John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XIX: Musikstuderande i Berlin

Det var en dyster och gråkall septemberdag 1922. Den grågröna havsytan bröts av vitskummande "ällingar". Och på Trelleborg-Sassnitzfärjans däck försökte jag gå som en gammal sjöbjörn, bredbent och med rullande gång. Det gällde att hålla balansen.

Så fick jag se två herrar, som lutade mot relingen var inbegripna i en ivrig konservation. Den ene var Kurt Atterberg. Jag hade aldrig träffat honom men kände hans utseende från fotografier och tidningsklichéer.

Skall jag? Skall jag inte? Jag fastnade för det sista alternativet, d.v.s. jag skulle icke gå fram och tilltala honom och tala om, att jag nyligen hade varit med om att som första fiolist i orkestern ackompanjera hans violinkonsert, som spelades av Julius Ruthström. Jag har senare berättat det här för Kurt Atterberg, som närmast blev lömsk för att jag icke hade sökt kontakt med honom. Men jag har alltid haft svårt för att söka kontakter och skaffa relationer. Därför har det också gått som det har gått.

Nu var jag alltså på väg till Berlin för att studera musik. Varför just Berlin? Jo, detta var inflationstidens Berlin, då man kunde leva som en greve på hundra svenska kronor i månaden. Men då kunde man förstås inte studera för Flesch eller Busch, vilka båda betingade sitt honorar i amerikanska dollars. Jag hade dock fått anvisning på Alfred Wittenberg, som hade varit en av Joachims "favoritelever". Jag kände då ännu inte professor Kalauers Musiklexikon, i vilket det heter om Franz Liszt, att "unter seinen Schülern sind die Lieblingsschüler bei weitem die zahlreichsten". Förhållandet var nog likadant med Joachim och hans "Lieblingsschüler".

Jag visste emellertid om Alfred Wittenberg, att han som fjortonåring sökt inträde vid Hochschule für Musik som violinelev till Joachim och då vid inträdesprovet i biämnet piano spelat Franz Liszts E-durpolonäs, samt att han strax efter Joachims död som nittonåring givit en egen konsert, varvid kritiken med anspelning på Joachim skrev, att "violinisternas konung är död, men här har vi den som är skickad att upptaga den fallna manteln".

Alfred Wittenberg hade liksom alla f. d. underbarn en perfekt och fantastisk vänsterhandsteknik. Den Joachim-Moserska handledstekniken, när det gällde stråkföringen, var icke precis befordrande för ett gott spiccatospel. Vidare hade han ju ingen aning om modern avspänningsteknik. När jag senare kom att studera för Issay Barmas, som vid Gud icke var bekajad med någon blygsamhet, när det gällde violinpedagogik, förklarade han, att "der Wittenberg der spielt ganz gut die Geige, aber vom Geigenunterricht versteht er genau so viel wie eine Kuh chinesisch versteht". Jag måste nästan ge honom rätt.

T. ex. - jag spelade vid någon av de första lektionerna för honom Paganinis Caprice nr 6 i g-moll. Den är ju en ren tremoloetyd, men med ett tremolo, som många gånger är kombinerat med rätt besvärliga fingersträckningar. Jag som under många år studerat avspänningsteknik hos Max Schlüter hade ju inga direkta obehag av sträckningarna och tremolot, men Alfred Wittenberg tog vid slutet av etyden cigarren ur munnen:

- Jetzt sind Sie aber ganz bestimmt müde, Herr Fernström.

Då jag förklarade att jag inte kände någon trötthet i handen, fann Wittenberg detta "sehr komisch". Och så berättade han, att nere i husets källare hade en musikalisk skomakare sin verkstad. En dag, då professor Wittenberg lämnade ner ett par skor till halvsulning, hade skomakaren bett att få spela upp en sak för honom. Han hade spelat just denna Paganini-etyd. (Gud, vilka skomakare det fanns i Tyskland!) Han hade enligt Wittenberg spelat "ganz hübsch", och Wittenberg sade till honom, att han nu väl var trött i handen. Men det var inte skomakaren. Han ville visa, att han kunde spela den en gång till. Och då sa' Wittenberg:

- Jetzt sind Sie aber ganz bestimmt müde.

Då ville skomakaren spela etyden för tredje gången.

- Da bin ich aber weggelaufen, avslutade Wittenberg sin berättelse.

Hos Wittenberg studerade jag Brahms' violinkonsert, som jag ju hade arbetat mycket med redan tidigare. Hans rent musikaliska tillrättaläggande av konserten hade jag naturligtvis nytta av, men efter några veckor kastade jag mig över Sibelius' violinkonsert, som jag redan före jul hade memoreringstekniskt färdig. Den spelade jag upp för Issay Barmas, när jag på nyåret sökte mig till honom.

Under tiden hos Wittenberg sysslade jag för övrigt mest med Paganini. När jag vid en lektion spelade upp Paganinis s.k. Häxdans, satt Wittenberg vid flygeln och ackompanjerade. När stycket var slut, vände han sig om och sa':

- Jaja, käre Fernström! Det är ju nog så bra. Men kom ihåg, att om Ni hade spelat ett sådant stycke på Hochschule, hade Ni blivit sparkad ut för trapporna. Nej, Beethoven skall det vara, Brahms eller Sibelius.

Jag hade nyss hört Florizel von Reuter ge en konsert med Paganinis 24 capriser. Han var nu en medelålders godsägare. Men jag hade i en gammal årgång av "Hvar 8 dag" läst om fjortonåringen Florizel von Reuter, som hade skrivit symfonier och symfoniska dikter, som hade konserterat som violinunderbarn över hela världen, som hade blivit förmögen på sina konsertturnéer, och jag visste ju, att han numera levde som storgodsägare i Preussen. Min enda reflexion vid konserten var den, att han egentligen spelade Paganinis capricer som en gris, men att den teknik, som tack vare hans Paganini-spelande ännu levde kvar hos honom, skulle kunnat ge honom en absolut obesvärad och självfallen teknisk behärskning av hela den tungt vägande och konstnärligt betydelsefulla violinlitteraturen.

Naturligtvis skulle jag aldrig tekniskt kunna bli ett sådant vidunder, men Paganini ville jag studera för att sedan slippa känslan av att den gängse konsertlitteraturen innabar några tekniska svårigheter.

Allt detta hände i Berlin samma vinter som Walter Rathenau blev mördad, samma vinter som den tyska valutan sjönk, så att man måste ha med sig en kappsäck för att kunna bära hem alla de miljardsedlar, man i banken fick i utbyte mot en svensk hundralapp. Det var också samma vinter de s.k. Feme-morden släppte skräcken in i den tyska politiken. Och det var också den vintern den s.k. dadaismen gick som en farsot i alla yngre konstnärskretsar.


Två musikstuderande unga svenskar i Berlin. T.h. John Fernström

Jag besökte en utställning, där det mest uppseendeväckande konstverket i katalogen hade titeln "Profetisk ande lämnar flygande kälkborgerlig familj i München".

På en kammarmusikkonsert fick jag höra en trio, komponerad för violoncell, symaskin och adresskalender.

Och på ett konstnärskafé i Charlottenburg träffade vi på ett gäng unga diktare, musiker och målare. Vi gick endast dit två kvällar. Andra kvällen uppförde "den prominente komponisten" i gänget en underlig historia. Jag hade diskuterat rätt mycket med honom redan första kvällen. Tidigare hade jag varit mycket modernistiskt intresserad och hade helst velat slänga all klassisk kompositionsteoretisk bildning överbord. Men i Berlin hade jag börjat studera musikteori för ett original, som brukade benämnas Quartenmüller. Hos honom fick jag improvisera fugor och syssla med Max Regers harmonik, så jag var väl närmast nyklassikerfrälst. Den unge prominente komponisten var emellertid en absolut musikalisk nihilist. Inga tonarter! Atonalt skulle det vara. Inga taktstreck! Ametriskt skulle det vara. Inga melodiska temata! Atematiskt skulle det vara.

Och nu den andra kvällen på konstnärskaféet skulle vi svenska musikstuderande konfronteras med denna geniala musik.

Den var komponerad som melodram. En rysansvärd dikt om en stackars förälskad flicka, som blev tvingad att hålla ett brinnande stearinljus för att lysa sin själs älskade, medan han förförde en annan kvinna, reciterades av herr komponisten, som i högra handen höll en blyertspenna, med vilken han på ett sätt som skulle föreställa suggestivt men som närmast verkade skolmästarpekpinne, underströk alla textens pekoralistiska gräsligheter. Till detta hade han komponerat en musik, som var alla gräsligheters gräslighet och som verkade närmast komisk, när den på konstnärskaféets flygel med ohämmat temperament framfördes av en av hans vänner.

Vi gick aldrig mer dit. I mitt stilla sinne gjorde jag en reflexion, som sedan så ofta har återkommit när jag hört musik, läst litteratur eller sett konst av de sista dagarnas heliga. Reflexionen var denna.

För tvåtusen år sedan formulerade en filosof i det Alexandria, som då levde i samma hetsiga efterkrigsstämning som Berlin under 1920-talet, den logiskt oomkullrunkeliga satsen, att den snabbfotade Achilles aldrig skulle kunna hinna ifatt den långsamt framkrälande sköldpaddan. Denna logiska sanning har stått sig i tvåtusen år, och man har skrattat åt galenskapen i tvåtusen år. Det är möjligt, att atonalism, punktmusik och elektronisk musik är logiskt nödvändiga sanningar i vår överhettade tid. Men kommer man inte att skratta åt galenskapen i tvåtusen år?

Beträffande min vän den unge berlinerkomponisten och hans fjantiga melodram så måste jag erkänna, att jag kom att tänka på denna afton, när jag under I.S.S.M.-festen i Bryssel 1950 hörde tolvtonsprofeten Leibowitz framföra en underlig atonal och atematisk komposition.

Ovanför detta skikt av puerilt bohèmeskapande levde emellertid den s.k. stora konsten sitt traditionsbundna liv. Min gamle idol Arthur Nikisch dog visserligen, så Filharmonin kom att huvudsakligen spela under utländska gästdirigenter, som hade möjlighet att med utländsk valuta engagera den förnämliga orkestern till ibland fascinerande konserter och ibland rätt komiska uppvisningar.

Schnedler-Pedersen från Köpenhamn trädde en dag in på podiet. Han hade Nickischs gråsprängda hår och välskurna skägg och såg för övrigt ut som en avbild av den store publikidolen. Det gick en susning igenom salen: "Das ist ja der Nickisch". Maken till hjärtlig välkomstapplåd har man väl sällan hört.

Julius Ruthström hade också hyrt Berlinerfilharmonin för en konsert. Han började med att före pausen spela Beethovens violinkonsert rent ut sagt strålande. Men efter pausen blev det rena barn- och familjeföreställningen. Han spelade några egna kompositioner däribland om jag icke missminner mig, någon sorts vals och en "svensk dans", d.v.s. en polska. Och så stod det på programmet en "symfonisats" av en tonsättare, vars namn var mig fullständigt obekant. Det var ett andante cantabile (alltså den andra satsen i en symfoni). Många år senare kom jag underfund med att tonsättaren i fråga levde i en liten småländsk köping och i telefonkatalogen stod upptagen som kompositör. Denna symfonisats var förmodligen det enda "stycke" han någonsin lyckades få uppfört, vilket ej förvånade. På programmet stod, att verket skulle dirigeras av "Herrn Musikdirektor K. Nilsson, der bei der Uraufführung das Werk dieigiert hat". (Möjligt är, att han kallades herr Karlsson eller herr Svensson, eller varför inte herr Nilsson - mitt minne har icke med visshet inregistrerat namnet.) Några år senare kände jag igen honom och blev hans elev. För honom skrev jag igenom Schreyers harmonilära och jobbade flitigt med partiturspelning. Men då hade han flyttat från Borås till Hälsingborg, där han var musikanmälare i Helsingborgs-Posten. Sedan blev han musikanmälare i Göteborgs Handels Tidning. Mannen var alltså Knut Håkansson från Borås. Det var ingen lyckad konsert och heller inga lyckade recensioner.

Som sagt, den säsongen reste all världens dirigenter till Berlin för att hävda sig med Filharmonin. Det var ungrare och brasilianare, det var italienare och rumäner. Georgescu från Bukarest hade jag tidigare hört som en strålande cellist i Marteaukvartetten. Nu gjorde han som dirigent en konstnärligt gripande konsert med filharmonikerna.

Men de två mest minnesvärda konserterna gjordes faktiskt av Georg Schnéevoigt - då i sitt livs högform - med Tjajkovskijs femma och Nils Grevillius med Richard Strauss' Till Eulenspiegel.

Scherchen gjorde också en konsert, som var mycket musikhistoriskt orienterad. Han var ju redan då en berömd dirigent men hade en muskulärt synnerligen krampaktig slagteknik, som gjorde, att jag under hela tiden satt och våndades rent fysiskt. Det intryck jag redan då fick av honom har stått sig genom åren. Han är säkert en betydande musiker men kanske icke fullt så mycket spontan musikant. För honom har det tydligen alltid betytt mest att vara det, som en dirigent alltid bör vara, nämligen en kämpe för musikaliska idéer. Jag har emellertid det bestämda intrycket, att det en dirigent allra mest bör vara - nämligen en spontant musicerande musikant - det har han aldrig uppfattat som en nödvändig del av dirigentskapet. Kanske har jag fel. Men Gud vet?


* *
*
Naturligtvis sprang vi också på operorna och på kammarmusikkonserter. På operascenerna odlade man höga konstnärliga ideal både musikaliskt och regitekniskt. En fantastisk föreställning var t.ex. framförandet på Charlottenburgoperan av Dohnányis "Der Tenor". Men lika kul var det att springa på Kaiser Friedrichstädtisches Theater, där man i en salong, som ungefär motsvarade en hälsingborgsbiograf, spelade hela den stora operarepertoaren med tolv mans orkester (inklusive kapellmästaren vid pianot) och gamla utskrikna fördettingar samt oprövade ungdomar som solister. Man fick på det sättet den stora operarepertoaren s. a. s. i träsnittsreproduktioner, vilket faktiskt var mycket lärorikt.

Berlin var ju just då en jäsande häxkittel. Folket svalt och frös, men de utländska "valutasvinen" - speciellt då tysk-amerikaner och judar samt i någon mån skandinaver - levde ju ett hektiskt nöjesliv. Det fanns många "polizeilich verbotene" nattklubbar, av vilka somliga var rena buskrogar.

En natt hade vi hamnat på en sådan klubb, där möblemanget huvudsakligen bestod av gjutjärnsstolar med träsitsar och sådana där småbord med marmorskiva, som man ofta finner på trottoarserveringar. Vid bordet bredvid oss spelade ett par bondfångartyper kort med en tysk-amerikansk gangstertyp. Han var dem tydligen överlägsen i kortspelsteknik, eller skall vi säga falskspelning, för det hela slutade med ett slagsmål, där tysk-amerikanen kastades omkull på golvet. De två berlinerskurkarna lyfte ett av borden och krossade hans huudskål med den tunga marmorskivan. Då drog "der Gastwirt" fram en revolver och sköt ett skott i taket. Lokalen utrymdes på en minut, och vi svenska pojkar fick brått att lista oss hem. Det var ju så, att en utvisning alltid blev följden av varje kontakt med polisen.


* *
*
Över julhelgen reste jag hem till Sverige. Jag var ju då så full av konstnärliga skaparidéer. "Quartenmüller" hade infört mig i fugans värld på ett annat sätt än vad som var möjligt enligt Jadassohns kontrapunkt, vilken jag tidigare hade studerat för Jöns Assarsson i Hälsingborg. Han hade vidare infört mig i Max Regers färgrika tonalitet.

Vad Max Reger säger i företalet till sin modulationslära, där han ironiserar över "innere seelische Erlebnisse", hade fått mig att arbeta med modulationsbegeppet, så att det efter det tekniska genomstuderandet trots Max Reger verkligen hade blivit "innere seelische Erlebnisse". Den latenta kromatik, som finns förborgad i oförberedda förhållningar, understundom kallade växeltoner på stark taktdel, hade för mig blivit en melodisk väckelse och uppenbarelse. Dessutom hade det hektiska berlinerlivet och mina dagliga intensiva tekniska studier gjort mig till en exalterad hysteriker.

När jag kom hem till Hälsingborg, underhöll jag familjens frireligiösa bekantskapskrets med sådana fantastiska berlinerhistorier, att pappa en dag fann sig föranlåten att kalla mig i enrum.

- Käre John, jag vill, att du skall betänka, att sanningsenligheten är något av det högsta här i livet. De persiska ädlingarna lärde sig före Cyrus' tid endast två saker, att rida och att tala sanning. En osanning är alltid en ogentlemannamässig sak. Den är en smutsighet. Och jag vet inte, om inte en del av de historier du berättar, i den meningen är smutsigheter.

Nå, smutsighet har ju alltid varit en genant sak, antingen det nu har gällt naglar, fötter eller tänder, så jag bemödade mig ju faktiskt att under resten av jullovet hålla mig strikt till sanningen - liksom jag gör i dessa mina minnesanteckningar. Men - "Vad är sanning, frågade Pilatus, och ekot svarade, profeten teg". Dessutom - för att ännu en gång citera Fröding - "Det som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg".

Men, vi ska inte fördjupa oss i sanningsproblemet.

När juldagarna var över, reste jag tillbaka till Berlin.

Jag hade tidigare bott hos en mycket tjusig flyktingänka från Polen. Men det var ute i Neuköln. Mina svenska vänner, cellisten Henry Ragnartz och fiolisten Herman Mårtensson, hade emellertid hyrt in sig hos en änka i närheten av Stettiner Bahnhof. Hon hade en femrumslägenhet men var villig att flytta ut i köket, om alla rummen kunde hyras ut till svenska musikstuderande. Jag blev alltså nummer tre, och sedan tillkom fiolisten Joel Hedén och Herman Mårtenssons syster Irma, med tiden gift Rybrant.

Det var då jag började för Issay Barmas.

Vid första lektionen spelade jag opp första satsen av Sibelius' fiolkonsert. Barmas nickade välvilligt och tyckte, att så kunde man naturligtvis spela, när man hade studerat för Alfred Wittenberg. Men, det var väl inte för att lära mig spela på det viset som jag hade kommit till Berlin. Nu ville han visa mig, vilken sjusärdeles violinist jag kunde bli under hans handledning.

Så slog vi oss ned för att resonera igenom problem. Hur nu samtalet föll sig, så kom vi att tala om Ernst Törnkvist, som tidigare hade spelat för Barmas men numera övergått till Busch. Att Busch var en oerhört talangfull och betydande violinist var Barmas övertygad om.

- Aber, mein Lieber, was glauben Sie! Was für ein Geiger aus ihm geworden wäre, wenn er nur bei mir studiert hätte?!

Nå, Barmas var kanske besatt av hybris, men han var en oerhört duktig och effektiv lärare, när det gällde det rent tekniska. Själv elev av den Joachim-Moserska skolan var han kanske rätt fången av en del muskulära konservativa idéer. Men samtidigt var han en lysande exponent för modern avspänningsteknik. Varje år skickade han fram någon elev till offentlig debut.

När jag hade spelat några månader för honom, förklarade han, att jag hade temperamentets glöd, jag hade teknik, och jag hade den tekniska mognad, som kunde motivera en berlinerdebut. Det gällde endast för mig att hålla mig kvar i Berlin och studera för honom till höstsäsongens början. "Den Erfolg garantiere ich", förklarade han.

Men då var mina ekonomiska resurser uttömda. Visserligen kostade mig uppehållet i Berlin endast cirka hundra kronor i månaden. Dock började Barmas nu tala om, att han också ville honoreras i amerikanska dollars.

Från min gamle far i Hälsingborg fick jag ett brev, som talade om, att han ansåg mina berlinstudier vara endast griller. En debut i Berlin skulle kosta många hundra kronor, som inte skulle ge någon utdelning.

Jag skrev till vänner och bekanta i Sverige. Resultatet blev hundra kronor från organisten i Mariakyrkan i Hälsingborg, Hjalmar Johansson, och ett lån på hundra kronor från en privatperson i Hälsingborg med min fiol som säkerhet.

Någon berlinerdebut blev det alltså icke för mig.

Kanske var det lyckligt, för då hade måhända min bana blivit rent violinistisk. Det intensiva arbete, som fordras av en instrumentalist, som vill hålla sig på höjden, hade kanske förkvävt möjligheterna till min utveckling som dirigent och tonsättare.

Så uppfattade jag det inte då. Det var med bitterhet i hjärtat jag reste hem till Hälsingborg.


* *
*
När jag passerade passkontrollen i Sassnitz, visade det sig, att mitt pass var tre månader för gammalt. Herr passkontrollören satte upp ett mycket förebrående ansikte.

- Mein Herr, das geht doch nicht.

Jag föreslog honom, att jag lämpligen borde utvisas till Sverige och alltså få resan på tyska statens bekostnad.

Då fick jag passera.

Detta med det för gamla passet hade hängt över mig som ett damoklessvärd under de sista månaderna i Berlin. Jag hade ju vetat, att varje kontakt med polismyndigheterna skulle betyda ett plötsligt avbrott i studierna. Men jag tog risken hellre än att offra ett par dagar på att springa omkring till olika myndigheter för att få passfrågan ordnad.

En gång höll jag dock på att råka illa ut. Vi hade varit på Friedrichspalast. En av pojkarna hade just fått pengar hemifrån - men de låg hemma i byrålådan. På estraden uppträdde en tjusig mulattska som magdansös. Hon hamnade slutligen vid vårt bord, och när vi räknade ut, att notan skulle överskrida de medhavda pekunierna, lovade jag att fara hem och i byrålådan hämta herr kollegans sedelbuntar.

Den tjusiga mulattskan hade tydligen förstått, vad som förehades. När jag återvände till restaurangen, passade hon på mig i vestibulen, föll mig om halsen och förklarade, att med mig och med ingen annan ville hon uppleva Kärleken. Jag fann det emellertid genant att inför garderobspersonalen gå i clinch med en halvnaken kvinna, lossade hennes armar och förklarade, att jag måste lämna pengar till min gode vän, som skulle betala aftonens förtäring.

Det blev faktiskt så, att han och kollega nummer tre följde med damen hem. Nästa kväll uteblev hennes nummer på kabaretestraden, och en dag senare kom de två ynglingarna knäsvaga och hålögda hem till vår gemensamma bostad.

Den aktuella kvällen gick jag alltså ensam hem genom ett nattligt Berlin. När jag kom till Friedrichsstrasse Ecke - Unter den Linden, såg jag visserligen, att en poliskedja var utposterad, men jag släpptes utan vidare igenom. När jag från Unter den Linden skulle gå vidare, var det emellertid stopp. Den nya poliskedjan begärde att få se mitt pass. Det var utgånget.

Jag förstod ju, att nu var det fråga om utvisning. Men inte nog med det. Jag kommenderades upp på en lastbil, där man samlade alla infångade prostituerade, sutenörer, kända ficktjuvar och andra förbrytare. Jag ställde mig vid sidan om trappstegen, som ledde upp till lastbilsflaket. Jag tittade i närmaste butiksfönster, jag gick vidare till det nästa. Jag var mycket intresserad av skyltningen i det tredje fönstret.

Under tiden var polisstyrkan mycket engagerad i att lämpa upp Berlins undre värld på lastflaket. Och ett, tu tre smet jag ner i en tvärgata. Där träffade jag på ett par smålänningar, som tillbringade sin första afton i Berlin med att ströva omkring i smågatorna.

- Nej, för sjutton, pojkar, gå inte upp till Unter den Linden, för där tar polisen alla utlänningar.

Se'n sprang vi. Fast Gud vet, om det var nödvändigt för smålänningarnas del. Men jag tyckte det var skönt att få sällskap.

Så kom jag då äntligen hem till Frau Hiller i Krögerstrasse 2, där vi bodde, fem svenska musikstuderande.



Innehållsförteckning