John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XVI: Fri spelman

Så var jag alltså nu en civil freelancer. Jag måste skaffa pengar till levebröd, och jag måste skaffa pengar till mina studier.

Jag fick disponera ett vindsrum hos mina släktingar Meissners i Malmö, som för tillfället hade flyttat upp till Årås gård i Västergötland - en tjusig gård för resten, där Gustav Vasa lär ha firat ett av sina bröllop. På det meissnerska vindsrummet i Malmö hade man för min skull ställt familjens piano. Och där jobbade jag till att börja med igenom Capellens "Fortschrittliche Harmonie- und Melodienlehre", ett verkligt fascinerande verk.

Redan andra dagen fick jag två engagemangsanbud. Det ena var från en biografägare i Höganäs, som bjöd mig 600 kr, om jag ville vara konsertmästare på hans bio. Det andra var från en musikfanjunkare W. i Lund, som ville engagera mig som konsertmästare på Regina-biografen, där han blivit kapellmästare. Han bjöd mig 700 kr i månaden. Tredje dagen kom min gamle kompis Mario Galli upp på mitt rum och ville ha mig att följa med till Lund och spela på "Akademiskan", där hans far blivit kapellmästare. Mario skulle vara konsertmästare, och hur mycket källarmästaren skulle betala för det visste han inte, för gaget skulle kvitteras ut av fadern, och Mario skulle få 10 kr i veckan i fickpengar. Jag skulle få 300 kr i gage. Det var det engagemanget jag tog. Dårfink!

Men innan jag berättar om Mario - en av de mest strålande musikantkollegor, som trampat vår jord - så måste jag berätta litet om förhistorien till ovannämnde musikfanjunkare W:s försök att engagera mig.

När jag började min värnpliktstjänstgöring, hade jag aldrig i livet haft en tanke på att någonsin bli restaurangmusiker. För mig skulle det att stå på en krog och spela för halvfulla groggubbar vara att prostituera Konstens Höga Kall. Fast jag måste ju medge, att även restaurangmusikerna på den tiden kunde hålla rätt mycket på sin konstnärliga värdighet. Det var inte alls ovanligt, att kapellmästaren meddelade hovmästaren, att under pågående solospelning fick servitriserna icke röra sig med brickor i lokalen.

Fanjunkare W. hade emellertid sådana alkoholvanor, att han var rätt beroende av extrainkomster utom tjänsten. Han passade på mig en dag, just när vi hade slutat förmiddagens signalblåsningsövningar, som skedde bakom ett plank strax söder om "Norra kasärn".

- Fernström, Fernström, han han spelar ju fiol?! I det civila? Inte sant inte sant? Stå ledig för allt i världen, stå ledig, stå ledig! Jag talar som musikerkollega. Har Fernström några andra inkomster än didär 50 örena? Från det militära? Hur vore det egentligen, om jag ordnade 3 kronor om da'n? 3 kronor om da'n varenda da'? Och så ständig nattpermission? Nattpermission varje dag till kl. 12?

- Jooaa, tackar så mycket, fanjunkar'n.

- Stå ledig för allt i världen! Stå ledig! Som kollegor lägger vi väl bort titlarna! Ja, d.v.s. inte när di hör de' ! Hör de' på regementet de-villsäja. Lita på fanjunkare W.! Han ordnar saken. Fernström ska spela med mig, spela med mig var kväll, var kväll. På Restaurang Standard. (Restaurangen låg just där numera "Sveas Hatt- och Kostympress" ligger, d.v.s. ett kvarter ifrån dr Einar Björkelunds mottagning - han som förbjuder mig att röka men själv gärna tänder pipan i tamburen efter att ha givit mig stränga förhållningsorder.)

Så fick jag alltså mitt första restaurangengagemang. Inte anade jag då, att jag under femton år skulle komma att vara restaurangkapellmästare vid sidan om min verksamhet som symfonimusiker, konsertfiolist, tonsättare och musikpedagog.

Vi var bara två man i kapellet. W. spelade piano (i det militära var han annars flöjtist) och jag violin. Första numret var en amerikansk militärmarsch av Soussa. Publiken applåderade. Vi hade börjat vårt engagemang. Så plockade W. fram ett operettpotpurri, men innan vi började spela det, talade han om för mig, hur roligt det var att träffa unga, framåtsträvande musiker. Just sådana som mig.

Så spelade vi "Lille hertigen", och innan vi exekverade uvertyren till "Kalifen i Bagdad", talade han om för mig, hur tråkigt det var att så få av dessa unga musici verkligen lyckades bli någonting.

Sedan skulle vi spela "An der schönen blauen Donau", men innan vi spelade den, talade han om för mig, att detta, att så få unga begåvade musiker blev någonting, berodde på spritmissbruk. Så spelade vi ett s.k. Siede-intermezzo. Men han hann ändå dessförinnan försöka avkräva mig ett löfte om att aldrig smaka sprit, när jag spelade på restaurang.

Jag drog ju litet på saken och tyckte liksom, att "Orsa kompani lovar ingenting bestämt". Men hur det nu var, så spelade vi intermezzot, och sedan var det paus.

I pausen serverades "musiken" supé, och då kom servitrisen med tvenne snapsglas på en bricka. Vi skulle alltså ha var sin snaps, men innan servitrisen försvann, klappade W. henne på midjan:

Ja, men lilla pullan! De' e' ju för galet! För galet! Det förstår väl källarmästar'n! Källarmästar'n förstår väl, att vi ska ha vars ett par snapsar! Vi ska ju spela hela kvällen!

- Ett ögonblick, så kommer jag igen.

Så försvann hon med sin bricka, och W. svepte sin snaps. Jag höjde mitt glas och ville göra likadant.

- Nänänej! Käre vän! Du vet vad vi har talat om! Talat om hela kvällen! Den tar ja'. Ja' har min själ ingen framtid ändå. Så svepte han min också. Liksom de två nya snapsar servitrisen kom med.

Då förstår man ju, att W. tyckte om att spela med mig.

När Regina-biografen skulle invigas, skedde det med en festföreställning, där vi hade fått i uppdrag att engagera en "stor och flott orkester". Jag satt som konsertmästare. Först spelade vi en uvertyr. Sedan var det någon som höll tal, och så spelade jag med pianoackompanjemang de två första satserna av Max Bruchs g-mollkonsert. Se'n kom filmen.

Därför var det kanske inte så underligt, att W. ville ha mig som konsertmästare inför en ny biosäsong. Men jag ville inte, liksom jag inte ville spela i Höganäs, när jag kunde få spela samman med Mario. Och vad betydde det för resten, om man hade 6 eller 700 kr eller 300 kr i månaden, när man var 21 år, och penningvärdet var sådant, att man faktiskt kunde klara både levebröd och studier på 300 kr?!



Innehållsförteckning