John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel II: Efter dem är jag fallen

Några anteckningar om släkt och föräldrar

 

Jag, som skriver detta, sitter just nu och lyssnar till det eviga bruset av bränningar mot Smyge - Sveriges sydligaste strand. Jag hör dem genom en ljudridå av trädsus från parkens almar. Ett och annat måsskri bryter igenom, men försommarens fågelsång har tystnat. Klockan är snart sex på morgonen. Och mitt sinne är fyllt av morgonens vällust - men också av en förundran över att jag, som har de flesta av mina släktrötter så lång norrut, känner sådan samhörighet med strandängarna vid Smygehuk, med sanden vid Gislöv, med den skånska slättens vida perspektiv. Egentligen är det bara min mormor som kommer härifrån.

Vad jag i det följande kommer att berätta har jag aldrig verifierat. Mångt är berättelser i släkten, berättelser som kanske ofta är "verkligheten sedd genom ett temperament". Men blir det inte riktigare och mer levande så? Torra paragrafrapporter står aldrig sanningen nära. De ljuger bort det levande.

Min far tycks kommen ur en gammal knektsläkt. Farfar var indelt soldat vid Östgöta Grenadjärregemente - liksom hans förfäder. Och farmor var soldatdotter.

När yngste pojken, Karl Axel, min far, var tolv år, dog farfar. Men Karl Axel var tydligen så pass mogen, att bönderna lät honom överta soldattorpet och bli familjeförsörjare. Det är annars inte mycket jag vet om hans ungdom. Han lärde sig i varje fall spela fiol och var med i en stråkorkester. Dessutom lärde han sig blåsa B-kornett och spelade i en sextett. Också flöjtblåsning sysslade han med, och de få år vår familj var samlad hade vi mycket nöje av de flöjtduetter han och min bror Kalle arbetade med.

Så svepte den waldenströmska väckelsen genom landet, och slutet på visan blev att pappa hamnade som Svenska Missionsförbundets missionär i Kina. Där föddes jag.

Min mor kom däremot från Skånes sydkust. Mormor Margret (med betoningen på sista stavelsen) var skånsk bonddotter från Gislöv. Hon hade klockarblod i släkten. Det satt klockare befryndade med henne litet här och var på slätten och ledde kyrkornas psalmsång - med eller utan orgel. Orgel i småsocknarnas kyrkor var inte självskriven på den tiden. En släkting på mormors sida är för resten Edvin Odell i Malmö. Som jag minns mormor var hon mörk och litet höknäst.

 


Indelte soldaten Norr och hans hustru (John Fernströms farföräldrar)

Så kom den glade, zigenarsvarte spelmannen Jan Petter Andersson norrifrån för att bygga ortens tröskverk - också sådant förstod han sig på. Och för honom föll den fagra bonddottern. När de flyttat till Trelleborg, där han startade Trälleborgs läderfabrik, och fått en skara svarthåriga ungar, gifte de sig. Folket stod på skåningars sätt utanför huset och ropade "brudparet fram", men morfar var full och arg och svor och piskade ungarna. Det måtte ha varit ett bröllop!

Om morfar går det för resten tusen och en historier. De går gudskelov inte att verifiera. Bara en vet jag vara osann. Han skulle enligt släkttraditionen ha varit en av ett tremannalag, som grundade Motala verkstäder. Efter några år skulle han ha sålt sin andel för tio tusen kronor, rest till Amerika och blivit falskmyntare. Nu grundades emellertid Motala verkstäder enligt Svensk Uppslagsbok på 1700-talet, så den delen av historien är i varje fall uppenbar lögn.

Men visst reste han till Amerika. Vad han gjorde där vet man inte, men sortien lär ha varit brådstörtad. Han hade emellertid med sig sin fiol, som han ärvt efter sin onkel, musikdirektör Ludvig Ohlsson (som grundade Ludv. Ohlssons pianomagasin i Stockholm). Denne hade i sin tur fått instrumentet som gåva av prins August (inte historieböckernas August av Augustenburg utan prins Gustavs sjuklige broder). Den fiolen blev jag sedan ägare till. Det var en Seidel-violin av rätt dålig kvalitet.

Så berättas det vidare om morfar, att han jobbade sig över från Amerika på en spansk lastångare och sedan vandrade genom Europa som spelman och gårdsmusikant. Så kom han via Finland och hela vårt land så småningom ner till Skåne, där han i Osby grundade det, som under min skoltid kallades "gamla gjuteriet". Det hade då hunnit bli ett förfallet ruckel. Men ännu fanns här och där några rutor kvar att panga.

Han kom som sagt ner till trelleborgstrakten, där han också blev vad man då kallade spelmanskung - vilket översatt till våra dagars språk väl skulle bli ungefär "föreståndare för musikerförmedlingsbyrån".

Jag minns honom endast som en senil, stapplande gubbe. Två problem hade han då här i livet: a) var är snusdosan? b) var är glasögonen?

När mormor hade fått honom klädd på morgnarna, räckte hon honom glasögon och snusdosa. Så tog han av sig glasögonen och tog sig en pris snus. Så lade han ifrån sig snusdosan för att söka reda på glasögonen. När han äntligen hade funnit dem, gällde det att återfinna snusdosan, vilket ibland kunde ta en kvart. Alltid lika spännande från morgon till kväll!

Så slutade han sitt liv, och så låter vi honom försvinna ur dessa handlingar - endast med den lilla slutreflexionen, att i den mån något av äventyrarens överdådiga livssyn kommer till uttryck hos någon av vår släkt, så är det gamle Jan Petters ande som tittar fram.

Som en av fariséerna av Juda skulle man kanske slå sig för sitt bröst och säga: Sannerligen, sannerligen, icke är jag såsom denne! Men det känns ändå liksom litet spännande att veta, att någon liten kromosomunge har man väl fått från gamle Jan Petter - ja, enligt den moderna genetiken bör väl t.o.m. tjugofem procent av mina kromosomer komma från honom.

Den saken har jag diskuterat med min vän genetikern Arne Müntzing. Vetenskapsmannen talade och sade:

- Nej, detta är icke vetenskapligt korrekt uttryckt. För det första kan du i detta sammanhang inte använda ordet kromosomer, utan kromosomernas arvsanlag. För det andra är det visserligen sant, att femtio procent av dessa dina arvsanlag kommer från din far och femtio procent från din mor, och likadant förhåller det sig med deras kromosomer. Ytligt och ovetenskapligt sett skulle man ju alltså komma fram till siffran tjugofem procent av kromosomernas arvsanlag från vardera av de fyra förföräldrarna. Så enkelt är det emellertid inte, för du måste ta den faktorn med i beräkningen, och den faktorn med i beräkningen, och den faktorn med i beräkningen, och den faktorn med i beräkningen.

Så talade vetenskapsmannen. Hur är det det heter i Tyskland? "Warum so einfach tun, wenn man es so schön eingewickelt machen kann?"

Av mina övriga släktingar på mödernet minns jag kanske mest min morbror August och min mors kusin John Hallström. Om den sistnämnde berättas det, att han tog studentexamen vid femton års ålder med sju stora A:n, skrevs in vid Upsala universitet och efter lyckligt övervunnet målbrott hamnade i O.D. Hans praktfulla basbaryton användes också i solistiska uppgifter. Naturligtvis blev han vad man kallar överliggare. Och när hans far, som var byggmästare, hade förbyggt sig på universitetsbyggnaden (eller var det möjligen järnvägsstationen?) i Uppsala och blev ruinerad, slutade John Hallströms karriär som odeist. Han hamnade i verken, där han så småningom avancerade till amiralitetsråd - vad nu denna titel kan betyda för något. Han var en stor charmör, fast han själv ansåg sig vara världens fulaste människa. Vilken åsikt nog delades av många. Tydligen hade det existerat en hel del gammaldags svärmeri i hedervärd herrgårdsstil mellan den unge studenten och kusinerna - min mor och mina mostrar - på den sörmlandsherrgård familjen Hallström ägde under sin ekonomiska glanstid. Efter John Hallström är jag uppkallad.

Jag hade ju hört talas om honom men blev ändå häpen vid vårt första sammanträffande. Då bodde jag hos mina släktingar, familjen Meissner i Malmö, och studerade musik. En kväll, när jag kom hem, hörde jag en bullrande stämma inifrån salongen. Jag smög mig in och hamnade mitt i ett fantastiskt, spännande och ovanligt spirituellt kåseri om is-tiden. Det var morbror John, som hade kommit på besök. När jöklarnas isklyftor och mellanistidernas mastodonter och mammutdjur försvunnit ur konversationen, blev jag föreställd som släktens unge musikstuderande. Och nu fick vi höra ett kulturhistorisk kåseri om valthornets utveckling från djurhornet - över lurar och posthorn - fram till det moderna ventilhornet. Det var spännande som en thriller. Sådan var morbror John. Med ett encyklopediskt vetande förenade han ett herravälde över det talade ordet, som kunde komma en att kippa efter andan. Synd bara att han aldrig skrev en rad!

Min morbror August var kanske den av min mors syskon, som jag hade mest gemensamt med. Han hade en utpräglad och spontan musikalitet, som tyvärr aldig fick någon utbildning. Under alla de somrar, jag under skoltiden tillbragte samman med honom i Gislöv, var egentligen skymningens musikstunder det roligaste. Jag brukade ligga uppkrupen i en soffa och lyssna på morbror August, som antingen satt i gungstolen och fantiserade på sin flöjt eller också slog sig ned vid pianot och ackompanjerade sig själv, när han föredrog "Die beiden Grenadiere", Svedboms "Sten Sture" eller allsköns folkvisor, ofta humoristiska skånska visor. Allt detta spelade och sjöng han rent gehörsmässigt. Han hade aldrig lärt sig noter.

Jag har ju här huvudsakligen uppehållit mig vid min mors släkt. När jag av mina föräldrar skickades hem från Kina, överlämnades jag nämligen i dess vård. Släktingarna på min fars sida har jag visserligen träffat någon gång men aldrig kommit i så nära kontakt med, så dem vet jag inte mycket om.

 


Släktbild, Trelleborg. Stående fr. v. K A Fernström, syskonen August, Kerstin ("Tatti") och Viktor samt Anders Meissner. Sittande fr. v. Klara Fernström med sönerna Karl och John, mormor Margret, morfar Jan Petter, samt Hanna Meissner med döttrarna Signe och Klara, samt S:t Bernhardshunden Boy

Om min mor vet jag inte mycket. Hon dog när jag var endast ett par år gammal. Emellertid vet jag, att när hon först träffade min far, var hon guvernant i den friherrliga familjen Bennet på Vasatorp utanför Hälsingborg. Då jag 1940 flyttat till Malmö som radiokapellmästare, kom jag vid något tillfälle att musicera samman med friherrinnan Iva Bennet, som föreställde mig för sin make. Han mindes mycket väl min mor och talade om, hur vackert fröken Klara sjöng, och att "hon ackompanjerade sig själv på något instrument. Det kallades visst harpa." Tyvärr måste jag upplysa honom om att det var en gitarr.

Jag har också sett rätt drivet utförda blyertsteckningar av henne, så jag skulle väl misstänka, att mitt starka engagemang i såväl musik som teckning är ett arv från henne.

Av gamla fotografier att döma hade hon i hög grad gamle Jan Petter Anderssons mörka och osvenska utseende. På vilken väg denna egendomliga rastyp trängt sig in i släkten, som i övrigt tycks ha rent svenska anor, är svårt att säga. Själv har jag aldrig intresserat mig för släktforskning, men en son till min kusin Klara Berdén har en gång gjort upp en släkttavla, i vilken man finner, att en av anfäderna på 16- eller 1700-talet, som var gruvfogde någonstans i Dalarna och hade ett egendomligt klingande namn, möjligen kan ha haft lapskt eller baltiskt blod.


Innehållsförteckning