalos Symphonie Espagnole, Beethovens violinkonsert m.m. - var slut, kändes det skönt att få stupa i säng.

Det är klart, att jag var både överansträngd och undernärd. Även om jag ett par gånger i veckan lyckades bli bjuden på vanliga måltider som påbröd på knäckebrödsdieten, gick jag ju omkring med en ständig sugenhet.

Viking Dahl, som jag råkade en dag på gatan, när jag kom ifrån en lektion, talade om, att han tyckt sig märka, att ungefär mitt emellan frukost och lunch - han åt på något matställe - behövde han ett mellenmål, och han hade tänkt sig att gå in och köpa några "franska brön". Ville inte jag följa med och äta smörgås på hans rum? Jag kunde inte motstå.

Jag vet inte, om Viking någonsin varit i en mjölkaffär tidigare. Han hade i varje fall tydligen aldrig hört talas om, att man köper smör annat än i kilovis, så han köpte ett kilogram smör och fyra småfranska. Och så gick vi hem på hans rum. Han bredde säkert mer än ett hekto smör på varje franskbrödshalva, försökte sätta i sig en halv sådan och betogs av vämjelse.

- Nä, fy fan vad det smakar äckligt med så mycket smör!

Och så åkte det återstående halva kilot i kakelugnen. Jag tänkte på mina knäckebrödsbitar där hemma och blev plötsligt mycket tyst. Så reste jag mig och gick hem.

En lördagskväll beslöt jag mig för att ta en promenad på Drottninggatan och se på folk och skyltfönster, innan jag kröp till kojs. Utan föregående varning stötte jag på en gammal klasskamrat, som var son till en jobbare av den kategori som man sedermera kallade gulascher. Han skulle naturligtvis i väg till någon hejdundrande skiva men blev glad över mötet och offrade någon halvtimme på att med mig tala om gamla skolminnen. Han var finkänslig nog att inte vilja pracka på mig någon ekonomisk hjälp men förstod ju också samtidigt, att en så pass sjabbig och utsvulten dekistyp som mig kunde han inte dra med sig i ett sällskap, där pengarna rullade

- Jag kan inte bjuda dig med idag, men det skulle vatt fan så roligt att äta middag i morgon. Det är bara det, att jag reser i morgon bitti. Men, jag vet, här ska du få pengar, så går du och äter vår gemensamma middag i morgon och tänker på mig.

Det var ju klumpigt och genomskinligt men alldeles säkert mycket välment. Det var en femma han hade stuckit till mig, innan han försvann i folkvimlet. Jag kände mig naturligtvis skamsen, men nästa dag, som var en söndag, stegade jag in på min sedvanliga automat och tänkte, att här skulle jag smörja kråset.

Som kulinarisk toppunkt på dagens meny stod andstek med gelé och legymer. Jag stoppade en tvåkrona i springan och fick en rågad tallik med andstek, gräddsås, stekt potatis, gelé och legymer. Portionen slank ner, och se'n satt jag en stund och kände efter om jag inte skulle kunna få plats med ännu en portion. Det tycktes vara möjligt. Ännu en tvåkrona försvann. Och när jag efter att ha proppat i mig den sista potatissmulan traskade hemåt, kände jag mig sjuk av mättnad. Uppe på rummet kröp jag ihop på sängen, drog en filt över mig och stönade av magsmärtor.

Då knackade det på dörren. Det var värdinnans dotter, som ville överraska mig med en matbricka. Hon och hennes mamma förstod nog, hur jag hade det. Och när jag nu var hemma en söndagmiddag ---

På brickan stod en stor portion köttfärs med sås, gelé, legymer och stekta potatis!

Ack, snälla fröken Spak! Jag är så sjuk. så sjuk, så jag kan inte äta någonting!

Hon försvann med brickan, och jag gick ut på toaletten och kastade upp åtminstone en portion andstek.

Den vintern innebar naturligtvis många rent musikaliska upplevelser.

Konsertföreningens verksamhet bestod av söndagsmatinéer på Auditorium, och där fick jag t.ex. höra Georg Schnéevoigt dirigera sin verkliga käpphäst, Tjajkovskijs femma.

Jag hade hört den symfonin tidigare, när Arthur Nickisch dirigerade Berlinfilharmonin vid ett gästspel i Malmö. Nickisch var ju oerhört imponerande i ordets bokstavliga bemärkelse. Han var fältherredirigenten, som med överlägset olympiskt lugn ledde sin filharmoniska orkester. Detta uteslöt naturligtvis icke temperament hos dirigent och orkester. Men det var ett imperatoriskt temperament, som kunde komma en att tänka på Michelangelos Gud Fader och hans sublima härskargest, när skapelseorden slungas fram.

Georg Schnéevoigt var just nu (l915-16) i sitt livs högform, och han gjorde symfonin till ett skakande drama. Fast man kunde ju nog också förstå, att även han eftersträvade imperatorgesten. Den verkade emellertid hos honom icke så litet effektsökeri, när han vände sin på den tiden flotta profil mot publiken och riktigt "gjorde sig".

Tjajkovskij upplevde för resten just då en högperod inför Konsertföreningens publik. Hans sexa dirigerades av Nils Grevillius, som då var en övermåttan ung och eldig kapellmästare.

Emellertid var jag speciellt violinistiskt intresserad. I det hänseendet gav mig kanske Konsertföreningens konserter icke mycket, fast jag fick höra Julius Ruthström spela Beethovens violinkonsert och Sven Kjellström som solist i Saint-Saëns' h-mollkonsert. Nej, de verkliga fiolupplevelserna fick man på Akademins stora sal, där framför allt hela skaran Auer-elever härjade vilt.

Där kom Toscha Seidel, som då ännu var ett underbarn i knäbyxor och sjömanskrage. Och där kom Kathleen Parlow, som såvitt jag minns gav sex utsålda konserter. Jag var på dem alla och satt häpen över hennes tekniska perfektion. På alla sex konserterna inte en småfalsk ton och icke en gnisslande flageolett!

Detta var ju för knappast mer än 40 år sedan, och man häpnar egentligen över hur mycket solistrepertoaren har ändrats sedan dess. På den tiden hörde det liksom till, att ett solistprogram med pianoackompanjemang dock skulle uppta en violinkonsert. Ofta var det t.ex. konserter av Vieuxtemps och Wieniawski, vilka numera fullständigt försvunnit från repertoaren. Som slutnummer spelades alltid ett verkligt ekvilibristiskt virtuosnummer. Ett sådant verk som Wieniawskis Carnavale Russe eller samme tonsättares Faustfantasi skulle nu naturligtvis vara otänkbart på en allvarligt syftande konstnärs program, liksom Paganinis I Palpiti eller Moses-fantasi på g-strängen. Tjajkovskijs violinkonsert med pianoackompanjemang fick man ju till livs vid var och varannan solistkonsert, liksom konserterna av Mendelssohn, Max Bruch m. fl. Speciellt kommer jag ihåg, när Kathleen Parlow spelade Lalos Symphonie Espagnole på ett sätt, som kom en att fullständigt glömma frånvaron av orkester, ävensom kompositionens hela musikaliska torftighet.

Emellertid kunde jag ju inte knaggla mig fram i längden alldeles utan inkomster. Jag hade ett allvarligt samtal med Nordberger, som föreslog mig att söka engagemang vid någon av de statliga symfoniorkestrarna. Då det från Hälsingborg skulle vara möjligt att varje vecka resa till lektioner i Köpenhamn, lovade Nordberger att skriva till Olle Lidner, som var militärmusikdirektör vid Skånska Husarregementet och samtidigt dirigent för hälsingborgsorkestern. Lidner lovade att ta emot mig för provspelning vid slutet av sommaren, och frampå vårkanten reste jag ner till Skåne med den fasta föresatsen att arbeta flitigt under sommarens lopp, så att provspelningen skulle kunna lyckas.

Nordberger hade visserligen kört fram mig till en hel del av de stora, svåra uppgifterna, men vi enades om att jag till provspelningen skulle välja något som jag verkligen kunde behärska. Jag skulle spela en Kreutzeretyd samt Viottis a-mollkonsert. Den violinkonserten är ju utan tvekan Viottis musikaliskt sett värdefullaste verk och har faktiskt även en teknisk svårighetsgrad, som var ovanlig för den tidens violinkonserter. Jag arbetade nog mina åtta timmar om dagen. Provspelningen lyckades. Och så blev jag alltså engagerad i hälsingborgsorkestern. Jag var då 18 år.

Den plats, jag kallats att provspela till, var vid sista pulten i 2:a-violinstämman. Bredvid mig satt en gammal fanjunkare. Vid sista pulten i 1:a-violinstämman satt en med mig jämnårig pojke från Akademin i Stockholm, Charles Andersson. Han bytte sedermera namn och heter nu Charles Barkel. Bredvid honom satt en gammal fanjunkare. Som 1:a konsertmästare hade engagerats Ivar Dahlström, som kom direkt från Konsertföreningen, där han varit "alternerande konsertmästare". Han hade bredvid sig Ernst Törnkvist, som sedermera under nästan en mansålder fungerat som konsertmästare i Stockholms Konsertförening. Solocellist var ännu en ung man, som kom från konservatoriet i Köpenhamn. Han var jämnårig med Charles och mig, hette Johan Hye Knudsen och är numera dansk hovkapellmästare.



Innehållsförteckning