John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XXI: Erotikon

Avis till en eventuell läsekrets:

I detta kapitel har jag eftersträvat den mognade mannens självkännedom samt en absolut ärlighet, varför kapitlet kanske lämpligen bör överhoppas av konventionellt pryda esteter samt naturligtvis även av alla snuskmumrikar, som bespetsar sig på någonting i stil med Casanovas memoarer.

För övrigt måste jag göra följande inledande reflexioner. En är jag, men samtidigt många! Minst fem medvetna personligheter, vilkas kusiner ibland också skymtar i sammanhanget och kräver att få identifiera sig med mig. Först är jag fackmusikern, som skriver musik, dirigerar symfonier och undervisar i musikteori och violinspelning (violinisten i mig har längesedan förkvävts av min övriga musikaliska verksamhet; han är alltså bara en kusin). Så är jag - mycket mot min vilja - organisatören, administratören och skolchefen, kort sagt den kommunale musikledaren. Så är jag den medelålders herrn, som fallit offer för sin ungdoms lidelse för färger och linjer. Så är jag den oefterrätteliga fantasimänniskan, d.v.s. den lille hemtänkaren, den lille hemskalden, den obotlige drömmaren. Och sist men inte minst - jag är och har alltid varit genus maskulinum i det driftssammanhang, som av psykologerna ansetts viktigast näst efter driften till självbevarelse. I detta kapitel vill jag alltså gärna skriva mig fri från denna femte sida av mitt jag.


sjunger Hafis, shejken, störst bland Persiens poeter,
vars sång är vin och rosendoft,
som trött koranens alla saligheter
behandlar som en handfull flyktigt stoft;
sjunger Hafis medan Schiras kullar
av näktergalars tungor sövs till dröm
och dimman mängd med blomdoft rullar
i månens matta silverström;
sjunger Hafis, när hans sinne villas
av åtråns dröm, av himlens blå,
av längtan som ej någonsin kan stillas
förr'n kärleken får blomma, -
sjunger Hafis, knäppande på lutan
med tanken vilande på hennes slanka kropp,
han sjunger sakta, viskar utan
att ögat vågar blicka opp:
"Din själ, o kära, din mjuka milda själ,
den är en strof av himlens djupa blå.
en sällsamt skön och ljuvlig vers,
som skrivits av Allah - han vare lovad!

*
O, kvinnosjälar diktade av gudar
som sång av himlens blåa ljus!
O dröm, o rosendoft som budar
om Eros' ljuvlighet och rus!
Se - Hafis sjöng i Schiras gröna dalar
och drack sitt vin, men flickan såg en tår
i schejkens öga - såg en tår som talar
till oss igenom många hundra år.

En dikt! Av Allah! Av det högsta, det fullkomliga väsendet. Är det inte det kvinnan alltid har varit för mig?!

Muhammed visste vad han fantiserade om, när han lät paradiset befolkas av sköna kvinnor, houris. Men tyvärr var han alltför ensidigt orientaliskt maskulin. Låt våra kvinnor få sköna män i paradiset! O, Allah, skapa om oss till våra kvinnors sköna män!

Finns det någonting i människans liv, som kan betyda mer än kärleken? Som lycka och glädje, som inspirationskälla, som självhävdelse, som livsmål?!

Men, Herre min Gud, vad den kärleken har blivit missförstådd och förvanskad! Den har ibland blivit en rent djurisk fysiologisk funktion, den har ibland blivit ett äganderättskomplex, och den har ibland blivit Othellos tragiskt-komiska svartsjukehysteri.

Och ändå kunde det hela vara så enkelt1

Det finns naturligtvis den stora - som man tror och hoppas slutgiltiga - kärleken. Den är att likna vid ett fostbrödraskap i liv och död. Den behöver inte ha mycket med erotik och sexualitet att göra, men den är ofta sammankopplad med dem.

Det är den, vid vilken man hoppas att alltid få leva tillsammans! Låt oss åldras ihop och låt oss en gång få sitta som Philemon och Bauchis i Heidenstams skiss. Medan stormar och regnskurar rasar därute, lägger vi nytt bränsle på härden och känner att här sitter jag med min kära, med den människa som alltid varit mitt andra jag, som alltid hållit med mig (my country right or wrong!) i livets skiften! Här sitter jag vithårig med den vithåriga livspartner, som jag vill hålla i handen den stund då den sista, den ensamma, den oåterkalleliga resan börjar!

Och för mig har det alltid varit en såväl psykologisk som fysiologisk nödvändighet att denna djupare kärleksupplevelse skulle ske med en person av motsatta könet. Jag vet ju att så inte är förhållandet med alla män. Så var det inte för Platon. Och så har det ju inte varit för alla dessa konstens och tankens enslingar, som kanske inför livsödets fullbordan dragit sig tillbaka med en manlig tjänsteande - givetvis ofta utan ringaste skymt av medveten homosexuell erotik. Fy fan för fruntimmer! - har det hetat. Men så har aldrig jag kunnat tycka.

Kanske beror det på att jag på ett mycket tidigt stadium blev utsatt för homosexuella närmanden, som väckte mitt äckel och min avsky. Det var först en kinesisk "boy" - kineserna har sedan uråldriga tider samma inställning som de franska bondbarnen i Marcel Aymés "Det gröna stoet", där författaren skriver:

".... Av nödtvång eller rättare sagt av bekvämlighetsskäl tog Alexis ad notam att skåran i sätet är likadan hos flickor och gossar. Men när byfogden en dag blev vittne till hur Alexis bevisade saken för en ung herde, fann han måttet rågat och skyndade att varsko den brottsliges far.

- Jag skäms att säga som det är, Honoré. Men din son är värre än en bock...."

Sedan råkade jag här i Sverige faktiskt ut för lika skrämmande närmanden.

Kanske var det icke så förvånande. Man har sagt mig, att jag under ynglingatiden hade ett visst feminint drag som hängde samman med mitt utseende. Men sådant går ju gudskelov över. För något år sedan råkade jag en av mina kompisar från ungdomsåren.

- Nej men Fernström, sa han, är det du som ser ut på det sättet?! Du liknade ju mest Nicolo Paganini. Nu påminner du faktiskt mera om Johann Sebastian Bach.

Men alltså, skämt åsido, jag har varit utsatt för vissa homofila närmanden, som jag avskydde och blev skrämd av på ett sådant sätt, att jag ännu i denna dag har en känsla av obehag, om jag bara blir tvungen att gå arm i arm med en karl, som för mig in till ett middagsbord.

Hur annorlunda är det icke att gå arm i arm med en kvinna! Att bara ledas genom en sjukhuskorridor av en söt liten sjuksyster! (Måtte hon nu aldrig läsa detta!) Det har ingenting med vulgärerotik eller sexualitet att göra, men det är lindrigt talat "synnerligen angenämt".

Inte vet jag, när jag första gången blev kär. Men första gången jag själv kallade det kärlek, var jag i skolåldern. Jag och några andra pojkar hade under ett mårtenslov bjudits av hennes bror ut till en bondgård, som ägdes av deras släktingar. Vi skulle jaga med riktiga dubbelbössor och komma hem tyngda av villebråd och ära.

Flickan var med för att gå husmodern till handa. Jag var redan kär i henne. Och tänk - när jag på andra dagens morgon satt där i salen i en länstol och väntade på att fruntimmerna skulle bli färdiga med frukostdukningen, så märkte hon tydligen, att jag inte kunde låta bli att följa henne med blicken. I ett obevakat ögonblick stannade hon i dörren och såg mig djupt i ögonen! Jag kände mig färdig att svimma.

Det ljuvligaste ögonblicket i denna förälskelse inträffade någon tid senare. Efter att ha tänkt på henne en hel kväll hade jag äntligen somnat. Då drömde jag att jag höll henne i handen. Jag tryckte den sakta och smeksamt - och hon - oh - tryckte tillbaka! Jag blev så salig att jag vaknade. Mera var det inte.

Sedan råkades vi ju rätt ofta och småflirtade så där rätt intresserat. Men det blev aldrig ens en kyss. Jag var bara fjorton år på det femtonde och hon ett år yngre.

Historien fick en komisk upplösning. Jag läste ju Nietsche, Häckel och Darwin och ansåg mig för en stor och mogen filosof. Så en kväll var vi några ungdomar ute i roddbåt på Osbysjön. Jag, den store, vise filosofen, satt vid årorna och fick plötsligt se att min älskade, min Beatrice, min Julia, min "unsterbliche Geliebte" plockade fram en celluloiddocka, som hon med det trettonåriga flickebarnets oskuldsfulla leklust badade i vattnet vid sidan om relingen.

Det var hemskt! Skulle jag, den snart femtonårige, vars drömmar sysslade med den sfärernas ohörbara musik, som ligger i rymdens oändliga utsträckning, i kometernas iskalla lopp och vintergatornas svindlande djup, vars vakendrömmar ofta rörde sig kring Häckels "Studien zur Gastraetheoria" och andra cellkopplingsproblem och vars käraste läsning just då var "Om arternas uppkomst" (Ljus förlag, författare Charles Darwin), beblanda mig med barnungar som lekte med dockor?!

Aldrig i livet!

Så slutade den förälskelsen. Vilken barnslig idiot man var! Ja, jag var ju ett barn.

Det är klart att det sedan blev en hel del andra skolpojkssvärmerier. Men ingen sådan djup förälskelse.

Just i de åren vaknar ju för resten den rena sexualdriften på ett sätt som blir en chock för de flesta pojkar. Också jag var vid femtonårsåldern medspelande i en sådan där kollektiv förförelsescen, som Bellman på ett av de flesta kommentatorer förbigånget ställe beskriver, och där en ungmö blir kvinna:

"Sjung här om jungfrumord,

om hur en brud blir gjord,

hur under valthorn hon kämpar och spritter på ett bord -...."

Aderton år gammal blev jag åter vansinnigt förälskad. Flickan var en blondin i tjugofemårsåldern. För henne var kyssandet en skön konst fylld av tekniskt raffinemang. De få årens åldersskillnad hade kanske inte betytt så mycket, om våra öden hade sammankopplats. Men jag var ju alldeles omogen. När hon bröt vår förbindelse på grund av min barnsliga svartsjuka, var jag nog självmordet nära.

Samtidigt kände jag mig så fylld av självförakt. Jag märkte nämligen till min fasa, att jag ej var monogam. Jag anade inte då, hur livet en gång skulle visa mig, att människan är ett polygamt däggdjur. Hela vår äktenskapslagstiftning är ju praktiskt taget ett bevis på den saken. För en monogam mänsklighet hade de flesta stadgandena varit meningslösa.

Trots min nästan patologiska besatthet av kvinnan ifråga var jag periodvis vansinnigt kär i en annan flicka. Och vid ett tillfälle råkade jag ungefär i smedens situation i Kaj Muncks "Puzzle". Uppeggad av den kvinna jag älskade drevs jag till erotiska excesser med en annan. Hon var kabarésångerska och sjöng på en två dagars välgörenhetsbasar, där jag var engagerad som violinsolist.

Nå, det blev kontakt, och hon blandade andra dagen upp sin lättsinniga repertoar med både Griegs "Jeg elsker Dig" och Sibelius' "Svarta rosor". Och så slutade det hela med en hektisk natt på ett hotellrum, där hon, som för övrigt var narkoman, spelade upp hela sitt perverterade känsloregister.

Så kom gryningen och dagen. Jag var klädd och sade just adjö.

- Säg att du älskar mig, kved hon.

Jag gick bort till dörren.

- Aldrig i livet! Det vore lögn!

Jag ryckte upp dörren och försvann ut i korridoren, när hon i ilska slängde en sko efter mig.

Naturligtvis skämdes jag. Det där hade ju inte med kärlek att göra. Men det hjälpte mig att komma underfund med följande.

Det förhåller sig för de flesta människor likadant med kärleken som med förmågan att uppfatta fugans stämmor. Man hör temat - den stora förälskelsen. Så kommer svaret på en annan tonhöjd -den andra förälskelsen. Man kan i alla detaljer uppfatta de båda stämmorna, liksom man i alla detaljer kan genomlida kärleken i båda dess uppenbarelser. Så kommer temat i en annan oktav - den tredje samtidiga förälskelsen. Den blir nog bara ett svärmeri. I fugan har man redan litet svårt för att ge alla tre stämmorna samma betydelse. Och den fjärde stäminsatsen! Nej, för en genomsnittsmusiker blir det svårt att följa det samtidiga stämförloppet, även om det teoretiskt är nödvändigt och riktigt. Det blir motivstumpar och styckverk som tränger sig på (se min "Vår tids tonalitetsbegrepp", sid. 52). Av kärleken blir det erotiskt och moraliskt kaos.

Jag har läst en bok - "Morgondagens människa" av Beskow - där författaren, om jag förstått honom rätt, menar att religion, moral, samhällsskick o. s. v. kommer att omformas efter de anlag som ligger förborgade i vår arvsmassa. Beträffande morgondagens äktenskap tror han, att det kommer att inledas av en sökandets period, under vilken den unge mannen liksom den unga kvinnan genom erfarenheter så småningom finner sin lämpliga livspartner.

Naturligtvis är detta det rätta sättet. Bland någorlunda modernt orienterade människor sker väl redan nu urvalet till äktenskap på så vis.

Ibland hör man den åsikten, att kärleken på det sättet skulle plottras bort i småportioner, som gjorde den stora kärleksupplevelsen omöjlig. Det är en löjlig och föråldrad försvarsbastion för de tanter av båda könen, som önskar leva kvar i tankegångar, nödvändiga på den tid samhällsskicket gjorde det önskvärt, att kvinnans försörjning säkerställdes av mannens trohet. Den verkligt skakande kärleksupplevelsen, den allra största förälskelsen, den som kan ligga till grund för crimes passionelles, den träffar vid Gud inga oskulder och renlevnadsmän.

Några och tjugo år gammal blev jag nästa gång gripen av en stor förälskelse. Hon hette Dagmar och var syster till min vän Gustaf Paulson. Vi gifte oss när jag var 24 år.

Hon hade humor - kolossal, hon hade i högsta grad det som psykoanalytikerna kallar libido, vilket innebär delvis någonting annat än den innebörd som ordet har hos en allmänhet. Vi fick två barn (flickor) och slipade våra temperament mot varandras. Det slog gnistor ibland, men de sista tre à fyra åren tror jag väl knappast, att vi yttrade något enda ovänligt ord till varandra.

När vi gifte oss, hade Dagmar vunnit ett litterärt filmpris. Hon hade vidare fått någon eller några dikter publicerade i dagspressen. Till professionen var hon ordinarie banktjänsteman men av födsel och böjelse rätt bohemisk, samtidigt som hon underligt nog var den perfekta sekreterartypen, som fann ett nöje i att ordna papper, katalogisera noter o. dyl.

Musikaliskt sett var hennes situation sådan, att hon hade hört mycket musik, hon hade, tack vare brodern Gustaf, fått klart för sig att en musiker måste ha arbetsro, men själv hade hon över huvud taget aldrig sysslat med musik.

Under vårt äktenskaps första år spelade jag dels i orkesterföreningen - dagliga förmiddagsrepetitioner - och dels på kafé - alla kvällar upptagna. Hon ville lära sig spela fiol för att "förstå ditt jobb". Jag försökte komma åt att ge henne en halv timmes lektion i veckan, och vi hade hunnit ungefär halva Hohmann-Sitts violinskola, när hon en dag slog sig ned vid pianot och spelade Schyttes Etude Mignonne. Hon hade mig ovetande tagit pianolektioner och under mer än ett år offrat flera timmar daglien på målmedvetna tekniska pianostudier..

Det var hon som skötte vår ekonomi- enligt min önskan. Fick jag bara cigarrett- och fickpengar och slapp tänka på skatter och hyra, så var jag nöjd.

Så hände sig en dag att hon började resonera om min konstnärliga framtid.

- Du håller på att fastna i grottekvarnen. Du måste rycka dig loss, resa ut och studera vidare.

- Hur i Herrans namn skulle man skaffa pengar till det?!

Då drog hon fram en bankbok, där hon sparat ihop pengar till mina fortsatta studier.

Hennes absoluta självförsakelse, hennes absoluta övertygelse att min framtid var det enda viktiga - därför att den var vår, d.v.s. min, hennes och flickornas, var naturligtvis oerhört sporrande.

Så skickade hon mig till Sondershausen.

Att jag där inte var henne absolut trogen, brydde hon sig inte om. Den saken tog hon mera från den skämtsamma sidan. För övrigt var hon väl åtminstone i tankarna icke heller absolut trogen. Hennes inställning var den, att när man verkligen litar på varandra, så skall man icke behöva förmena sin livspartner det berikande av livet som en erotisk upplevelse kan vara.

När vårt liv var som lyckligast dog hon. Det var en skakande upplevelse, som jag ännu i dag inte kan tala likgiltigt om.

Fostbrödralaget, livsgemenskapen - allt var slut!


* *
*
Men körtlar och hormoner arbetade vidare! Det följde en tid då jag var offer för de lagar, som säger att de kroppsliga funktionerna icke låter sig hämmas.

Liksom jag under värnpliktstidens rekrytmarscher kunde falla offer för hungerns tvångsfantasier (det var ju l917-18 års klass, då vi värnpliktiga levde under en ständig näringsbrist) och då en smörgåsbricka med ost och marmelad kunde vara utsökta njutningar för en förvriden fantasi, allt medan fötterna trampade vidare mil efter mil, så föll jag nu efter Dagmars död offer för den sexuellt ursvultnes erotiska fantasier.

Det var fantasier, som det visade sig att många kvinnor ville hjälpa mig att förverkliga. Är det underligt då, att jag föll för frestelsen att uppleva kärleken à la carte?!

Några av mina kvinnliga partners under denna period blev jag för resten riktigt fäst vid. I synnerhet minns jag en av dem, men det vore kanske indiskret att här gå in på några detaljer.


* *
*
Och så kom Nattsländans juileum!

Nattsländan var en årligen återkommande maskeradbal, som arrangerades av journalisterna i Hälsingborg. Det första året och de närmast följande åren hade jag varit kapellmästare för dansorkestern. Därför blev jag nu inbjuden till jubiléet med tvenne fribiljetter.

Som partner fick jag med mig en ung kvinnlig journalist. När det gällde orkesterföreningens konsertreklam, hade jag haft mycket med henne att göra. Nu fick vi också mänsklig och erotisk kontakt.

Vi gifte oss. Äktenskapet blev kanske inte så lyckat. Det var naturligtvis bådas fel. Hon hade många fina personliga egenskaper men också många egenskaper, som inte passade in i det familjesammanhang, där hon nu blev inkopplad. Därför gjorde vi ofta samlivet till ett sannskyldigt strindbergskt äktenskapsinferno för varandra.

Dessutom hade hon sin egen karriär att tänka på. När jag flyttade från Hälsingborg, blev det ju långa avbrott i det s.k. familjelivet. Slutligen hamnade hon i Stockholm, och så upplöstes detta äktenskap, som naturligtvis endast gett henne besvikelser.

Erotiskt hade vi då redan länge vandrat skilda vägar. Äktenskapet hade emellertid, liksom mitt första, varat i tio år - åtminstone rent juridiskt.


* *
*
Det fanns ingen anledning för mig att tveka inför ett nytt äktenskap, denna gång med en ung sångerska, som kommit att stå mitt hjärta nära. Hon var charmig och fördomsfri. Hon hade musikalisk fackutbildning. Hennes far var en av mina tidigare lärare. Och hon älskade de sina på ett sätt, som kom mig att begripa hur ljuvligt det kan vara med de familjeband, som inte egentligen är band utan en gemenskap till kropp och själ, en styrkekälla och en lycka. Flickan var Elisabet Maull.

Med henne kom åter humorn in i mitt liv - och vänligheten och godheten. Äktenskapet blev inte längre ett nervuppslitande drama. Det blev roligt och soligt, en lugn, trygg gemenskap.

Jag tror nog, att vi båda har den troheten mot varandra, att vi inte kan tänka oss att leva vidare med någon annan partner. Vi kommer att hålla ihop till livets slut. På frågan om vi rent tekniskt sett varit varandra trogna under de tio år vi nu varit gifta kan man kanske svara både ja och nej. Jag tror väl inte att någon av oss någonsin tvekat, när det gällt frågan om vår ödesbundna samhörighet. Men de stimulerande upplevelser, som ett nytt svärmeri eller en ny erotisk kontakt kan skänka, har vi gudskelov icke förmenat varandra.

Och för resten måste jag säga, att de kvinnor jag varit gift med alla till full evidens med sina ibland rätt intensiva svärmerier bevisat, att vi människor är polygama - d.v.s. på ytan. Innerst inne, ovanför det polygama skiktet, finns en botten, som inte kommer till ro, förrän en är funnen - en som är det slutgiltiga, det oåterkalleliga ödet.


* *
*
Rent kronologiskt har jag med detta kapitel fullständigt sprängt ramen kring dessa mina minnesanteckningar. Men livets erotiska aspekter bör kanske hållas isär från det kronologiska skeendet, även om de som här får en sekundär placering. Med tanke på kärlekslivets centrala ställning inom mänskligt själsliv skulle det kanske ha varit befogat att gestalta en memoarserie som denna som ett livs erotiska historia med allt det övriga som oväsentligt staffage. Ibland undrar jag, om inte det hade varit riktigast.

Innehållsförteckning