John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XXII: Sondershausen

Den sista biten av resan gick bland Thüringens skogklädda åsar. Vid varje tågombyte hade järnvägen verkat allt lantligare och medresenärerna allt enklare. Nu satt jag inklämd mellan några bönder med skrattande kulmagar och fjäder i hattarna.

Utanför kupéfönstret böljade landskapet fram i mörka, barrskogsklädda åsar. Och på vägen vid sidan om tåget kom en man klädd i tyrolerhatt, korta byxor och stadiga marschskor. I en kätting ledde han en björn, som väl måste ha varit danskonstnär och nu fördes omkring bland bygdens bondgårdar, för att mannen med tyrolerhatten skulle ha ett levebröd. Tåget töffade fram så sakta, att jag kunde se, hur en skock ungar följde efter björnen, hoppade och dansade och lekte björn.

Detta var sannerligen landet, där bröderna Grimms sagor var en levande realitet. Det var något annat än Berlins asfaltgator.


* *
*
- Sondershausen - ropade konduktören.

Jag plockade ihop mitt pick och pack och hoppade av tåget. Och stod plötsligt framför ett stationshus på en perrong, som kunde ha hört hemma i Kråkemåla någonstans i småländska obygden. Fast så värst mycket skog såg man ju inte på nära håll. Det var mest böljande kullar, som nog i århundraden hade burit säd.

Är nu detta det rätta Sondershausen - tänkte jag. Det kanske finns flera olika orter med det namnet, likom man hemma i Sverige har många Broby och många Torup. Det här kunde omöjligt vara en musikalisk kulturstad med opera och konservatorium. Ett konservatorium, där jag visste att Georg Schnéevoigt, Nils Grevillius, Ivar Hellman och Henry Melchers hade varit dirigentelever tillsammans med musikstuderande från hela världen.

Det var ju snöpligt, att man hamnat på fel ställe, men jag beslöt att hålla god min. Man skulle väl alltid kunna låtsa sig vara turist och stanna över natten. Nog kunde man väl få sova i någon bondgård.

Bakom en kulle vid vägen låg emellertid en liten vit villa av svensk förortstyp. Den hade ett rött tegeltak, och på väggen ovanför ingångsdörren hade man målat med stora, svarta bokstäver "GASTHAUS WEBER". - Aha, - sängplatsen för natten var ordnad.


* *
*
Turisten John Fernström gick en liten eftermiddagspromenad - och bakom nästa backkrön såg jag den, staden, som var framväxt ur bröderna Grimms sagor. Där låg den med korsvirkeshus och körsbärsalléer. Där flöt en liten å, och på toppen av en kulle vid sidan om staden låg värdshuset Frauenberg. Ovanför husgyttret skymtade jag ett gammalt slott. Gud, så tjusigt det såg ut! Kanske hade jag ändå kommit rätt.


Gatubild från Sondershausen

Naturligtvis gick jag in i staden, och där fann jag följande.

En av de första gatukorsningarna var mellan Beethovenstrasse och Mendelssohnstrasse. Det fanns också en Max Regerstrasse, och i ett cigarrhandelsfönster skyltade herr cigarrhandlaren med Echte Sinfoniezigarren, och det visade sig, att en förpackning av märket Erste Geige kostade Mk 1,50, medan Zweite Geige bara kostade 1 mark.

Jag blev styrkt i min tro, att detta var det riktiga Sondershausen, när jag fann, att ett par av stadens gågossar tydligen som visslings- och igenkänningssignal använde sig av inledningstakterna i Mozarts Eine kleine Nachtmusik, och riktigt säker på min sak blev jag, när jag på en husvägg upptäckte en metallskylt, som meddelade att här i detta hus hade Max Bruch komponerat sin berömda g-mollkonsert.

Tyskarna har, när detta skrives, förvånat världen med sitt Wirtachaftswunder. Det förefaller mig, som om denna nation hade en speciell fallenhet för att förvåna världen. Något av det icke minst häpnadsväckande var väl i själva verket musikstaden Sondershausen. Tänk er en stad av ungefär Ängelholms storlek med en opera, där man spelar såväl Fidelio som Carmen och Madame Butterfly. En opera med Richard Strauss' Salome på den ständiga veckorepertoaren, med Tannhäuser som publikknipande räddningsplanka, när teaterns affärer behövde en uppryckning. Den sextio man starka orkestern fyllde ju praktiskt taget halva parketten på denna teater, som för övrigt också odlade den litterära talscenen med verk av Shakespeare, Ibsen och Strindberg.

På torgdagarna var det faktiskt brukligt, att torgmadammerna någon halvtimme lämnade sina stånd i en välvillig medmänniskas omvårdnad och tog med sig en flaska pilsner och ett par smörgåsar upp på teaterns galleri, där de avlyssnade en generalrepetition på Trubaduren eller Friskytten.

Det är klart, att dessa småstadsföreställningar kanske ofta närmade sig det pekoralistiska spexet. Det berättas t.ex., att den sedermera så högvördige professorn vid Kgl. Musikhögskolan i Stockholm Oscar Lindberg under sin tid som dirigentelev i Sondershausen hade en förbluffande fin falsettröst. Han tjänstgjorde dessutom som biträdande repetitör vid operan, och vid något tillfälle hände det, att en liten birollssopran sjukanmälde sig. Den unge Lindberg klädde sig i kjolar, hoppade vid kvällens föreställning in på scenen och sjöng partiet i falsett.

Den saken har han mycket noggrant hemlighållit här i Sverige, men i Sondershausen skrattade man på min tid ännu gott åt episoden. Det lär ha varit vid en premiär. Varken publik eller kritik hade märk något.

Jag var ju litet nyfiken på mina skandinaviska föregångare i Sondershausen, så en av de första dagarna gick jag in på sekretariatet och intervjuade den Herrn Sekretär Jule Graboffsky om de tidigare nordiska musikstuderandena vid konservatoriet. Namnen kände han ju, men annars var han faktiskt rätt förtegen. Vad jag fick ur honom var egentligen bara, att Georg Schnéevoigt var "ein schrecklicher Mensch". Nå, det omdömet har ju Schnéevoigt fått på många andra håll. Om Henry Melchers visste emellertid den gode Jule att berätta, att han hade "eine sehr hübsche Frau. Wissen Sie, Herr Fernström. - Pariserin - ah - wunderbar!"

När jag kom till Sondershausen, hade jag ju den föreställningen, att inträdesprovet i dirigentklassen skulle vara ohyggligt svårt. För Gustaf Paulson hade jag studerat in Beethovens klaversonat op. 14 nr 1 i E-dur, första satsen, som jag spelade upp. Jag hade dessutom med mig kompositioner, harmoni- och kontrapunktsexempel en masse och hade för säkerhets skull t. o. m. lånat med någon fullskriven uppgiftsbok till gammal kontrapunkt av Gustaf Paulson. Den lämnade jag också in, men hu vad jag skämdes!

Professor Corbach, konservatoriets direktör, kastade bara en blick på instrumentationen i min andra symfoni och tittade på högen av uppgiftsböcker.

- Nå, det där tycks Ni ju ha gått igenom alltsammans. Några teoristudier behöver Ni inte befatta Er med här. Fiollektioner för mig hinner Ni inte med. Som dirigentelev måste Ni arbeta med pianospelning och partiturspelning.

Det finns många, som har studerat vid dirigentklassen i Sondershausen. I vissa fall bara några månader. Konservatoriet bedrev - och måste göra det - s.k. realpolitik. För honorarens skull togs elever emot, som egentligen icke önskade lära sig något, utan bara ville kunna åberopa studier i Sondershausen som merit. Beträffande mig låg ju saken litet annorlunda till, vilket Corbach tydligen också förstod. Jag ville skaffa mig den tyskutbildade dirigentens praktiska kunskaper. Följden var, att jag faktiskt måste sitta vid pianot och jobba med min pianospelning (två lektioner i veckan för professor Graboffsky), min partiturspelning (också två lektioner i veckan för professor Graboffsky) och min generalbasspelning (två lektioner i veckan för en av Hugo Riemanns elever, som hette Wolff; förnamnet har jag glömt).

Därtill kom det allra viktigaste - den praktiska orkesterdirigeringen. Konservatoriets orkester gav en symfonikonsert var fjortonde dag och hade två grundliga repetitioner i veckan. Då dirigerade endast vi dirigentelever, medan Corbach satt vid sidan om och utdelade kritik.

Av dirigenteleverna var jag ju faktiskt den ende, som hade en mångårig symfoniorkesterrutin. Det märkte snart eleverna. Följden blev, som Jule i förtroende meddelade mig, att de solistelever, som med hälsning från respektive lärare kom in på sekretariatet för att anmäla sig som solister till nästa konsert, brukade tillfoga: "Aber der Fernström muss dirigieren."

Många gånger funderade jag på att vägra. Jag tyckte icke, att det var rätt mot de andra dirigenteleverna. Men så tänkte jag på vilken utomordentlig nytta man hade av att som dirigent träna upp sin sinnesnärvaro samman med dessa osäkra och av rampfeber paralyserade elevsolister. Den träningen har jag haft mycken nytta av senare.

Redan många år tidigare hade jag hos "Quartenmüller" i Berlin fått lära mig, att en helt vanlig "Harmonieschüler" skulle kunna improvisera fugor - nämligen om man hörde till den kategori av elever, som i det avseendet var bildbar. Här i Sondershausen fick jag lära många andra saker, som kanske verkar lika otroliga för skandinavisk kapellmästarurbildning. Det hette, att en kapellmästare skulle spela lika bra efter partitur som efter en pianostämma. För att vi skulle lära oss transponera fullständigt obehindrat, fick vi studera Clementis sonatiner, som skulle kunna spelas upp i alla tonarter. Palestrinas körverk skulle spelas efter partitur i c-klaver men skulle också kunna spelas efter partitur transponerade hur många tonsteg som helst. Ärligt talat var det ju inte många av dessa meritfiskande utlänningar, som tog så värst allvarligt på denna form av utbildning. Men själv slet jag ohyggligt. Då jag dessutom icke var pianist utan fiolist, hade jag speciella svårigheter.

Efter hemkomsten till Sverige kom jag tyvärr inte att få en ställning, där mitt kunnande på något sätt kom att utnyttjas. Vad har en fiolist i en symfoniorkester för användning av förmågan att på ett tangentinstrument spela ackompanjemangsstämman i Händels sonater direkt efter en besiffrad basstämma?! Så många gånger har jag naturligtvis med vemod tänkt på allt det jag en gång i tiden åtminstone trodde mig kunna men som nu hör till de bortglömda ungdomsfärdigheterna.

Den kväll jag för sista gången hade gjort en uppspelning på piano - det var skalor och etyder och Mozarts à la turca-sonat, det står i mitt diplom - slog jag igen pianolocket och försäkrade min goda vän Ilse Bötcher, att nu skulle jag aldrig i livet öva piano mer. Det löftet har jag nästan hållit. Jag ackompanjerade dock själv en gång i Hälsingborg en elevafton med mina fiolelever, och före den måste jag erkänna, att jag faktiskt "övade in" pianostämmorna till såväl Paganini-Wilhelmijs Introduktion och Tema med variationer som Spohrs 8:e violinkonsert och Vitalis Chaconne.

Den som ville arbeta och lära sig något kunde ju i Sondershausen pressas in i ett hektiskt studietempo. Naturligtvis fanns det där som överallt lättingar, för vilka arbetets ära och arbetets glädje var okända begrepp. Men även de ivrigaste arbetsmyrorna kunde konsten att kasta loss och finna avkoppling i ett nöjesliv, som också var intensivare än vad som är brukligt vid nordiska konservatorier.

Staden hade två ordinarie poliskonstaplar, som väl närmast betraktades som smått löjeväckande figurer, när de nattetid smög sig efter varje sen flanör. Men när konservatoriet hade fest, inkommenderades sex extrakonstaplar. Och det behövdes.

Den första konservatoriefesten under min tid i Sondershausen skulle gå av stapeln. Jag anmälde inte mitt deltagande. Det hettes nämligen, att man skulle tåga åstad ända upp på Frauenberg, där festen huvudsakligen skulle avhållas. Tyskarna tycker ju om att marschera i tåg, men för mig hade det ingen lockelse. Från mitt fönster på tredje våningen i det sexhundraåriga ruckel, där jag lyckats få bostad, såg jag tåget draga förbi. I täten gick professorerna Corbach och Garboffsky. Så följde övriga konservatorielärare i noggrant iakttagen rangordning. Sedan kom en sextio mans blåsorkester, sammansatt av konservatoriets blåsarelever. I själva elevkåren, som tågade fram bakom blåsorkestern, gick dirigenteleverna först. De följdes av eleverna i operaklassen, och så kom alla instrumentalisterna. Alla placeringar i tåget var noggrant gjorda efter den rang, som tillmättes vederbörandes studiefack. Allra sist gick konservatoriets städerska.

Detta med rangen var en mycket viktig sak i dåtidens Tyskland. Det berättas t.ex., att bland Lohorksterns orkesterfruar ansågs det otänkbart, att makan till en första flöjtist skulle kunna umgås med andra flöjtistens fru. Hon måste söka sitt umgänge bland fruarna till orkesterns första blåsare.

Också inom elevkåren kunde man märka denna rangskillnad. Det var t.ex. brukligt, att de av orkestermedlemmarna, som var av god familj och alltså hade fått lära sig bildade umgängesseder, efter repetition skyndade fram för att hjälpa dirigenteleverna på med rocken. För dem, som kom från det demokratiska Sverige, verkade ju sådant närmast pinsamt. Och som professorerna behandlades! Inte skulle man t.ex. i Stockholm kunna tänka sig, att en dirigentelev framför orkestern hoppade ned från podiet för att med sin näsduk damma av den stol, som Tosse Mann skulle sätta sig på. Men sådant hände alltså i Sondershausen.

Nu var det alltså den kväll, då konservatoriefesten skulle avhållas i värdshuset uppe på Frauenberg. När tåget hade dragit åstad, släntrade jag i min ensamhet bort till Haus zur Tanne, den restaurang, Franz Liszt brukat frekventera, när han i Sondershausen gjorde förberedande uruppföranden av sina symfoniska dikter, innan han vågade släppa fram dem i Weimar. Det var också här Max Reger och Carl Corbach hade avhållit sina symposier på den tid de turnerade tillsammans.

Ensam med en flaska vin satt jag och fantiserade om konservatoriefesten. Kanske borde man gå dit. Jag hade ju hört vilda historier om den lössläppta glädjeyran vid sådana tillfällen. Vid den senaste festen hade det hänt, att när solen gick upp, kastade den fullaste professorn kavajen av sig. I bara skjortärmarna satte han kurs mot den uppgående solen, sträckte armarna i höjden och skriade: Der Sonne entgegen! Så rusade han fram över kanten och började rulla nedför stupet. Det var hagtornsbevuxet, så han fastnade rätt snart. Se 'n lär han ha fått köras hem i en skottkärra.

Nå, där satt jag alltså och funderade, och slutet på visan blev naturligtvis, att jag frampå nattkröken hamnade uppe på Frauenberg. När jag öppnade dörren till värdshussalen, dansade just konservatoriets skönaste kvinnliga organistelev mitt på golvet med sin lärare och med pianoprofessorn Graboffsky. De båda herrarna höll henne i var sitt ben, så dansstegen måste hon ju ta med händerna.

Mycket mera av nattens händelser minns jag inte. Nästa dag härskade en duven dagen efter-stämning i hela den lilla staden. Klockan 4 på eftermiddagen skulle vi ju rätteligen ha orkesterrepetition. När klockan slog, fanns inte en människa på orkesterestraden, men på en bänk satt fem väntande dirigentelever. Då öppnades dörren till den gamla furstliga logen uppe på läktaren. Det var professor Corbach, som kom in. Orakad var han och utan krage och med blodsprängda ögon. Han tittade sig omkring i salen med trött blick och fick syn på oss dirigentelever:

- Na, da sind Sie ja!

Så skickade han oss upp till Frauenberg för att längs vägen och i busksnåren där omkring söka efter under hemfärden borttappade trumpetmunstycken, notklämmor o. dyl. Instrumentförrådet var efter aftonens händelser mycket illa åtgånget.


* *
*
Det glada lättsinnet gick mycket bra att sammankoppla med arbetsintensitet. Rätt typisk för denna sorts livsstil var min gode vän Spalteholz. Han kunde omöjligt vara varken jude eller arier, för han såg närmast ut som någon sorts halvblodstungus eller samojed. När föräldrarna inte längre ville betala för hans studier i Sondershausen, lyckades han och en god vän få disponera en kolonistuga uppe i en skogsbacke. Där odlade de grönsaker, som de sålde på torget, och när pengabehovet blev alltför påträngande, skickades alla deras gamla smutskläder hem till respektive ömsinta mödrar. De skickades mot efterkrav. Så var situationen räddad för den gången. När jag reste från Sondershausen, hade Spalteholz börjat tjänstgöra som Chorrepetitor vid operan, så man får väl hoppas, att den värsta ekonomiska nöden var över. Bara nu han med sitt utseende under slutet av trettiotalet kunde klara Hitlers arierparagrafer!

Och romantiken blommade, i synnerhet på våren och sommaren.

Kanske var den s.k. sexuella moralen av rätt betänklig standard, om den bedömdes av dem, som ännu var inställda på förkrigstidens erotiska konvenans. Stadens styrande myndigheter hörde nog i regel till de åldersgrupper, som fått sin livssyn stabiliserad redan före 1914. Nu var det så, att de äldre herrar och damer, som gärna tog sig en eftermiddagspromenad i de natursköna omgivningarna, ville hugfästa sitt minne genom att göra en s.k. Stiftung. Denna Stiftung bestod i regel av en bänk, på vilken givarens namn skulle anges, och som skulle placeras på något av donators favoritställen. Det väckte ohejdad munterhet bland ungdomen, när stadens myndigheter "av hänsyn till det sedliga tillståndet" beslöt att avböja alla bänkar, som mätte över en meter i längd. Att man efter 1914 börjat mera allmänt använda sig av tekniska förfaringssätt, vid vilka bänkens längd inte hade någon betydelse, hade tydligen undgått gubbarna.

Att det biologiskt riktiga kärlekslivet skulle göra förälskelsen blottad på romantik och poesi är såvitt jag kan förstå en idiotisk lögn, som uppfunnits av själsliga eunucker och konvenansslavar. Nog levde romantiken bland ungdomarna i Sondershausen, och när man gick en ensam kvällspromenad i någon av de omgivande skogarna, kunde man i mörkret höra, hur det prasslade av parningslekar i snåren. Var det rådjur, var det hjortar, eller var det Thüringens ungdom?


* *
*
Och så var det tid för mig att återvända till orkesterslitet i Hälsingborg.

Innehållsförteckning