John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XIV: Mera om hälsingborgstiden

Som tidigare nämnts kom jag som 18-åring till hälsingborgsorkestern. Naturligtvis var jag intresserad av Ernst Törnkvist, Ivar Dahlström Charles Barkel och Johan Hye Knudsen. De var ju musikaliskt så mycket mera avancerade än jag. Men de var instrumentalister, såvitt jag kunde döma utan andra kulturella intressen än dem som följde med ett gryende instrumentalt konstnärskap. Ernst Törnkvist var nog egentligen den, som hade de vidaste musikaliska aspekterna och den mest positiva inställningen. Rätt typiskt för honom var, att när jag en gång i övermaga ungdomlig kritikyra lät förstå att jag tyckte sviten ur Delibes Sylviabalett var bara smörja, så satte Ernst Törnkvist mig på plats med det spydiga yttrandet:

- Men den är förbaskat flott instrumenterad. Så bra kan du aldrig lära dig instrumentera.

Och när vi spelade Sibelius' Finlandia, tyckte han, att:

- Det är kanske ett enkelt stycke, men det är så medryckande, så ibland skulle man vilja slänga fiolen, sträcka armarna i vädret och skrika högt.

Detta har naturligtvis Ernst Törnkvist, grånad i tjänsten, för länge sedan glömt. Han skriker väl så lagom nu i Finlandia. Men så sa han faktiskt i Hälsingborg.

De två kollegor, jag hade mest utbyte av, var faktiskt vår 1:e flöjtist, Kalle Möller, och min pultkamrat under alla senare år, urskåningen Christer Nilsson från Dalby, som sedermera tog sig namnet Barter.

Vad Kalle Möller beträffar, så lär han först ha kommit till Hälsingborg som flöjtist i ett damkapell. De fyra unga damerna var samtliga förälskade i Kalle, som på förmiddagarna iklädd lackskor och hög hatt promenerade tvenne rashundar i koppel på Drottninggatan och Hamngatan i Hälsingborg. Den flotta lebemansattityden och de unga damernas erotiska för att inte rent ut säga sexuella krav på honom gjorde, att han sökte en lugnare ställning som symfoniker.

När jag blev bekant med honom, hade han alltså sagt farväl till både lackskor och hög hatt. De båda tjusiga rashundarna hade också försvunnit. Nu hade han bara en, men en grand danois, som hade ungefär samma skulderhöjd som en vanlig svensk karl. Den var stor som en fölunge och hette Lisa. Dessutom hade Kalle Möller en fyrarumslägenhet, d.v.s. ett helt litet skränfritt hus. Och vad där hände! Vilka nätter! Vilka fester! Vilka orgier! (Vilka flickor!) Nå, som 18-åring var jag ju mest den oskyldige åskådaren.

Kalle Möller var emellertid faktiskt en utmärkt musiker på den tiden. Hans stämkamrat, Ernst Hye Knudsen - sedermera kapellmästare i dansk radio och broder till hovkapellmästaren - tyckte visserligen att Kalle hade ett för kort och torrt staccato. Men vilken överlägsen fraseringsförmåga, vilken sjungande ton, vilken oefterhärmlig teknisk briljans!

Den jag hade mest att göra med var emellertid Christer Barter. Han var som sagt en urskåning från Dalby. Mycket ekonomisk, mycket korrekt (kanske inte alltid mot flickor), i alla livets skiften en verklig kamrat och en konstnärlig arbetsmyra.

Ursprungligen militärmusiker blev han först engagerad som 2:a klarinettist i orkestern (det var han, när jag först blev engagerad i Hälsingborg) men arbetade sig dock upp som violinist. Före hälsingborgstiden hade han som musikkorpral vid Södra Skåningarna tagit violinlektioner för Carl Maull, som i tidernas fullbordan blev min svärfar. Under många år studerade vi tillsammans hos Max Schlüter, och om jag icke missminner mig spelade han en säsong, då vi samtliga 1:a fioler skickades fram som solister, Wieniawskis d-mollkonsert, medan jag spelade Tor Aulins 3:e violinkonsert. Vid något tillfälle gjorde han också en briljant teknisk prestation i Lalos Sinfonie Espagnole.

Men det roliga med vännen Christer var egentligen hans skånska bondförnuft. Vi hade ju rätt ynkliga löner på den tiden. Musikerförbundet hade visserligen lagt sin näsa i blöt, så att exempelvis mitt ursprungliga 90-kronorskontrakt utan min begäran hade utbytts mot ett på 250 kr. Men i alla fall kände vi ju oss som parias i en stad, där en människas värde mättes efter årsinkomsten.

Ja, men - sa Christer - om en affärsman tjänar pengar, så är det hans yrke, liksom vårt yrke är att spela fiol. Om han tjänar 1/2 miljon, så är han naturligtvis lika duktig i sitt yrke som en violinist, som verkligen kan prestera Mendelssohns violinkonsert. Vi föraktar dessa konsuler, som inte ens kan spela en Händelsonat, och då får dom väl lov att förakta oss, som inte tjänar tusen kronor i månaden.

Naturligtvis hade han rätt. Jag har senare många gånger tänkt på, att det faktiskt måste vara mycket lättare att bli miljonär än att verkligen kunna spela Beethovens violinkonsert. Och varför skall yrket penningförtjänare egentligen vara mera värt än yrket violinspelare?!

Nå, alltså, vi jobbade och stod i. För att ostört kunna fullfölja mina studier hade jag begärt uppskov från militärtjänsten. Det året jag hade uppskov använde jag till mycket intensiva violinstudier. Dessutom gick jag på kvällarna och tecknade på Tekniska skolan i Hälsingborg. Jag har ännu i min ägo åtskilliga gipsstudier. Det är Michelangelos Slav, det är en porträttbyst av Dante m.m. m.m. Jag fick t. o. m. ett premium (s:a kr 5:-) för mina teckningar. Och jag tror nog, att min manuella utbildning i teckning kanske är grundligare än vad numera brukar krävas av artistynglingar.

Det var Christer, som lockade mig med på denna teckningsutbildning. Han var själv mycket intresserad tecknare, men kanske litet bunden av rent naturalistiska strävanden. I kol och krita gjorde han t.ex. en teckning av en gammal mjölkkanna, som var så fotografiskt återgiven med varenda liten ljusreflex i det buckliga blecket, att teckningen visades upp för oss av vår gamle, realistiskt funtade lärare som eftersträvansvärt ideal.


* *
*
Jag hade ju tidigare spelat en hel del offentligt och jag hade till och med givit en del konserter på min gamla skola i Osby och då spelat violinkonserter av Spohr och Mendelssohn samt sådana tekniskt krävande stycken som exempelvis Wieniawskis Carnaval Russe. Men detta tyckte jag liksom icke var verkliga solistprestationer, det var mera en kamratunderhållning. Min egentliga solistdebut var väl då jag spelade Wieniawskis d-mollkonsert med hälsingborgsorkestern.

Jag hade studerat konserten för Max Schlüter, som tyckte, att jag nog kunde spela den offentligt. Men det tyckte jag själv var litet väl pretentiöst. Olle Lidner hade emellertid den goda sidan, att han gärna ville skicka fram ungdomarna som solister, så snart han var övertygad om att de skulle vara mogna för en sådan prestation. Så gav han mig order om att nästa gång jag kom till Köpenhamn gå upp till Tivoli-kapellmästaren Schnedler-Pedersen och låna orkestermaterialet. Jag var skraj och drömde mardrömmar, och när jag närmaste måndag kom till Köpenhamn, var det med döden i hjärtat jag ringde upp Schnedler-Pedersen. I telefonen svarades det att han icke var hemma. Gudskelov, ännu en veckas respit!

Vid repetitionen följande morgon var det med lätt hjärta jag steg fram till Lidner och meddelade, att då Schnedler icke hade varit hemma, hade jag inte kunnat få tag på notmaterialet.

Lidner plirade skadeglatt på mig och la den knutna handen på en packe noter, som låg bredvid honom.

- Här ligger hela materialet. Jag träffade Schnedler i går kväll.

Det var med ångestens kallsvett på hela kroppen jag gick ner och satte mig på min plats. Gubben Lundgren, som då var min pultkamrat, plockade fram mustaschborsten och putsade av sina ansiktshår, medan han läste och stavade på det notblad, som slängdes fram på notstället.

- Njaha, låt mig nu se! Wieniawski - violinkonsert i d-moll. Det är nu en märkligt stor repertoar han har, vår konsertmästare Ivar Dahlström. Men se han har arbetat mycket. Så långt kommer nog aldrig Fernström.

Just då knackade dirigenten i notstället och sa:

- Wieniawskis violinkonsert, varsågod och kom fram, herr Fernström.

När jag spelat färdigt, fick jag applåd av kamraterna och av gubben Lundgren det enda erkännande han någonsin bestod mig. Han vände sig mot mig och granskade mig från huvud till fot. Så sa han:

- Njaha, det gick ju.

På konserten var jag ohyggligt nervös. Jag började min solostämma med den kroppsställning, som jag var van vid, d.v.s. med kroppstyngden vilande på vänster fot. Jag hade emellertid inte spelat många takter, förrän jag märkte, hur det vänstra knät började darra.

- Herregud, det ser ju publiken, så smala frackbyxor som jag har.

Så växlade jag över med kroppstyngden på höger fot, tills det knät började darra. Då fick jag ställa mig bredbent med kroppstyngden fördelad på bägge fötterna. Men sedan minns jag inte mycket av nervositeten, för jag greps av det tekniska intresset för vissa passager och av den cantilena, som faktiskt finns rätt rikligt i första satsen. Wieniawskis Cantilena är ju hyperromantisk och har kanske litet grand söt salongsmässighet över sig, men den har i alla fall en viss nobless. På den tiden tyckte man nog, att den rent av var en ädel sång. Ett, tu, tre tyckte jag själv, att violinen hade börjat sjunga - det var inte längre frågan om, att jag skulle "klara hyskan". Jag spelade...

Detta var väl egentligen det enda solistframträdande jag gjorde med hälsingborgsorkestern, innan jag ryckte in som värnpliktig. Men såväl för min violinspelning som för de övriga områden, på vilka jag ville utveckla mig, var det ändå rätt händelserika år. Jag hade faktiskt då den inställningen, att mindre än åtta timmars daglig övning på fiolen icke fick lov att förekomma, om jag vid dagens slut skulle ha gott samvete. Utom dessa åtta timmar kom ju i regel tre timmars orkesterrepetition samt ett par gånger i veckan en konsert på kvällen. Det blev alltså gärna tolv à tretton timmar med violinen i hand. Det hände faktiskt någon gång, att jag, när jag stöp i sängen på kvällen, räknade ut, att jag hade spelat i fjorton timmar. Sådant är ju icke möjligt, om man inte utnyttjar tiden till det yttersta.

Andra hösten jag kom till Hälsingborg lyckades jag få hyra rum hos en gammal gumma, som hade en liten envåningskåk med tillhörande bakgård och trädgård, där vildvinets höstfärger brann i kapp med dasslängans falurött. Jag fick upp mitt akvarellblock och min färglåda med detsamma, och sen var den eftermiddagen förlorad för violinspelningen.

Så frågade jag den gamla tanten, om jag fick spela fiol hur mycket jag ville. Jo, det gick gott för sig, men hon måste ha tyst om nätterna. Efter klockan 10 skulle hon sova. Ja, det skulle jag också, men klockan 7 varje morgon började jag med mina skalor efter metronom enligt Schlüters metod, och sedan spelade jag Sevcik, så att jag hann avverka en och en halv timmes intensiv teknisk träning, innan jag sprang till pensionatet för att som hastigast kasta i mig litet frukost före orkesterrepetitionen, som började klockan 9.

Efter ett par veckor fann jag en dag på bordet i mitt rum ett brev. Det var från hyrestanten och hade ungefärligen följande lydelse:

Herrn måste förstå, att jag är en gammal människa, som inte tål det här gnidandet från morgon till kväll, så det är nog bäst, att herrn flyttar.

Högaktningsfullt fru Svensson.

Herrn flyttade. Den hyrestant, jag nu kom till, var misstänkt översvallande hjärtlig redan första dagen. Inom glas och ram på väggen hängde en sergeantsfullmakt i Frälsningsarmén.

- Jaså, frun tillhör Frälsningsarmén, sa jag.

- Det ska herrn inte fästa sig vid. Jag säjer alltid, att man kan va lika bra människa för de'.

Nu vore det tråkigt, om detta skulle kasta någon skugga över Frälsningsarmén, vars självuppoffrande arbete i människokärlekens tjänst alltid haft min sympati. Jag märkte för övrigt aldrig, att hon på något sätt deltog i Frälsningsarméns verksamhet, så medlemskapet i armén måtte väl ha tillhört hennes förgätna ungdomssynder.

I varje fall visade hon sig högst fördomsfri. Det hände någon gång, att jag efter vår söndagskonsert reste direkt till mina skäktingar i Malmö utan att meddela hyrestanten. Från Malmö reste jag på måndagsmogonen till Köpenhamn för lektion och återkom således faktiskt inte förrän tidigt på tisdagsmorgonen till Hälsingborg och mitt rum. Fru Nilsson trodde naturligtvis, att jag hade varit ute och härjat med kvinnor, eftersom jag utan förvarning var borta över ett par nätter. När jag kom hem, hade hon bäddat dubbelsäng i min ungkarlssäng. Det betydde alltså: Varsågod, det går an här också!

Men när jag så en dag kom på henne med att försöka tända morgonbrasa med pianostämman till Saint-Saëns' violinkonsert, då flyttade jag. Att tända brasor med Saint-Saëns är kanske inte fullt så blasfemiskt som att trampa på psalmboken. Men jag har alltid haft en viss vördnad för notblad. Jag vet inte, om denna vördnad möjligen kan ligga i arvsmassan. Dock skulle jag knappast tro detta. Häromåret fann jag nämligen, att min egen dotter hade hängt upp Chopins samlade preludier som toalettpapper i sin lägenhets mest avskilda rum. Och hon höll ändå på med pianostudier hos Anders Rachlew i Köpenhamn. Kanske var det just därför.

Det där med de många timmarnas dagliga spelning kan naturligtvis vara en farlig sak. Många har blivit fysiska och psykiska vrak på det sättet. Leopold Auer förbjöd ju sina elever i mästarklass att över huvud taget öva mer än fyra timmar om dagen, men då skulle varenda ton under dessa timmar vara absolut kontrollerad av en koncentrerad hjärnverksamhet. Hans resultat bevisar ju riktigheten av denna anvisning. Men man kan å andra sidan icke förneka, att det alltid funnits de, som gått en helt annan väg. Tio timmars spelning med absolut medveten hjärnkontroll av varenda ton är ju en omöjlighet. Då måste de sex sista timmarna bli en prestation av det undermedvetna, där den klara hjärnkontrollen, medvetandet av det man spelar, endast glimtvis är inkopplat. Om man skall tro vissa psykologer, sätter ju sådant, som försiggår i själen, när den medvetna tanken är avkopplad, starka spår i utvecklingen. Så alldeles bortkastad är väl inte den tid utöver fyra timmar, som man offrar på teknisk och musikalisk utveckling.

Willy Burmester, som säkert var en av alla tiders största tekniker, talar i sina memoarer om, att han i sin ungdom var god vän med en pianist, som var elev av Franz Liszt. Han for och hälsade på denne sin gode vän under en av Liszts sommarkurser i Weimar och blev förbluffad över, hur mycket alla Franz Liszt-eleverna arbetade. För dem var tio timmars daglig träningsspelning det ordinära. Men Liszt lämnade ju också efter sig en hel härskara strålande virtuoser.

Alltnog, Willy Burmester reste hem till Helsingfors, där han var konsertmästare, och övade sig tio à tolv timmar om dagen. Sedan kom som bekant hans stora genombrott, då han gav några konserter i Berlin, av vilka de två första enbart upptog Paganini-kompositioner.

Den kräsna berlinkritiken hyllade honom som Paganini redivivus och som den idealiske konstnären också i fråga om föredragets glöd och intensitet samt musikalitetens djup.

I våra dagar, när man känner Willy Burmester mest som arrangören av små publikfriande stycken av gamla mästare, har man ju nästan glömt hans verkliga storhet.

För att återgå till mina första två år i hälsingborgsorkestern så måste jag säga, att de huvudsakligen var ägnade åt violinspelning, violinspelning och åter violinspelning. Vid sidan om detta slit hann jag dock med att läsa en hel del, speciellt lyrik, och dessutom tecknade jag.

Se'n kom militärtjänsten.



Innehållsförteckning