John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XXIV: Man är mans gamman

På Klintmans kondis. Vartenda bord i nedre våningen var besatt. Där satt små flickor från stadens butiker och ögonflirtade med välfriserade kontorister vid andra bord. Där sprang servitriser med fyllda brickor, och uppifrån övre våningen hörde man kapellet, som spelade en Tavan-fantasi över Puccinis Tosca. Och vid ett bord i en avlägsen krok satt ett gäng unga musiker från orkesterföreningen - det var mitt första år i hälsingborgsorkestern.

Då stod han där plötsligt och klippte med ögonen. Han stod mitt i trappan upp till övre våningen, rättade på glasögonen och slungade ut en kaskad av djupt barytonalt skratt över lokalen.

- Vem sjutton är det? frågade jag.

- Åh, de e den tossige skolläraren, som kallas musikaliska Johansson, för han har tagit högre organistexamen vid Akademin.

Det var på det sättet jag första gången fick syn på honom. Sedan blev jag bekant med sångerskan och musiklärarinnan Elin Urban-Ohlson, och hemma hos henne fick jag första gången höra Hjalmar Johansson spela piano. Han var väl inte i egentlig mening pianist men spelade vid tillfället ifråga Rachmaninoffs numera rätt utslitna ciss-mollpreludium med ett häpnadsväckande temperament och en hisnande inlevelse.

Med tiden kom jag att spela rätt mycket med Hjalmar. Jag minns t.ex. en söndagsförmiddag, när Karin Swanströms operasällskap gasterade i Hälsingborg. Uppe på Hjalmars kula hade sångaren Eric Åby och några till samlats för en liten pratstund, och då spelade Hjalmar och jag Griegs F-dursonat för dem. Under instuderingen av Wieniawskis d-mollkonsert, som ju kom att bli min debutuppgift med orkesterföreningen, hade Hjalmar Johansson hjälpt mig med ackompanjemanget.

Så blev organistbefattningen i Mariakyrkan ledig, och bland de sökande befann sig Hjalmar Johansson.

- Den här gången skall jag vara klokare än den gången när jag sökte i Tidaholm - förklarade Hjalmar - för då sjöng jag i kantorsprovet Mendelssohns "Jag är ej bättre jag än mina fäder". Och det trodde dom jäklarna, höhöhöhö! Den platsen fick jag inte.

Vid röstningen om organistbefattningen i S:ta Maria i Hälsingborg skulle kyrkan som vallokal hållas öppen så länge fortfarande några röstande infann sig. Malicen påstår, att det som fällde utslaget var det som hände vid restaurangstängningsdags. Då kom alla sta'ns kypare och servitriser och röstade på Hjalmar. För sanningshalten i detta garanteras icke.

Hjalmars första ämbetsåtgärd vid tillträdandet av platsen var emellertid oändligt hedrande. Han begärde ett års tjänstledighet för musikstudier i Leipzig. Det påstås, att Stephen Krehl, som blev hans kompositionslärare, vid något tillfälle beklagade, att Hjalmar icke tidigare hade kommit till honom, "dann hätte ich aus ihm den schwedischen Nationalkomponisten gemacht".

Hjalmar kom hem och spelade en klaversonat, som han hade komponerat i Leipzig. Det var ju ett sobert och välklingande verk, formellt sett fulländat, men vi i vänkretsen var just då rätt bekajade av s.k. modernistiska idéer och gav kanske icke Hjalmar den uppmuntran han var värd. Hjalmar slutade att komponera.

Men han var genom alla åren en strålande färgklick i vänkretsen. Hans recensioner kunde ofta innehålla rätt tokiga infall. En av de senaste gångerna han recenserade mig var efter en symfonikonsert, då Håkan v. Eichwald hade gjort min "tolva". Jag hade just då blivit invald som ledamot i Kgl. Musikaliska Akademin, och Hjalmar Johansson skojde i sin recension om att jag faktiskt enligt Akademins statuter skulle haft rättighet att träda fram och tacka för applåderna iklädd värja och trekantig hatt. "Kan någon människa begripa, varför han inte gjorde det?!"

Det var Hjalmar Johansson, som första gången nämnde Gustaf Paulsons namn för mig. Gustaf var då en i alla offentliga sammanhang fullständigt obekant musikstuderande men ansågs som en mycket talangfull pianistelev till Alexander Stoffregen i Köpenhamn. Gustaf och jag blev bekanta och kom att under årens lopp spela och konsertera tillsammans. Vi studerade komposition hos samma lärare, Peder Gram i Köpenhamn, och hade oändliga diskussioner om såväl musik som om den framtid, vi båda hoppades så mycket på. I ärlighetens namn måste jag medge, att det mest rörde sig om Gustafs framtid. Jag minns t.ex. vid ett tillfälle, när Gustaf fick besök av Georg Crona - numera tecknare och konstnär men då en mycket ivrig violinstuderande.

Alltså, Crona kom in genom dörren och Gustaf reste sig från pianot, där han suttit fastklistrad hela dagen under intensivt arbete.

- Tjänare, Jojje! Det var bra att du kom, så att vi kan gå ut och promenera och resonera om min framtid.

Gustaf Paulson visade sig vara en mycket intressant begåvningstyp. Han var ju nog som musiker och konstnär närmast att betrakta som den poetiske och drömmande romantikern, även om han av sitt mycket omfattande teoretiska kunnande många gånger drevs att skriva musik, som var rätt fränt tidsenlig. Som pianist var han mycket temperamentsfull, men han hade samtidigt ett utpräglat sinne för subtila impressionistiska klangeffekter. Knut Håkansson, som under sin hälsingborgstid blev vår gode vän, engagerade Gustaf att spela det stora variationsverk, som väl är Håkanssons förnämsta verk inom pianolitteraturen, vid den kompositionsafton i Göteborg, då den dödsmärkte komponisten så att säga ville ta avsked av livet. Någon månad före konserten gjorde Gustaf en uppspelning. Han hade byggt upp en klangligt raffinerad och mycket fantasibetonad gestaltning av Knut Håkanssons i grund och botten tämligen robust musikantiska verk.

Knut Håkansson lät Gustaf spela igenom verket utan att komma med några anmärkningar. När det var slut, tittade han på Gustaf med sina bruna ögon och sade:

- Ja, det där är ju en alldeles ny komposition. Men det är faktiskt bra så också. Spela det så.

Samtidigt som Gustaf var den drömske klangpoeten, hade han emellertid en mycket klart tänkande hjärna.Under några år var hans mest omhuldade hobby lösandet av schackproblem. Intrikata musikteoretiska resonemang intresserade honom också.

För den från början Bergenson-skolade musikteoretikern är ju Hugo Riemanns abstrakta teoritänkande ibland en stötesten. Icke så för Gustaf. Palestrinas kontrapunkt liksom Kreneks tolvtonsstudier, allt lärde han sig så amåningom behärska, såväl teoretiskt som praktiskt. Jag tror väl knappast, att någon av de unga avantgardisterna är så förtrogen med den litteratur, som växt upp omkring tolvtonsmusiken som Gustaf Paulson. Detta encyklopediska musikteorivetande kan kanske innebära en fara. Man tappar till slut respekten för alla konventionella och kotterimässiga värderingar. Kanske är det detta plus den med Falstaff Fakir befryndade humorn, som har gjort Gustaf Paulson rätt omöjlig bland alla de enkelspåriga profeterna - var och en för sin lilla tidsströmning.

Tag t.ex. ett par sådana verk som hans orkestersvit "Livet på landet" eller hans Symfoniska variationer - för att nu inte tala om den symfoni han betitlat "Aron Bergenson in memoriam".

I sviten Livet på landet står han fortfarande på någorlunda klassicistisk grund men skojar med en respektlöshet, som kunde varit värdig en George Bernard Shaw, med kända koryféer. Någon utförlig analys av verket kanske vi inte skall bry oss om. Jag nämner endast satsbeteckningarna.

Första satsen heter "Intåg i sommarhagen". Men det är ett intåg, där fräna trumpetfanfarer frammanar en helt annan stämning än Peterson-Bergers bleka nationalromantik.

"Den glade lantmannen" har vid Gud ingenting av Schumann över sig, och i "Flickan med linhåret" får den lilla flickan, som tydligen icke är en alltför avancerad pianoelev, spela den bekanta Kalle Johansson-polkan på det obligata pianot.

Sista satsen kallas "Glada känslor efter åskvädret", vilket tydligt nog anger, att det också här är frågan om en respektlös drift med konventionella begrepp.

Gustaf Paulsons Symfoniska variationer ger först som tema den lilla melodi, som i nybörjarskolor för piano brukar kallas Irländsk folkvisa ("Hade jag vingar, som duvan jag flög"). Det behövs ju inte mer för att ett igenkännande leende skall glida över publikens anleten och för att herrar kritiker betänksamt skall skaka på huvudet. Detta tema varieras sedan som militärmarsch för blåsorkester, som slow-fox för jazzorkester, som tjusiga stråkkantilenor och som rafflande modernistiska orkesterintermezzi.

Symfonin "Aron Bergenson in memoriam" är byggd över ett tematiskt material, som utgöres av den givna basstämman i första exemplet ur exempelsamlingen till Aron Bergensons harmonilära. Att av ett så enkelt material kunna bygga en symfoni så fylld av musikaliska händelseförlopp visar på ett sällsynt tekniskt mästerskap.

Att sedan delvis publiken men framför allt kritiken ofta har ställt sig oförstående, bekymrade inte vännen Gustaf, som gärna fick sig ett gott skratt på kritikens bekostnad.

Hans respektlöshet får förresten inte bara uttryck i musik. När jag för några år sedan skulle dirigera en Sinfonia da chiesa av honom, fann jag på partiturets sista sida - just där Haydn och de andra gamla gossarna brukade skriva "Soli Deo Gloria" - följande text av tonsättaren: "Gustaf Paulson en del av äran".

Att kritiken så ofta ställt sig avvisande har kanske delvis berott på de respektlöst flugiga programkommentarer, som Gustaf så gärna bifogat sina verk. När jag någon gång råkat läsa sådana recensioner om honom, har jag - liksom faktiskt ibland när det gällt mina egna verk - kommit att tänka på ett yttrande av Eric Linklater.

"En kritiker". säger Linklater, "är liksom en hundvalp. Pekar man på en sak, ser han inte vart man pekar, utan kommer fram och luktar på pekfingret".

Ja, naturligtvis är det lätt att bli förvillad av en tonsättares egna kommentarer. Men jag tror, att om man i fallet Paulson bortser från dessa och studerar Gustaf Paulsons omfattande symfoniska, kammarmusikaliska, pianistiska och vokala produktion, så skall man nog finna honom vara en av vår tids mest betydande och produktiva svenska tonsättare.

Som konstnärskollega är Gustaf Paulson så oegennyttig och självuppoffrande som endast en verkligt fin människa kan vara. Samtidigt älskar han att chockera, vilket ibland kan bringa honom i mycket underliga situationer.

Ett par ytterligare smådrag för att belysa hans personlighet:

Det är så roligt med falska människor, brukar han säga, för de är alltid så vänliga.

Hans blyghet kan ibland verka närmast patologisk. När jag en gång dirigerade hans Uppståndelsesymfoni i Väsby kyrka, höll prästen i församlingen efteråt ett anförande och riktade sig mot en herre, som satt på den plats, där tonsättaren nyss hade suttit. Den herre, som satt där, var emellertid endast en av tonsättarens goda vänner. Själv låg Gustaf Paulson gömd under bänken.

När Dean Dixon vid en av sina dirigentkurser i Lund för några år sedan hade satt Gustaf Paulsons oboekonsert på programmet, lyckades vi efter många påstötningar få Gustaf att bila ner till Lund för att övervara konserten. Vid generalrepetitionen satt han gömd bakom en pelare i universitetsaulan, men vid konserten var han helt oanträffbar. Då hade han flytt till Conditori Lundagård, där han satt och drack kaffe och inmundigade sin favoritföda, wienerbröd.

Rätt belysande för hans självironi är för övrigt historien om generelrepetitionen vid uruppförandet i Hälsingborg av hans pianokonsert. Brevledes hade han överenskommit med Witkowski att spela konserten, vilken Gustaf tänkte sig som en briljant pianistisk uppvisning och icke ett stycke djupsinnig musik att bedömas med grubblande uppsyn och filosofiskt-estetiska överväganden. Nå, Witkowski kom till Hälsingborg och generalrepeterade konserten, som skulle dirigeras av Olle Lidner.

På ett ställe ville Witkowski ändra ett e till ess. Olle Lidner menade, att det måste man ju fråga tonsättaren om, som satt i lokalen. Gustaf blev framkallad och föreställd för Witkowski, vars personliga bekantskap han tidigare aldrig hade vågat söka.

- Ja, herr Witkowski vill ha ess på det här stället och icke e, menade Olle Lidner.

- Nej, nej, det stället har jag knyckt från César Franck, svarade Gustaf, och han har e!

Witkowski hade väl under hela sin pianistiska bana här i Sverige knappast någon mera strålande succès än med Gustaf Paulsons pianokonsert. Det var ju det Gustaf hade velat med kompositionen. Att sedan verket som sådant blev utskällt bekymrade honom föga.

Jag hade redan varit ledamot av Föreningen Svenska Tonsättare i flera år, när Gustaf Paulson blev invald. Första gången han deltog i årssammanträdet, stannade han liksom jag kvar vid det symposium, som avslutade de mera högtidliga förhandlingarna. Vid något tillfälle hamnade jag ute i "det hemliga rummet" i Stims lokaler, där vi herrar stod i avskilda bås. Då hör jag ett par högtidliga professorer vid Akademin, som resonerar om aftonens upplevelser. Så säger den ene:

- Du, dendär Paulson från Hälsingborg! De va mej en rolig dj-l!

- Ja, det har du rätt i, sa den andre.

Några år senare hade Föreningen Svenska Tonsättares sekreterare Albert Henneberg ordnat en s.k. skiva i sitt hem för några av de kollegor, han önskade sammanstråla med. Då fick vi vara med om den häpnadsväckande upplevelsen, att Sten Broman fullständigt bragtes till tystnad av en annan kåsör i sällskapet, som stal hela kvällen från honom. Det var Gustaf Paulson.


* *
*
Jag har här talat om ett par goda vänner, som kom att betyda mycket för mig under hälsingborgstiden. Några till av mina hälsingborgsvänner skulle jag vilja nämna, nämligen musikläraren och tonsättaren Waldemar Rudolf, redaktören och skalden Carl Schill samt några av mina kära orkesterkollegor och målarvänner.

Dessutom var det under denna hälsingborgstid jag fick kontakt med Föreningen Svenska Tonsättare. Ture Rangström, Kurt Atterberg, Eric Westberg och Albert Henneberg var ju var och en för sig intressanta personligheter. Men Föreningen Svenska Tonsättare får jag kanske behandla i ett senare kapitel.


* *
*
Waldemar Rudolf har jag inte träffat på många år nu, och mänskligt att döma kommer vi väl tyvärr inte att få tillfälle till mycken vidare samvaro. Han var emellertid en sällsynt nobel människa - beläst, intellektuellt och konstnärligt intresserad. Hans försynta väsen jämte det förhållandet att han av ledgångsreumatism blivit fysiskt rätt handicapad gjorde kanske, att han inte gärna ville vara med i alltför exponerade sammanhang. Men otaliga var väl de aftnar, kamratkretsen tillbragte i hans icke vräkiga men med kräsen personlig och artistisk smak ordnade hem. Hans hustru Margareta var som skolkökslärarinna ju professionell kokkonstnärinna och hade också på detta sitt specialgebit en skapande konstnärlig fantasi.

Av Waldemars kompositioner minns jag speciellt ett variationsverk för orkester över den urgamla skånska medeltidsmelodi, som på sin tid fick tjänstgöra som danska radions paussignal, samt en stråkkvartett, som jag var med om att uruppföra, och som jag senare många gånger tänkt försöka ordna ett framförande av. Den är för god musik för att bara gömmas undan och glömmas.

Dan Andersson var i icke akademiska men litterärt intresserade kretsar närmast en legendarisk figur. Det finns otaliga anekdoter om hans fattiga liv. Hans diktsamlingar köpte vi efter hand som de kom ut, och "En spelmans jordafärd" blev ju närmast någon sorts litterär portal in till hans speciella skönhetsvärld.

En av Dan Anderssons goda vänner hade hamnat som journalist på Skånska Socialdemokraten i Hälsingborg. Det var Carl Schill.

En afton i Gustaf Pausons föräldrahem hade vi just suttit och resonerat om Dan Andersson. Öresundspostens sportreferent hade kommit med det yttrandet, att det var märkligt, hur främmande Dan Anderssons vildmarksromantik var för oss nyktra skåningar, och just nämnt, att en sådan dikt som En spelmans jordafärd väl knappast hade något att ge oss. Då tog Carl Schill min fiol och började så sakta knäppa den melodi på vilken Dan Andersson själv brukade sjunga En spelmans jordafärd. Och så nynnade han till med sin rostiga och skrovliga basstämma. Det var inte längre dikten sådan man läser den, naivt och överspänt romantiskt, det var inte längre deklamationsstycket. Det var över huvud taget icke Dan Andersson sådan vi känner honom. Utan den låga, okultiverade stämman tycktes hålla fram för oss ett stycke av den svårmodiga och obotliga ensamhetsmystiken från nätterna kring kolmilor och vindfällen i milsvida norrlandsskogar.

Carl Schill var naturligtvis en skaldenatur, även om hans poetiska alstring kanske inte alltid var så litterärt värdefull. Några dikter av honom har jag emellertid tonsatt.

Själv framsprungen ur A.B.F.:s och folkhögskoleväsendets bildningssträvanden hade han ett starkt intresse för allmogekultur och dylikt. Gamla träskofioler, psalmodikon och liknande saker riktade han sitt samlarintresse mot.

Som mångårig musikrecensent i den tidning, där han var anställd, visade han egentligen en strålande okunnighet i alla fackspörsmål men samtidigt en stilistisk formuleringsförmåga, som räddade hans recensioner från att bli pekoral.


* *
*
Från 1916 till 1939 var jag anställd i hälsingborgsorkestern, med undantag för de år jag gjorde min värnplikt, studerade i Tyskland och de år jag spelade med Galli och var medlem av malmöorkestern. Det var alltså rätt många år jag kom att nötas mot orkesterkollegorna i Hälsingborg. Därför är det rätt märkligt, att så få av dem gjort något djupare intryck på mig. Jag har förut nämnt Charles Barkel, Ernst Törnkvist, Ernst och Johan Hye Knudsen samt flöjtisten Kalle Möller. Och så naturligtvis Christer Barter. De övriga av de här nämnda försvann ju efter något år. Det hann aldrig bli några djupare vänskapsband. Men Christer och jag kamperade ihop under alla åren.

Av de musiker, som under de senare åren från och till var engagerade i orkestern, minns jag med särskild glädje Nils Otteryd. Han var musiksergeant vid Skånska Husarregementet men samtidigt soloklarinettist i orkesterföreningen. Olle Lidner brukade kunna ordna ihop tjänstgöringen, så att den militära och den civila befattningen kunde skötas samtidigt.

Jag blev rätt förtjust i Otteryds ton och skrev för honom min klarinettkonsert, som han spelade såväl vid en av våra konserter som i radio.

Så en dag, när musiksergeant Otteryd är kommenderad ut på tjänstgöring med skvadronen och sitter till häst med signaltrumpeten på ryggen kommer en ordonnans sprängande och meddelar, att sergeanten skall infinna sig på expeditionen.

- Det har kommit telegram att sergeanten har utnämnts till lärare vid Kgl. Musikhögskolan.

Så försvann sergeanten från Hälsingborgs horisont.


* *
*
Under en del år hade vi i Hälsingborg något som kallades Konstklubben. Vi ordnade några utställningar och samlades dessutom till symposier, där vi spelade och diskuterade. Klubbens största betydelse var emellertid, att vi genom den fick kontakt med de flesta av dem, som sysslade med något konstnärligt yrke. Utom oss musiker och en del av de litterärt intresserade journalisterna var det målarna Albert Abbe, Erik Cederberg, i någon mån Per Siegård samt Hugo Gehlin, Georg Crona och kanske några till.

* *
*
Man är mans gamman, säger Havamal. Här har jag nu beskrivit de män, som var min gamman under hälsingborgsåren. Det var en landsortsbohème och en vänkrets, vars like kanske icke är så lätt att uppleta. Naturligtvis var det i viss mån ett sällskap för inbördes beundran, vilket nog framgår av Hjalmar Johanssons replik vid ett tillfälle, då vi efter en konsert avfestade dagens solist.

- Gud, vilken trevlig stad, tyckte herr solisten, och vilka trevliga människor sen!

- Ja, menade Hjalmar, du har haft tur, som råkat i lag med oss, för de e vi, som e di trevligaste i sta'n.

Ja, så tog hälsingborgstiden slut.



Innehållsförteckning