John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XV: Reservspel vid Södra Skåningarna

Efter en sommar, tillbragt med Tjajkovskijs violinkonsert, Sevcik och skalor samt Donts capricer, jämte porträttstudier i akvarell, John Bauerinfluerade skogsinteriörer och en del okonventionellt stiliserade studier, där det scharlakansröda, som jag hade insupit från kinesiska dekorationsmålningar - men som jag satte i kontrast mot olivgröna färgklanger i stället för kinesiska koboltblåa - kom så militärtjänsten. (Detta var en lång mening. Jag kommer nästan att tänka på Mark Twains berättelse om när han första gången läste en tysk bok. När han började första meningen och fann, att huvudsatsens predikat först kom i mitten av andra bandet, gav han upp.)

Den sommaren satte emellertid spår efter sig i mitt medvetande. Beträffande Tjajkovskijs violinkonsert gjorde jag följande erfarenhet. Vid något tillfälle blev jag s. m. s. något berörd av starka drycker. I mina öron ringde då ett av konsertens temata. Under alla de fyrtio år, jag framlevt sedan dess, har det visat sig, att varje gång jag konsumerat mer än 15 cl, börjar jag vissla eller nynna på detta tema. Det är en varningssignal, en stoppsignal och ett promilleprov. Gud give, att man alltid tog hänsyn till detta!

Jag vill minnas, att vi ryckte in i november. Hela militärtiden blev för mig på sätt och vis ett helvete. Jag var ju en bortskämd, grätten estetflabb. Alltsammans saker som gjorde att det militära för mig blev en chock. Min styvmor hade t.ex. uppfostrat oss i en pedantisk hygien, när det gällde matvanor. Första gången vi skulle utspisas i matbaracken, fördes vi dit av en korpral, som med sin blekfeta tandlöshet och sin kvisselbemängda, sjukliga hy direkt förde tanken på en syfilitiker. När vi stod och väntade på vår tur att komma in genom barackdörren, slängde han till oss var sitt matbestick. Jag fick en kniv, en gaffel och en sked, där skeden bar tydliga intorkade märken efter föregående innehavares ärtätande och gaffelns tänder var fullständigt igengrodda av gamla matrester. Vi hade ännu inte lärt oss den militära vokabulären, så jag förde handen till mössan och bockade högst hövligt och civilt:

- Ursäkta, herr korpral, men kunde man inte få lov att diska de här redskapen?

Han gav mig ett mycket förbluffat och frågande ögonkast med sina svarta tattarögon.

- Diska, sa han förvånat, dra dom ett slag i gruset!

Och det fick jag alltså göra. Men gruset var bemängt med spottkladdar och tobaksbussar. Den middagen åt jag intet.

För övrigt vill jag helst förbigå alla militärlivets militära sidor. En ljuspunkt var emellertid, att jag lyckades bli uttagen till s.k. reservspel. Det betydde, att jag fortfarande bodde kvar på kompaniet men hade min tjänstgöring på musikkåren. Frågade man efter mig på kompaniet, hette det alltså, att jag var på musikkåren, och frågade man efter mig på musikkåren, så hette det, att jag var på kompaniet.

Jag fick alltså verkligen tid att öva fiol, sedan jag hade lyckats få tag på ett rum (omöblerat), som jag möblerade med ett notställ.

På musikkåren blåste jag signalhorn och slog dessutom bastrumma. Jag kände mig som bastrumslagare verkligt betydande. När kåren marscherade genom Lunds stad (Södra Skåningarna var på den tiden förlagda till Lund), var vi faktiskt ett helt rotepar yrkesmusiker, som skötte bom-bom-bom, jag med den stora bastrumman på magen, bredvid mig gick klockaren i Arrie och alog med en tolvtumsspik på en järntriangel, bredvid honom gick ännu en klockare, som slog ett par bäckar. Fjärde mannen har jag just nu inget minne av. Men var säker på att vårt bom-pling-tjing ekade mellan husväggarna.

Och för resten fick jag faktiskt beröm av en av vicekorpralerna för min rytmiska bastrumma.

- Du, Fernström, du slår min själ riktigt bra. Du tänker alltid "ittan" precis när klubban träffar trumskinnet. Men vi hade ett annat reservspel, och han var lika svart och mager som du, men han tänkte alltid "ittan" just när han bårjade slaget oppe i luften. Han va ju osse rytmisk som faen, men de ble' ju nästan synkoper. De va ett helvete å spela i takt, när man marscherade. Han va osse en jäklit fin musiker.

- Jaså, vad hette han?

- Ja, de va nånting på Rosengren, eller nej, Rosenberg va de.

- Hilding Rosenberg?

- Ja, visst fan, de va så han hitte.

Alltså, det har faktiskt hänt mig en gång i livet, att en människa har tyckt, att jag var duktigare än Hilding Rosenberg!

Som reservspel - värnpliktigt spel kallades det för resten - fick man inte mycken kontakt med det sant militära händelseförloppet. Undra på att man var ointresserad.

Ljuspunkten i min kontakt med fäderneslandets försvar var naturligtvis sista regementsmötet, då jag, "listig som en räka", begärde att få bli placerad på regementsstaben. Detta betydde nämligen, att jag skötte mig själv under hela regementsmötet utom de sista tre dagarna, då övningarna skedde i regementsförband. De dagarna måste jag ju följa översten och regementsstaben som en skugga, men hela den föregående tiden hade jag fått disponera musikkårens repetitionssal för mina privata fiolövningar.

Se, det var nämligen så, att jag redan första dagen lät musikdirektören, som var en driftig försäkringsagent, försäkra mig för 15.000 kr. Sedan gjorde han också ett litet försök att sälja ett piano till mig, men då jag lyckades få honom att begripa, att jag aldrig skulle kunna klara avbetalningarna, uppgav han detta projekt. Jag fick öva i musiksalen.

Det är klart, att jag som reservspel kunde ordna ihop rätt mycken fritid. Under rekrytskolan var det ju endast på kvällarna jag kunde komma åt att spela fiol. Jag hade ju som nämnt hyrt ett eget rum i sta'n. Men det var så många andra väntetimmar och till synes oändliga tidsintervaller av sysslolöshet

Emellertid hade jag lyckats få tag på tre små volymer ur "Sammlung Göschen". De var icke större till formatet än att man kunde gömma dem en och en i vapenrockens innerficka, och alla tre fick jag plats med i "kalven", när vi var ute på fälttjänst. Det var "Musikästhetik" av doktor Karl Grunsky, "Einführung in die Philosophie" av professor Max Wentscher och "Allgemeine Ästhetik" av professor Max Diez.

Jag fann de tre böckerna för någon tid sedan på min bokhylla. De är så sönderlästa, att klotbandet hänger i trasor, och så fulla av understrykningar och marginalkommentarer. Det har roat mig att försöka dechiffrera den halvt utplånade blyertsskriften i dessa marginalkommentarer, som ibland kan svälla ut nästan till hela uppsatser. Min hjärna, som under de fyrtio senare åren knappast har sysslat med sådana abstraktfilosofiska och dialektiska resonemang, kan ibland endast med stor möda följa tankegången i dessa kommentarer. Ibland kommer jag osökt att tänka på strixanekdoten om den gamle professorn, som lägger sin hand tungt på det nyskrivna manuskriptet och säger:

- Käre Gud, vi är endast två, som förstår detta.

Fjorton dagar senare, när han får de första korrekturarken, suckar han:

- Käre Gud, nu är Du ensam om att förstå detta.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att syssla med musik. Jag hade inte råd att köpa notpapper, men jag hade en anteckningsbok, där jag med blyerts linjerade upp notsystem, och där försökte jag mig på att åstadkomma dels en violinkonsert och dels en stråkkvartett. De har för länge sedan hamnat i värmepannan.

Jag tecknade också en hel del. Det var bara blyertsteckningar, några kamratporträtt, nedkastade på baksidan av vanligt omslagspapper, och också en del skisser från de skånska landskap, där militärövningarna var förlagda.

Men allvarligast arbetade jag dock med fiolspelningen. Det kunde dock icke gärna bli mer än högst ett par timmars spelning om dagen, och att då arbeta med såväl skalor och teknik som med violinkonserter var ju inte tänkbart. För att ändå använda tiden på ett förnuftigt sätt beslöt jag att ägna detta år åt studiet av Bachs violinkonserter i a-moll och E-dur samt solosonaterna. Jag ville då ha en lärare, som s. a. s. var inne i den tyska Bach-traditionen, och satte mig därför i förbindelse med violinisten och kapellmästaren Carl Maull i Malmö. För honom studerade jag båda dessa violinkonserter samt det mesta av Bachs solosonater. På en elevafton han gav spelade jag preludiet och fugan ur den första solosonaten. Jag bad honom också om litet handledning, när det gällde instrumentation och harmonilära. Så trots allt var nog värnpliktstiden rätt utvecklande - om ock inte rent militärt.

Den mest militära gärning jag gjorde mig skyldig till var väl egentligen när jag på fiol avspelande Kungl. Södermanlands Regementes Paradmarsch tågade i spetsen för den halvtropp malajer, som med och utan högt burna skärmar på Revingehed transporterade latrintunnan från baracken till en lämplig avstjälpningsplats. Det var alltid strax före taptot.

När jag hade legat i lumpen i tretton månader, var jag en fri man.


John Fernström och kollegan Mario Galli



Innehållsförteckning