John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XVIII: Om vådan av att icke läsa tidningar

Den svenska sommaren kan nu vara en ljuvlig tid. Tänk bara på livet i en mellansvensk herrgårdsmiljö. Det var så underbart den sommaren på Årås. Efter slutet av konsertsäsongen i Hälsingborg hade jag i maj månad rest upp till mina släktingar, som förstod mitt behov att få arbeta ostört med min fiolspelning. Jag kan endast komma ihåg, att jag en enda gång blev anmodad att sköta något som hade med arbetet på gården att göra. Det var just i saftningstiden, när alla gårdens kvinnfolk jäktade som värst. Moster Hanna kom klättrande uppför trappan till det vindsrum, där jag som bäst höll till med oktaverna i Ernsts fiss-mollkonsert.

- Kom här, John, så skall jag visa dig ett alldeles nytt instrument, som det nog skall roa dig att hantera.

Så drog hon iväg med mig till köket, där jag ställdes att veva den gammaldags separatorn.

Och så ålåg det ju mig att varje dag cykla den en mil långa vägen till järnvägsstationen för att hämta posten. Det var en ljuvlig färd genom susande sommarskogar, som ibland djupnade till John Bauers trollskog och ibland ljusnade till den nordiska lövängen, där understundom asparna rasslade vid åkanten med sina dallrande lövmassor, där under stundom vitstammiga björkar fick ett gyllengrönt skimmer i eftermiddagssolen, och där under stundom enbuskarnas mörkt olivgröna bröt sig effektfullt mot den blommande ljungens caput mortum.

Bror Berdén, min kusins man, tyckte om att ströva med bössan i skogen, och någon gång kunde det ju hända, att jag också blev en strövande jägare. Fast ärligt talat lyckades jag under sommaren endast skjuta en enda and. Egentligen tyckte jag, det var synd om djuren.

Då hade jag mindre medkänsla med fiskarna i sjön, eller rättare sagt de två sjöarna, som låg på egendomen. Det smala näset mellan sjöarna var genombrutet av en å med en ålkista, och i strändernas vassruggar fångade vi gäddor, som vägde många kilon. Hur många bryr jag mig inte om att nämna. Sådana gäddfiskaruppgifter tror ju ändå ingen på.

Men allt det där var ju endast bisaker. Det som betydde något var tolkningsproblem i den violinlitteratur, jag arbetade med, och det var tekniska problem i t.ex. Ernsts musikaliskt värdelösa men tekniskt oerhört nyttiga fiss-mollkonsert. Dessutom läste jag ju en del och drömde och fantiserade mycket.

Att man under sådana omständigheter skulle vilja slösa bort tid med att läsa den urtråkiga landsortstidnung, som var enda kontakten med yttervärlden, var otänkbart. Jag hade ju ingen tanke på hur det moderna samhället av sina medlemmar kräver, att i tidningar publicerade officiella kungörelser skall läsas och efterföljas.

Efter fredsslutet 1918 hade en del militära övningar, bl.a. de s.k. repetitionsövningarna, inställts. Men just denna sommar hade genom kungörelser i landets tidningar min årsklass blivit inkallad till repetitionsövningar. Hur skulle jag veta det? Jag spelade fiol och sprang i skogen och läste vid Gud inga tidningar.

Vi började konsertsäsongen i Hälsingborg den 1 oktober, och måndagen före den första symfonikonserten reste jag till Malmö för att klara mitt pass, som behövdes för lektionerna i Köpenhamn. På konsulatet fick jag beskedet att jag måste skaffa papper från de militära myndigheterna, då jag ju rätteligen borde legat inne för regementsövning. Det var en chock.

Under tisdagen hade jag inte tid att göra något åt saken. På onsdagskvällen skulle vi ha symfonikonsert på teatern, och strax före konserten stod jag ute i kulissen och mjukade upp fingrarna, när andrahornisten kallade på mig.

- Pst, Fernström, vafan har du gjort? Det står en deckare där ute i artistgången och vill tala med dig.

Först trodde jag endast det var ett skämt, men till slut följde jag med honom till artistingången, där jag fann en herre med ovanligt hög ansiktskulör och ett midjemått, som sannerligen ej var att förakta.

- E detta herr Fernström? Ja e detektivkonstapel Ekberg. De blir till å följa me här.

- Ja men det är ju omöjligt. Om fem minuter börjar vi symfonikonserten. Jag kan väl få vänta tills den är slut.

- Ja, man får väl tro, att en sådden en man som herr Fernström inte skubbar. Så om herr Fernström ger sitt hedersord på att anmäla sig på polisstationen i morgon bitti klockan 9, så må de va hänt. De gäller den militära repetitionsövningen.

Aj som sjutton, tänkte jag. Nu råkar man väl i klistret.

Nästa morgon klockan 9 infann jag mig på polisstationen, hälsade från detektivkonstapel Ekberg och talade om, att jag lovat honom att anmäla mig klockan 9. Jag tillsades att sätta mig ner på en träbänk, som stod vid ena väggen. Mitt på golvet hade man på ett bord dukat fram kaffe och wienerbröd från närmaste kondis, och omkring bordet satt skönt nedsjunkna i mjuka fåtöljer ett halvt dussin poliskonstaplar, som tydligen just nu var fria från sina pass. Man läste Helsingborgs Dagblad, sörplade i sig kaffe, avnjöt wienerbröden och behandlade mig som luft.

Så reste sig fem bullrande män, berättade lustiga historier och försvann ut genom dörren. Men en blev sittande kvar. Han petade tänderna med en tändsticka och såg begrundande ut. Förmodligen var han kvarlämnad för att bevaka den farlige fången, som satt där på en träbänk vid väggen.

På bodet låg Helsingborgs Dagblad. Jag var litet nyfiken på recensionen, reste mig, gick fram till bordet och bad att få titta i tidningen. Jag skall aldrig glömma den min av överlägset förakt, varmed herr poliskonstapeln granskade mig från huvud till fot.

- Den e inte för di anhållna.

Ja, där fick jag.

Fram mot middagstiden öppnades dörren, och in kom min gamle bekante, KFUM-ordföranden polismästare Palm, som hade använt mig som solist vid diverse tillställningar för KFUM. I sitt sällskap hade han Olle Lidner. De två herrarna var synbarligen mycket upprymda, dunkade varandra i ryggen och :

- Min käre bror!

- Min käre bror!

-Inte kan du ta ifrån mig en av mina förstafioler, när vi ska ha symfonikonsert i Landskrona i kväll!

- Min käre bror, det förstår du väl, att han får följa med.

När dom hade kärebrorat varandra tillräckligt, så blev alltså slutet på visan, att jag fick fritt för dagen men måste lova att komma tillbaks nästa morgon klockan 9.

Hemkommen på mitt rum fann jag ett brev med norskt frimärke. Det var skrivet av min far och avsänt från Oslo.

Mina föräldrar hade ett par år tidigare försökt att genom Sibirien ta sig hem till Sverige men blivit stoppade dels av sjukdomsfall och dels av bolsjevikerna i Omsk. Under ett helt år hade jag ingen underrättelse från dem och trodde, att de som så många andra hade fallit offer för den röda terrorn. Min bror hade dött i spanska sjukan 1918, och jag trodde mig alltså vara den ende kvarlevande av en familj på fem personer. Efter något års tid hade jag emellertid fått underrättelse från Japan, att föräldrarna och min halvsyster Lilly lyckats ta sig tillbaka dit. Så småningom hade dock hemfärden anträtts över Amerika, och nu var alltså mina anhöriga i Oslo. Pappa skrev, att då ingen av dem någonsin varit i Norge, önskade de stanna där minst åtta dagar. Se'n skulle de komma till Hälsingborg. Äntligen skulle vi återförenas efter tio års skilsmässa.

Men så var det det hotande spöket med polisen och militärtjänsten!

Nästa morgon tog detektivkonstapel Ekberg mig med till Lund, där regementet var förlagt. Redan på järnvägsstationen i Hälsingborg blev han i viskande ton intervjuad av alla stadsbud och hotellvaktmästare.

- Va har han gjort?

västes det i hans öra från höger och vänster, och jag kände mig som ett utstött samhällets olycksbarn. På tåget var Ekberg nog försynt att sätta sig i en annan avdelning, men att övervakningen var effektiv märkte jag nog, när jag vid ett tillfälle besökte toaletten.

Och så blev jag införd på regementsexpeditionen i Lund, och Ekberg fick ett skriftligt kvitto på att han hade "avlämnat 1 st. beväring".

Någon timma senare blev jag inkallad till förhör. Förhörsledare var en äldre officer av överstelöjtnants grad och med tämligen minimal hårväxt - möjligen också minimal hjärna. Vittnena var en för mig obekant furir samt konstnären och målaren Pehr Eklund, som var kapten vid regementet.

Först skulle jag ju redogöra för namn, ålder och födelseort.

- Född? Var?

- I Kina, Överstelöjtnant.

- Kinna, Kinna, låt mig se, det ligger visst i Östergötland.

- Nej. Överstelöjtnant, sa jag och smällde ihop klackarna. Det ligger i östra Asien.

Då såg jag, hur kapten Eklund stoppade hela näsduken i munnen för att inte brista ut i gapskratt, och herr furiren hade all möda i världen att undertrycka ett vördnadsfullt, militärt småleende.

Då jag emellertid inte kunde överbevisas om att uppsåtligen ha undanhållit mig från tjänstgöring, om vilken jag icke hade haft en aning, beslöt man att icke ådöma mig fängelsestraff, vilket annars var det vanliga för förseelsen i fråga. Det blev sex dagar i buren.

Under beväpnad eskort fördes jag in i en av de små skrubbar, som fick tjänstgöra som kasernens arrestlokaler. Jag slog mig ner på britsen och räknade efter, att om allt gick väl, så skulle jag faktiskt återkomma till Hälsingborg dagen före den övriga familjen Fernström. Så tittade jag på väggarna och blev trots min av musikantlivet något garvade syn på anständighet och hyfs chockerad. Det som där fanns uppritat och nedskrivet var ju ett utdrag av de grövsta och mest djuriska, för att inte säga svinaktiga djupen i råa drängsjälar.

Så lät jag blicken glida vidare längs med arrestlokalens brädfodrade väggar. Det fanns ett knasthål, och just som jag stirrade på denna oregelbundenhet i trävirket, såg jag, hur ett rödhårigt pekfinger med svart nagelkant fördes in genom knasthålet och lyfte bort brädan. Det var han, som satt i cellen vid sidan om.

- Pst! Har du nån snus?

Jag fick aldrig se mannen ifråga. Inte kunde jag lägga ögat till knasthålet och stirra på honom. Sådant gör man nämligen inte män emellan. Men han gav mig många nyttiga informationer.

- Tryck bara på knappen, så måste vaktbefälhavaren skicka en man för att se, vad det är frågan om. Du kan ju hålla på å dö i tarmvred eller något annat djävulskap. Han är tvungen å skicka hit en man. Å då skickar han spelet. Har du nåna kronor i börsen, så be grabben köpa cigarretter eller komma me en kaffebricka från "markan". Har du tummis me trumpetargrabbarna, så kan dom också skaffa dig tidningar och deckare.

Visst hade jag tummis med grabbarna från musikkompaniet. Och då daglöjtnanten dessutom gav sin tillåtelse till att jag fick in min fiol i arrestrummet, så hade jag det ju egentligen rätt skönt. Jag arbetade med mina studier, jag tog igen mig vid en deckare och en kaffebricka, och jag njöt av mina halsbloss. På kvällarna, när dagens tjänstgöring var slut för pojkarna på kompanierna, samlades utanför mitt gallerförsedda fönster ibland hundratals unga värnpliktiga för att lyssna. Akustiken var ju förträfflig, och där stod jag och spelade Melartins Elegie, Wieniawskis Legend och Massenets Méditation ur Thaïs. Emellanåt spelade jag också Hubays violinsolo ur "Der Geigenmacher aus Cremona". Alltsammans utan ackompanjemang. Men Bachs solosonater vågade jag mig inte på. De passade inte den publiken, och dessutom kunde jag dem icke utantill.

Under tiden hände följande i Hälsingborg. Min gamle far längtade efter att återse sin son. Därför blev det inga åtta dagar i Norge. Familjen kom till Hälsingborg. Då jag inte fanns på den uppgivna postadressen, vände pappa sig till Gamla Dragarelaget och frågade, var Orkesterföreningen höll hus. Jo, den repeterade varje morgon på goodtemplarlokalen i Karl Krooksgatan.

Jag har hört scenen beskrivas för mig. Orkestern sitter placerad, stämmer, preludierar och övar på sina stämmor. Man skall just börja dagens arbete. Då inträder familjen Fernström. Den gamle gråskäggige patriarken har ljusgrå damasker och en vidbrättad svart slokhatt, som för tanken till boerkrigets dagar. Vid sidan om honom två damer. Mamma, klädd som en grande dame från Nagasaki, och min syster Lilly, som till synes var en ung amerikanska - kanske inte precis en pinuppa - men dock en ung dam från Mellanvästern.

Pappa gick fram till Olle Lidner och frågade efter sin son John.

- Ja, han har rest till Lund. Det var visst någonting rörande militärtjänsten. Men såvitt jag vet, kommer han hit till Hälsingborg igen i övermorgon på eftermiddagen eller kvällen.

Allt detta hade jag ju ingen aning om. Men när jag reste hem från Lund efter att ha tillbringat sex dagar i buren, längtade jag efter en rakkniv för att bli av med sex dagars skäggstubb. Jag kände mig som en av samhällets utstötta, där jag satt med mitt skäggiga ansikte, mina sjabbiga, opressade kläder och min fiollåda. Glad var jag för att jag skulle ha en natt på mig för att bli i presentabelt skick, innan jag träffade mina föräldrar.

Så hoppade jag av tåget i Hälsingborg, och framför mig stod pappa! Det var tio år sedan jag såg honom sist, men jag kände genast igen honom.

- Goddag, pappa!

- Jaså, är det du John. Hur ser du ut och varifrån kommer du?!

- Jo, jag har suttit i buren i Lund, sa jag och satte upp en triumferande och ogenerad uppsyn.

- På min tid ansågs det vara en skam att sitta i buren, sa pappa. Men tiderna tycks ha ändrats.


K. A. Fernström och fru Ida vid ankomsten till Hälsingborg - medan sonen satt i buren

Ja, de hade visst det. Jag sprang emellertid hem och rakade mig, och sedan skulle jag sammanstråla med de mina hemma hos den frireligiösa familj, där missionär Fernström med fru och dotter inkvarterats. Det blev egentligen en rätt munter kväll, för pappa kunde konsten att berätta historier. Men stämningen blev på slutet kanske litet tryckt. Pappa berättade nämligen på sitt med kinesiska och engelska uttryck späckade språk en historia om en rolig skotsk missionär, som "verkligen var full of fun". Det icke så värst språkkunniga sällskapet uppfattade tydligen pappas full of fun som "full av fan". Det blev en besvärande och isande tystnad.

Då passade jag på att säga godnatt.

Nästa dag råkade jag min syster, som tackade mig för att jag hade gått så tidigt. Hon hade också varit trött kvällen innan och försökt att med slutna ögon se tänkande ut, fast hon i själva verket satt och sov.

Det var så jag råkade min familj efter tio års skilsmässa. Kanske var det inte precis ett så lyckat återseende. Det berodde ju ytterst på att jag inte hade läst de officiella kungörelserna i tidningarna. Sedan dess har jag alltid varit noga med att åtminstone som hastigast ögna igenom sådana där kungörelser för att se, om de har någon betydelse för mig eller mina närstående. Det är därför jag än idag prenumererar på en lokaltidning, som för övrigt är mig rätt likgiltig.



Innehållsförteckning