John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XVII: I Skånes huvudstad

Redan förut har jag nämnt, att jag kom att spela samman med Mario Galli. Det var först på Akademiskan i Lund och sedan på Hippodromens restaurang i Malmö.

Tronchi hade nu på allvar försvunnit från Sverige. Men den symfoniorkester han skapat, efter att bl.a. Andreas Hallén hade gjort sporadiska försök till orkesterverksamhet i staden, levde kvar. Dirigent var nu Richard Henneberg, f. d. hovkapellmästaren från Stockholm. Orkestermedlemmarna var i huvudsak stadens restaurangmusiker, som en gång var fjortonde dag fick sätta vikarier på sina arbetsplatser för att i stället vara med om en symfonikonsert. Mario Galli var redan medlem av orkestern och talade om för Richard Henneberg, att han hade en obligatfiolist, som varit solist i Wieniawskis violinkonsert med hälsingborgsorkestern. Då tyckte Henneberg, att obligatfiolisten borde intresseras för att spela med i symfoniorkestern. Det blev ju dock ett par tior var fjortonde dag.

I malmöorkestern var det då brukligt, att alla restaurangkapellmästare och över huvud taget "Stehgeiger" i restaurangorkester skulle placeras i första violinstämman, medan däremot de s.k. obligatviolinisterna i huvudsak placerades i den fyra man starka andra violinstämman. Denna säsong var det emellertid så, att första pulten av andra violinstämman var besatt med en gammal uttjänt restaurangmusiker som konsertmästare och en som musiker halvt professionell handsmakare som andre konsertmästare. Vid sista pulten i den som förut nämnt fyra man starka andra violinstämman placerades ynglingen och obligatviolinisten i Gallis kapell, John Fernström, som alltså skulle få lov att leka med de vuxna farbröderna.

Varje repetitionsdag, när orkestern sammanstrålade i porten till repetionslokalen, lyfte jag vördnadsfullt och belevat på hatten för de två veteranerna vid första pulten i min stämma. Men de tog ingen notis om min hälsning. Vi var ju inte presenterade....

Så skulle vi göra Beethovens femma. Den kände jag förut - men tydligen var den en nyhet för de båda veteranerna.

Vi kom till slutet av finalen, och Henneberg gjorde den bekanta stegringen, som till slut övergår i ett slag i takten i stället för tidigare två slag. De båda hedersmännen vid första pulten fattade tydligen inte riktigt galoppen, utan vid detta ett slag i takten övergick de till att spela det till dubbelt tempo stegrade rytmiska motivet som två slag i takten, d.v.s. dubbelt för långsamt. Vid sista pulten satt jag, som visste, hur det skulle vara, och rev i fortissimo dubbelt så fort som de båda gamlingarna. Den ene av de båda herrarna vände sig halvt om och försökte visa mig, hur det skulle spelas. Just då hade jag och den övriga orkestern hunnit till slutackordet, men andra violinernas första pult hade fortfarande halva codan kvar att spela. Henneberg slog av, för symfonin var slut. Det var jag, som hade haft rätt.

Jag gjorde mitt bästa för att inte se triumferande ut, men konsertmästaren för stämman vände sig om, granskade mig förvånat från huvud till fotabjäll, sträckte fram den s.k. norra kardan:

- Johansson, sade han.

Därmed var jag äntligen presenterad - och accepterad.

Som jag redan nämnt, bestod malmöorkestern på den tiden huvudsakligast av restaurangmusiker. Första violinisterna var ju från restaurangestraden vana vid att försöka ge mera glans åt stämman genom att spela den oktaven högre. Herrar obligatviolinister i andra fiolstämman var däremot vana vid att ofta spela oktaven lägre än vad som var föreskrivet för att i salongsorkester fylla ut det tomma gapet mellan den högt belägna melodistämman och det s.k. kompet.

När vi gjorde Beethovens nia tillsammans med Sydsvenska Filharmonins kör, fick man alltså uppleva den sensationen, att första violinstämman understundom spelades oktaven högre och med briljanta flageoletter på alla accentuerade och staccaterade slutackord, medan andra fiolstämman av vissa exekutörer spelades oktaven djupare än den var noterad. Men, se konsertmästaren var faktiskt elev av Sevcik och hade enligt egna uppgifter varit konsertmästare vid operan i S:t Petersburg, där han spelat både Tjajkovskijs och Paganinis violinkonserter. Han hade också en fantastisk teknik men var så förfallen till publikknipande restaurangmanér, att det bevisligen vid något tillfälle hände, att man på restaurangen, där han spelade, skickade fram ett kort och begärde att få höra "Rigoletto utan flageoletter".


* *
*
Så lyckades jag återknyta kontakten med hälsingborgsorkestern. Jag försvann från Malmö. Det dröjde åtskilliga år, innan jag åter dök opp i stadens musikliv - och då som radiokapellmästare.

Innehållsförteckning