John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XII: Symfonimusiker i Hälsingborg

Hälsingborg är ju egentligen en vacker stad. Det brukar t.o. m. malmöbor erkänna, trots all jalousie städerna emellan. Då har faktiskt landskronaborna svårare att på något område ge sitt erkännande åt staden. Kanske beror detta på den antagonism samhällena emellan, som varit rådande, alltsedan Hälsingborg lyckades lägga beslag på ångfärjeförbindelsen över Sundet, vilken Landskrona också eftersträvade. Det berättas, att när Hälsingborg fått ångfärjan, försökte Landskrona stadsfullmäktige finna en tröst i att till brandkåren anskaffa nordvästra Skånes första ångspruta. Så blev det eldsvåda i valskvarnen i Hälsingborg, och Hälsingborgs stads borgmästare telegraferade till sin kollega i Landskrona: "Skicka ångsprutan, valskvarnen brinner". En halvtimma senare hade han det telegrafiska svaret: "Släck med ångfärjan."

Ja, det var gamla idylliska tider, när smugglarfamiljerna i Hälsingborg just hade övergivit smuggleriet och i stället blivit redare och kolonialvaruimportörer. Med tiden blev de också konsuler. Hälsingborg var en konsulernas stad.


Nordvåstra Skånes Orkesterförening repeterar under Olof Lidners ledning. Vid andra pulten 1:e violinen John Fernström

På Hotell Mollberg samlades den nordvästskånska högadeln, och till staden förlades ett av Sveriges mest aristokratiska regementen, Skånska Husarregementet. Det berättas, att i officerskåren levdes ett mycket hög toch dyrbart liv. En gång lär det ha hänt, att en från Karlberg nybakad kavalleriofficer anmälde sig för tjänstgöring hos den grevliga översten. Han hade ett mycket borgerligt klingande sonnamn, varför herr översten och greven gärna ville skrämma honom från sitt regemente.

- I vår officerskår håller vi på social standard och representationsplikter. Sådant kostar pengar. Törs jag fråga, hur det är med förmögenhetsförhållandena?

- Sextitusen ungefär.

- Beklagar, men det räcker ju inte långt.

- Ja, jag menar förstås i räntor.

Då gick det.

Till detta regemente kom som musikdirektör en vagnmakarpojk från Söderslätt. Han hade förstås varit i Stockholm och tagit militär musikdirektösexamen. Jag har av gamla militärmusiker hört berättas, att under den första repetition han hade, fick kåren stå i giv akt och blåsa 2 l/2 timma. Se'n kommenerades 10 minuters paus. Det hände, att några av de äldsta musikfanjunkarna, som endast hade ett par år till pensionsåldern, under denna paus gick fram till fönstren, gnuggade sina frusna händer och höll fram dem i solen.

- Va?! Har ni inte mer att lära?! Sätt i gång och öva på stämmorna!

Det var hans entré vid kåren. Och de exempel på rätt omänsklig hårdhet, han visade mot den honom underställda personalen under hela sin tjänstetid, bör kanske inte relateras i detta sammanhang. Det heter ju, att man icke skall lasta död mans minne - åtminstone inte onödigtvis. Någon kritik mot honom måste jag dock komma med i det följande. Annars vore jag icke ärlig, när det gäller att återge min livs- och utvecklingshistoria under de sammanlagt cirka tjugo år, jag var knuten till hälsingborgsorkestern.

Denne musikdirektör var alltså Olof Lidner.

Han var emellertid inte bara en hård man mot alla honom underställda, han var också som alla sådana småpåvar tydligen en angenäm sällskapsmänniska i de kretsar där han önskade umgås. Därför hade han många vänner i konsuls-, skeppsredar-, grosshandlar- och officerskretsar.

Vidare var han synnerligen framåt. De gamla militärmusikerna brukade berätta, att man inom kåren var mycket nyfiken på, hur vagnmakarpojken från Söderslätt skulle kunna hävda sin och musikernas ställning inom regementet. Vid första festen på officersmässen skingrades alla farhågor. Fram till smörgårdsbordet tågade först översten och överstelöjtnanten, sedan bataljonsofficerarna, och bland herrar majorer, innan kompaniofficerarna stod i tur, armbågade sig musikdirektören (med underlöjtnants grad) fram till snapsen och bordets håvor.

Uppe på musikläktaren stod musikkåren och gapade.

Så vände sig äldste fanjunkaren till sina kollegor.

- Den är det min själ ingen fara med! Han kommer nock att hålla sig framme.

Det var under de fackliga organisationernas genombrott. Personalen vid militärmusikkårer och symfoniorkestrar blev rätt snabbt organiserad i Svenska Musikerförbundet, som på den tiden ville vara en organisation för verkligt fackutbildade musiker och tonkonstnärer. Detta organisationsarbete gick tämligen friktionsfritt överallt, utom i Hälsingborg, där man av skräck för Olle Lidner måste hålla sammanträdena i en portgång med en man ställd på vakt i varje gathörn för att varsko om Lidner skulle nalkas.

Han kommenderade sin militärkår att göra folkkonserter, vid vilka man delvis utbytte bleckblåsinstrumenten mot stråkinstrument och spelade Haydn-symfonier, Rossiniuvertyrer och liknande.

Denna folkkonsertverksamhet väckte en viss uppmärksamhet, och sedermera vice preses i Musikaliska Akademin, Max von Würtemberg, som då var verksam i Skåne, lär av dessa konserter ha fått idén till de s.k. statsunderstödda orkestrarna, vilka som bekant placerades i Hälsingborg, Gävle och Norrköping. I den utredning, som föregick riksdagens beslut, var man tyvärr så kortsynt, att man ansåg 25 mans orkester som en lämplig miniminumerär. Var det möjligen Skånska Husarregementets musikkårs resurser, som frammanade denna löjligt låga siffra? Tyvärr har den konstnärliga verksamheten vid dessa tre institutioner under alla år kommit att lida av detta taktiska missgrepp.

När den civila symfoniorkesterverksamheten i Hälsingborg startades, var det alltjämt med Skånska Husarregementets musikkår, vartill fogades några civila konsertmästare samt ytterligare några enstaka stråkinstrumentalister och vidare träblåsare.

Olle Lidner ville också driva det hela rent militärt. I början krävde han t.ex., att orkestern skulle resa sig och stå i giv akt, när han på morgnarna trädde in om dörren för att börja repetitionen. Först på hans kommando fick de honom musikaliskt och konstnärligt oändligt överlägsna konsertmästarna och primarierna lov att sätta sig ned.

Troligen i känslan av att han med sådant gjorde sig löjlig i en fullständigt omilitärisk konstnärlig institution hade han måst lätta något på denna militära drill, redan innan jag hamnade i orkestern. Men fortfarande brukade förmiddagsrepetitionerna vara från kl. 9 till kl. l - ofta utan paus. T. o. m. konsertmästarna måste gå fram till honom och anhålla om permission (2 minuter för naturbehov). De gånger han verkligen gjorde paus, var det väl förmodligen för att slippa begära permission hos sig själv för samma ändamål.

Hade nu allt detta varit följden av en strålande entusiasm och en konstnärlig uttrycksvilja - helst parad med om inte geni så åtminstone talang - så hade man ju kunnat ta av hatten i vördnad och kunnat slita vidare i känslan av att för konsten är inga uppoffringar för stora. Men när detta repetitionsarbete leddes av en taktslagare, som slog sin 3/4-, 4/4- och 6/8-takt utan spår av konstnärlig inlevelse, och vars temperament endast tog sig uttryck i rena elakheten, då blev stämningen inom orkestern rätt trist.

Jag kom ju dit brinnande i anden och var naturligtvis något av en estetflabb. Dessutom var jag just den hösten mozartfrälst - Mozart och Max Reger var då mina husgudar.


Den unge symfonimusikern i Hälsingborg

Vid en av de första konserterna spelade vi Mozarts underbara Essdursymfoni. Efter genomspelandet av verket vid första repetitionen råkade jag - rätt ovetande om, att den som inte ens var vicekorpral i det militära inte borde ta till orda i en orkester, som till över 50 % bestod av musikfanjunkare och musiksergeanter - utbrista:

- Det är ändå en genial symfoni.

Då vände sig musikfanjunkaren, som satt som konsertmästere för stämman, mot mig. Dräpande och överlägset kom hans replik:

- Jag tror min själ inte Ni kan spela den.

Sådan var alltså stämningen inom vissa kretsar av orkestern. På vägen hem från någon av de första repetitionerna fick jag sällskap med en av de "djupaste" musikfanjunkarna. Många års fast lön, rikliga och goda extrainkomster av sommarengagemang med kåren, ständigt droppande inkomster av fantastiskt välbetalda spelningar vid "skånska slott och herresäten" hade gett hans ekonomi den fasta ryggrad, som utåt manifesterade sig i ägandet av hyreshus och andra fastigheter samt delägarskap i en till synes lönande begravningsbyrå.

Han började samtalet med att tala om, hur synd han tyckte det var om vår konsertmästare, Ivar Dahlström, som ju naturligtvis kunde ha varit allra minst fanjunkare i regementet, om han hade förstått sitt eget bästa. Och vad Ernst Törnkvist och Charles beträffade, så var det ju väldigt synd, att ett par så duktiga pågar inte lärde sig att blåsa althorn vid sidan om och sökte in vid Svea Livgarde. När man var så musikalisk, så blev man mycket snabbt befordrad. Och så länkade han in samtalet på mig personligen.

- Om Fernström vill, skall jag gärna tala med direktören, och är det så att Fernström vill lära sig rida och ta några lektioner hos mig i signalblåsning, så kan Fernström nog bli befordrad till vicekorpral nästan med detsamma. Ja, detta säjer jag som Fernströms gode vän. Lyd nu en erfaren mans råd och slå om med detsamma!

Det var ju andra och mera lysande framtidsperspektiv än att bara spela Beethovens violinkonsert och bli konstnär.

Jag beslöt mig emellertid för att icke lyda hans råd.

Musikerförbundet hade på den tiden ännu inte fått den styrka och stadga, som krävdes för att det skulle kunna få sitt ord med i laget, när det gällde engagemangsuppgörelser. Den ende vid hälsingborgsorkestern, som på den tiden hade en lön, motsvarande den som betalades vid de övriga statsunderstödda orkestrarna, var förmodligen kapellmästaren, som å sin sida satte en ära i att teckna kontrakten så fördelaktiga som möjligt för institutionen och så ofördelaktiga som möjligt för sujetterna. När han efter provspelningen skulle skriva kontrakt med mig, var jag överlycklig över att jag skulle inrangeras i de verkliga symfonimusikernas skara. Alla kontrakten på de civila musikerna var på den tiden personliga också i så måtto, att ingen fast norm fanns för lönebeloppets storlek. När det gällde den exakta siffran, förklarade jag, att jag ju måste ha till kost och logi samt till lektioner i Köpenhamn. Vad lektionerna beträffade menade Olle Lidner, att han just som konsertmästare engagerat Julius Ruthströms tekniskt mest begåvade elev. Av honom kunde jag ännu ha en hel del att lära, och då Ivar Dahlström enligt kontraktet var förpliktigad att ge två gratislektioner i veckan, så behövde jag inte räkna med några utgifter för lektioner i Köpenhamn. Om jag ville äta på Lindströms pensionat, så kostade det 60 kr i månaden, ett billigt rum kunde jag säkert få för 20 kr, stärktvätt för frackgrejorna behövde inte räknas till mer än en femma i månaden, och en femma behövde jag väl i fickpengar. Så vi skriver väl 90 kr.

- Tackar så mycket, sa jag och skrev under.

Ja, en artonnårspojke begriper inte bättre - i synnerhet om han är en världsfrånvarande estetflabb med alla ynglingaårens konstnärsdrömmar.

När säsongen och engagemanget började, lyckades jag verkligen efter stort besvär anskaffa en "symfonifrack", och så började jag mina fiolstudier för Ivar Dahlström.

Jag vill lova, han var en pedagog! Men vänsterhandsvirtuos var han ju. Växeloktaver, decimor, snabba tersskalor och allt det där tycktes vara honom medfött. Men undervisningen bestod endast i att jag fick ställa upp mig vid notstället och spela en etyd och en konsertsats. Redan efter första lektionen begrep jag, att något annat kunde jag egentligen inte hämta hos honom än kontrollen på att jag varje vecka lärde en läxa och vidare kanske här och där en fingersättning. Jag tyckte därför att det var bäst att strunta i den verkliga fiollitteraturen, och bad att under ett års tid få låta de s.k. skolkonserterna, d.v.s. virtuoslitteraturen före Bériot och Vieuxtemps, mogna till. Det var när jag spelade Rodes a-mollkonsert, som Ivar Dahlström kom med den enda musikaliska anvisning, han någonsin gav mig. Solostämman börjar ju med en lång, tindrande e-strängscantilena i a-moll. Jag har alltid älskat den uttrycksfulla och kanske litet känslosamma violintonen. Mitt i cantilenan avbröts jag av Ivar Dahlström.

- Vafan ska det tjäna till att stå där och knodda sig och vibrera! Spela renhårigt vetja!

Tydligen begrep han själv, att han varken hade intresse för lärarkallet eller förmåga att ge en elev något. Han tog för vana att, när jag spelade, försvinna in i rummet vid sidan om antingen med en deckare eller Viking Cronholms Handbok i jiujitsu. Så fick jag stå framför notstället och spela upp min läxa för mig själv. En gång hände det, att jag så - ensam med Gud - spelade igenom både min etyd och min konsert och sedan sänkte fiolen och stod och väntade på vad som skulle hända. Då hör jag Dahlströms röst från rummet intill:

- Spela! Spela för helvete! Är det Ni eller jag som har lektion!

Därefter avstannade hela "studerandet" för Dahlström för mitt vidkommande. Jag bad honom aldrig mer om en lektion, och han bad mig aldrig komma.

När säsongen slutade den l maj, hade jag fått min brors löfte om att han skulle bekosta violinlektioner för mig i Köpenhamn, om familjen Meissner i Malmö ville låta mig bo i deras hem under sommaren.

Så kom jag till Max Schlüter.



Innehållsförteckning