John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XX: Så blev jag symfoniker

Jag kommer ihåg en vargavinter i min barndom. Vi hade kommit till Trelleborg på julbesök, och Östersjön låg frusen med milsvida isfält. Här och där sprickiga isbucklor, där en stenbrygga eller något annat brutit den horisontala vattenytan. Vad vi frös! Vad vi ryste inför naturens och frostens grymhet!

Och min far hade berättat för mig om vintrar i hans ungdom, då man gick söndagspromenader mellan Hälsingborg och Helsingör, och då kaffestånd och salubodar kantat vägen tvärs över Öresund. Men aldrig hade jag drömt om att själv få vara med om en sådan vinter. Dock så blev det!


* *
*
Vi satt hopkurade i försalongen på en isbrytare. Det var det året jag började studera komposition för Peder Gram i Köpenhamn. Jag satt och klämde på min portfölj med partituret till första satsen av min första symfoni. Och medan isflaken klirrade mot isbrytarsalongens stålväggar, nynnade jag igenom huvudtemat och sidotemat. Riktigt nöjd var jag väl inte, men jag trodde, att det var den ruggiga och frusna morgonstämningen, som påverkade min uppfattning.

När jag hade avverkat min fiollektion hos Max Schlüter, kom jag till slut blåfrusen och eländig fram till Alhambravej nr 6. Det var ett mycket gammalt köpenhamnskvarter. Inom en trädgård, som bara var snö och ris, låg det lilla huset, svart av många års storstadssot. Men inom väggarna! Vilken stämning av gammal fin kultur! Och så var det Peder själv med sin fina, gammaldags hjärtevärme - trots att han såg litet torr och fyrkantigt spetsnäst ut.

Det var Gustaf Paulson, som lurat mig till att studera komposition för Peder Gram. Just vid den tidpunkten tyckte jag mig nog vara "mig selv nokk". Till Pär Lagerkvists "Begravningståget" hade jag skrivit en tragisk musik, där begravningsklockorna klingade i pianoackompanjemanget, som var gestaltat i de "ferne Klänge" jag hade lärt ur Capellen. Och samma bisarra klanger hade jag rent spontant använt i min komposition av samme diktares "Blod, sot och tårar". En dikt av Uhland, "Beim Grab' des Kindes", hade jag också tonsatt på ett sätt som jag själv tyckte var sådär verkligt talangfullt. Men tänk bara vilka dikter, vilka ämnen, vilken begravningsfysionomi jag där visade som tonsättare! Jag kallade dessa sånger "De Mortuis" och "Op. 1 av John Fernström".

Beväpnad med dessa snillefoster samt med en packe harmoni-och kontrapunktsexempel till Hohns "Kontrapunkt Palestrinae und seiner Zeitgenossen" reste jag in till min första kompositionslektion hos Peder Gram.

Själv skakad och fången i stämningen spelade jag opp mina Lagerkvist-sånger, sedan jag först hade lagt fram alla mina harmoni- och kontrapunktsexempel.

- Jae, Herr Fernström, jeg synes nokk Deres Sange er ganske malende. Men har De nogensinde skrevet en Sonatesats, en Strygekvartet eller noget lignende?

Jag vågade nu inte nämna mina barnsliga försök under värnpliktstiden. Dock hade jag ju studerat den musikaliska formläran av Stephan Krehl (Peder Grams lärare vid Leipzigkonservatoriet), och därför skyggade jag inte precis, när han bad mig komma igen om fjorton dagar med en stråkkvartett. Hela fick jag ju inte färdig, men jag visade faktiskt upp de två första satserna av min stråkkvartett nr l i E-dur. Den spelades i Hälsingborg vid en kompositionsafton för hälsingborgskomponister (Gustaf Paulson, undertecknad och Waldemar Rudolf) men har sedan aldrig framförts. Jag vet inte - kanske är den litet naiv. Dock tror jag, att det skulle roa mig att nu ordna ett framförande. Alla vi då debuterande komponister var naturligtvis fruktansvärt gröna. Men jag kände mig oerhört stimulerad, när Peder Gram, som hade övervarit konserten, vid ett obevakat tillfälle tog mig i rockkragen och spontant utbrast:

- Kaere Fernström! Jeg synes nokk, att Deres Strygekvartet og Deres Sange var noget av det mest talentfulde denne Aften.

Det är möjligt, att han sade detsamma till de andra. Stämningen var hög!

Det var alltså stråkkvartetten. På den hade vi offrat två lektioner. När vi hade gått igenom finalen, tyckte Peder, att nu skulle jag skriva en symfoni. Ja, gärna det. Det blev min första symfoni - lika luguber som mina första sånger. Jag kallade den "In memoriam" och tillägnade den minnet av min avlidne broder. Nu har jag icke mycket minne av den. Jag vet bara, att primitiv kinesisk pentatonik hade hjälpt till att gestalta det tematiska materialet, som beträffande första satsens huvudtema och stora delar av genomföringen ävensom satsens övriga uppbyggnad var skrivet i 4/4-takt samt med en schematisk motivbildning, där det metriska omtuggandet av motivstumparna kanske rätt mycket påminde om Edvard Grieg.

Sångtemat var däremot gestaltat i kantabel 3/4-takt och heltonspentatonik - naturligtvis poco tranquillo o. s. v. Det var just den sortens sonatform, som vi sedan till mera ålder och mognad komne brukade kalla för "stockholmssonatform", vilkens kännetecken var: a) ett symfoniskt allegro som huvudtema, b) en nordisk romans - poco meno mosso, molto tranquillo e cantabile eller något dylikt - och därefter ett rapsodiskt fortspinnande. D.v.s. rapsodiskt betydde väl i detta fall oftast rent potpurriartat.

Något år senare tittade jag igenom partituret. Då hade jag redan skrivit min andra symfoni, där den symfoniska sonatformen var gestaltad med ett helt annat organiskt sammanhang.

Min första symfoni åkte via papperskorgen i värmeledningspannan. Så gott var kanske det, men någon gång har jag faktiskt önskat, att jag åtminstone hade bevarat vissa enkla tematiska uppteckningar.



Innehållsförteckning