John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XXV: Mellanspel i Malmö

Så flyttade jag till Malmö.

Natanael Broman lovade mig guld och gröna skogar både beträffande anställningsförhållanden som radiokapellmästare för skåneorkestrarna och beträffande det ekonomiska vederlaget. Kontraktet skulle emellertid undertecknas av doktor Dymling, som var på utlandsresa. På min direkta fråga förklarade Broman, att saken i alla fall var klar, och att jag utan betänkande kunde hyra lägenhet i Malmö och flytta mina bopålar.

Alltså började jag min tjänstgöring - en tjänstgöring, som kom att bli en bitter besvikelse både mänskligt och musikaliskt.

Vid sin hemkomst lär Dymling ha förklarat, att han principiellt var absolut emot anställandet av någon som helst fast personal vid landsortsorkestrarna. Utsändningarna hade han blivit tvingad till under förhandlingar med musikerförbundet, och det låg i Radiotjänsts intresse att snarast möjligt fullständigt avveckla samarbetet med dessa orkestrar.

Malmöorkestern skulle vara delad i två orkestrar, Malmö Radioorkester och Malmö Underhållningsorkester. Orkesterns ombudsman, Eric Ahlberg, meddelade, att Radiotjänst uppdragit åt musikerförbundet att planera och ordna tjänstgöringen i de båda olika orkestrarna. Detta gjordes utan ringaste hänsyn till musikaliska synpunkter. Det var fackföreningsmässiga tjänstgöringsförhållanden som fick avgöra orkesterns sammansättning vid varje enskilt tillfälle.

Det fanns en del mycket goda musiker i malmöorkestern, men det fanns också en del rutinerade medelmåttor, som närmast torde kunna karakteriseras som fördettingar, för att inte rent ut säga blindpipor. Orkesterns sammansättning vid en speciell utsändning visste ofta varken musikerförbundet eller kapellmästaren besked om förrän samma dag utsändningen skulle äga rum.

Dessutom vägrade Radiotjänst bestämt att betala för mer än en timmes repetition för varje utsändning - vilken ibland kunde vara delad på två sändningar med en halvtimmes mellanrum och med en sammanlagd sändningstid av en och en halv timma. Musikerförbundet vägrade absolut att låta sina medlemmar medverka till någon gratis repetitionstid.

Någon notrepertoar för radioutsändningarna fanns icke i Malmö, utan Radiotjänst meddelade, att allt notmaterial skulle rekvireras från biblioteket i Stockholm. Någon gång lyckades jag få det nedsänt till Malmö, så att jag kunde titta igenom materialet dagen före sändningen, men för det mesta kom det som ilpaket sändningsdagens morgon.

Jag glömmer väl aldrig den gången vi skulle göra Georges Enescus rumänska rapsodi, som jag kände rätt väl tidigare från restaurangmusikens salongsorkesterarrangemang. I Radiotjänsts notkatalog stod det angivet, att materialet var bearbetat för mindre orkesterbesättning av Ivar Hellman. När jag äntligen fick materialet tio minuter innan repetitionen skulle börja, visade det sig, att Ivar Hellmans bearbetning endast gällde hornstämmorna, vilka från sex horn reducerats till fyra. Jag hade bara två.

En rätt pinsam sändning var också den med Cherubinis uvertyr till "Vattendragaren". Det var ju en gammal känd restauranguvertyr, och vem kunde ana, att musikerförbundet just den dagen skulle skicka en orkester, där varken cello eller kontrabas hade förmågan att tillnärmelsevis klara stämman.

Verkligt minnesvärd var också den sändning vi gjorde samma dag som tyskarna hade ockuperat Danmark. Vi repeterade först en timme och skulle sedan ha en timmes sändning med början klockan 1. Efter vår sändning skulle sedan svenska riksprogrammet ha paus till - jag vill minnas klockan 4. I Stockholm hade emellertid ett rykte börjat cirkulera, att tyskarna skulle ha ockuperat även Skåne. För att ta död på detta rykte beslöt tydligen Radiotjänst att låta sändningen fortsätta ifrån Malmö ända till klockan 4. Därom visste vi ju intet, men mitt under sändningen kommer malmöstudions chef, doktor Anderberg, in och lägger en lapp på dirigentpulten. På den lappen stod det: Order från Stockholm. Fortsätt att spela till klockan 4.

Jag lyckades få upp en blyertspenna ur fickan, och medan jag dirigerade med vänsterhand, skrev jag på baksidan av lappen: Spring ut och låna noter i sta'n för 2 timmars extra spelning.

Lappen skickade jag så ner till en av mannarna i orkestern. Inom en halv timme var han tillbaka med en trave noter, och så spelade vi vidare, allting prima vista, tills klockan blev 4 - endast avbrutna av d:r Anderbergs anmälan för varje nummer: "Nu spelar Malmö Radioorkester etc. ...."

Dessa arbetsförhållanden måste ju kännas i hög grad förnedrande, och tanken på sändningarna blev närmast en mardröm. Det var därför faktiskt med en känsla av befrielse jag erfor, att Konserthusstiftelsens intendent, Emil Gagner, och Georg Schnéevoigt rest upp till Stockholm och av Radiotjänst krävt, att Schnéevoigt som malmöorkesterns ordinarie dirigent skulle få ha hand om radioutsändningarna, vilka skulle ges icke av de två tidigare nämnda småorkestrarna utan av den samlade ordinarie orkestern och med program, som plockats ut ur orkesterns ordinarie konsertplan.

För att tysta all eventuell opposition inom orkestern höll Schnéevoigt vid en repetition ett anförande, i vilket han försäkrade orkestern, att han inom ett år skulle ha utverkat samma betingelser för malmöorkestern gentemot Radiotjänst som de betingelser, vilka gällde göteborgs- och stockholmsorkestrarna. Om detta icke lyckades honom, skulle han efter ett år dra sig tillbaka från radiodirigerandet.

Nå, detta är väl ännu i denna dag en orealiserbar utopi. Men Schnéevoigt stod troget kvar som radiokapellmästare så länge han levde.

Själv flyttade jag så småningom till Lund, där ett nytt verksamhetsfält öppnade sig för mig.

De malmöår jag här har skisserat i stora drag var naturligtvis en besvikelsens tid, när det gällde det rent yttre. Den inre fördjupning och den stilla ensamhetens glädjekällor dessa år hade att ge kommer jag att återvända till. Men kontakten med omvärlden höll på att göra mig rätt bitter.

Jag kom från Hälsingborg med den övertygelsen, att konstens broderskap skulle öppna alla dörrar - åtminstone i musikaliskt och konstnärligt intresserade kretsar. Men hej vad jag bedrog mig! Överallt fick man känna sig som en utböling. Några exempel kanske kan vara värda att nämna.

Jag hade bl.a. den lilla idén att på Malmö museum skulle kunna ordnas en fortlöpande konsertserie, som för skånska tonsättare och skånska vokal- och instrumentalartister skulle kunna få samma betydelse som Skånes Konstförening har för skånska målare och skulptörer. Jag hade också en konferens med intendent Fischer på museet, där jag framlade mina planer. De ekonomiska garantierna var ordnade. Men alltsammans stupade på ett rent, skall vi säga, "musikpolitiskt" motstånd.

Till Emil Gagner vände jag mig också med ett förslag om studiekonserter, organiserade på samma sätt som i Hälsingborg. Dessa studiekonserter var en blandform av populärföreläsning och skolkonsert. Varje studiekonsert borde visserligen vara lättillgänglig, för att inte rent ut säga roande, men skulle samtidigt ge något väsentligt kunskapsstoff. Denna konsertform hade slagit synnerligen väl ut i Hälsingborg. Vissa terminer hade vi t.o.m. på grund av tillslutningen varit tvungna att dubblera konserterna. Men Emil Gagner ställde sig oförstående.

- Det har aldrig hittills visat sig något behov här i Malmö av sådana konserter. Varför skulle vi då göra något sådant bara för att Ni skulle få något att göra?!


* *
*
Men allt detdär var ju endast det rätt likgiltiga utanverket. Hur var det med det väsentliga, det verkligt personliga inre livet under denna min malmötid?

Det var under denna tid jag blev god vän med Hjalmar Gullbergs tänkande lantbrevbärare och Karin Boyes sköldmö. Det var nu jag av Paul Lundh lärde mig betrakta nära ting, och nu följde jag Carl Sandburg på tidlösa vandringar bland "Tusen röda män", som ropade och gav sig iväg till nya platser för säd och kvinnor ....

Ett tidigt år ropade här vildanden i sin fjäderskrud av purpur och grönt; nu smattrar nithamrarna, ljuder polispatrullens och ångbåtens sirénvisslor.

Över tusen år räcker jag min hand åt en man och säger till honom: "Broder, fatta dig kort, ty tusen år är en kort tid."

Och Frans G. Bengtsson lärde mig i "Efter slutet av sagan om Tristan och Isolde" se hur diktens fågelflockar fly, men också hur Jubal, Jabal och Tubalkain i allsköns gamman kunde rulla ett vinfat.

Vad jag läste dikter! Nils Ferlin, Karlfeldt, Ingeborg Björklund och allt vad dom nu hette. På mitt gamla, skandalöst skraltiga piano drömde jag fram klanger till dikterna, klanger, som jag själv tyckte vara besläktade med den gamle organistens i en dikt av Sigfrid Siwertz, han som fann en ton, som gick "genom märg och ben".

Jag tyckte, att tiden aldrig ville räcka till. "Ars longa, vita brevis" har Anders Zorn textat på sitt kanske mest berömda självporträtt. Och i denna sentens tyckte jag, att jag måste instämma. Inför detta måste man lära sig resignera på samma sätt som den gamle egyptiske faraon, vilken suckade; "Ännu ett år har gått, och min pyramid är knappast halvfärdig".

Jag skrev mon celloconcertino, op. 49, och min symfoni "Amore studiorum".

Det var efter en sjukhusvistelse jag skrev symfonin, och jag måste unna mig nöjet att citera programnotisen:

"Amore studiorum - genom kärlek till studierna - har verket tillkommit. Som satsrubrikerna visar har det icke strävat efter detaljernas tematiska originalitet. Det har för tonsättaren haft ett långt viktigare ärende: det vill vara en hymn till arbetets ära och arbetets glädje. Att den fantasins eggelse, som av somliga kallas inspiration, lät spånorna i verkstaden växa samman till ett helt, därför är han tacksam.

Det var efter en tids sjukdom, då alla hjärnans associationsbanor tycktes igenrostade, som ungdomstidens käraste följeslagare - några gamla läroböcker - plockades fram för att ge material till andliga spänstövningar. Vid gamle hederlige Knorrs utläggningar om fugan vaknade minnet av konvalescensens nöjesläsning. I en novell, "Ödets vägar", roar sig den amerikanske novellisten O. Henry med att genomföra följande motiv:

En skaldeyngling från landsorten smyger sig nattetid förbi sin faders fårhjordar ut mot världen och friheten. Han kommer till sitt ödes korsväg, och novellen skildrar i fortsättningen, hur det skulle gå honom, om han följde den ena eller andra vägen. Han tar vägen till vänster. Den slutar med en nattlig värdshusduell, i vilken ett skott ur marquis de Beaupertuys' pistol ändar poetens liv. Han tar vägen till höger, kommer till Paris och stupar genom förväxling för en mördares kula. Mördaren är marquis de Beaupertuys. Den tredje och sista vägen för honom till desillusion och självmord. På pistolen han köpt av en armenisk jude finns en vapensköld ingraverad - marquis de Beaupertuys'.

Var inte denna lekfullt konstruerade makabra intrig en illustration till vad Knorr hade att säga om mollfugans trenne modulationsvägar? När vägarna skildes vid korsvägen, d.v.s. när första fugagruppen var slutspelad, förde de åt var sitt håll. Men vilken väg man än valde, så hamnade man i samma slut. Det roade mig att på alla de tre möjliga vägarna vandra vidare i den fugauppgift jag hade för handen, och jag fann, att jag skrivit en sats av symfonisk bredd, en sats alltså, som hade samma uppbyggnad som Henrys novell, fast den naturligtvis ej hade minsta avsikt att på något sätt skildra densammas händelseförlopp. Fördenskull kastades emellertid inte det trägna arbetandet i vingården med de övriga kompositionsuppgifterna undan, men det var som om fördämningarna för det symfoniska tänkandet hade lossnat. Av harmoniexemplen enligt Weigl blev det symfoniska bildserier - en av dem är verkets andra sats -, kanonstudierna grupperade sig till ett Scherzo, och det var verkligen med en känsla av fullt övervunnen konvalescens som sista satsens material tumlades om och tillpassades för att bli en arkitektonisk enhet.

Aldrig har väl en symfoni skrivits under större arbetsglädje. Är det underligt då, om detta verk fått en alldeles särskild ställning i sin upphovsmans hjärta? Om det är värt denna ställning, därom må åhörarna döma."

Jag skrev sedan en liten självbiografisk skiss i "Musikvärlden", där jag om just den symfonin nämnde att den aldrig uppförts, därför att hrr kapellmästare "är lika rädda för musikteori som basunister för att spela pianissimo". - Ja, då blev ju symfonin strax uppförd i radio från Stockholm.

Till mina blygsamma framgångar som tonsättare under denna tid skall jag sedan återvända. - Men nu är det fråga om min personliga livsföring.

Under hälsingborgstiden hade jag som orkesterföreningens reklamchef varit tvungen att redigera program och sköta reklam mellan klockan 7 och 9 på morgonen. Mellan 9 och 12 repeterade vi. Sedan hade jag expeditionstid ett par timmar, och så gjorde jag upp fullständigt bokslut för varje konsert. - Styrelsens ordförande tänkte sig, att en solist, som kostade 250 kronor, också skulle dra biljettintäkter som med 250 kr. översteg en viss uträknad medelintäkt. (Annars skulle vederbörande ej reengageras - affärsmässighet framför allt!). Därför var dessa ständiga bokslut nödvändiga.

Och på eftermiddagen skulle jag komponera, öva mig, ha lektioner och vara människa.

Allt detta bortföll i Malmö. Jag vaknade, kokte och drack kaffe. Fransbröd, smör och mjölk hade redan placerats i trappuppgången. Så sjönk jag ner i badkaret med en ask cigarretter och en diktsamling. Ibland var det icke direkt dikter. Jag minns t.ex. en njutningsfull förmiddag med mutationsteorier och kromosomer. Oh, vilken poesi! Och "People of all nations"! Och "Den norske litteraturs historie"!

Under denna tid kom jag för resten att syssla rätt mycket med körarbete. Jag hade redan i Hälsingborg dels haft hand om det av mig bildade Oratoriesällskapet, som vid konserthusets invigning uppgick i den med orkesrterföreningen samarbetande s.k. Symfonikören, dels hade jag under ett decennium varit dirigent för manskören Lyran. Med tanke på Symfonikören hade jag skrivit min stora mässa i c-moll med svensk text, av vilken mässa endast Gloriasatsen hittills uppförts, samt för manskören Lyran ett otal manskvartetter. Många av dem är aldrig uppförda, men en del sjungs ju i manskörerna.

Tyvärr är det så, att man numera ofta stöter på den inställningen, att manskören är ett sällskapsnöje, som har mycket litet med musikalisk konst att göra.

Sällskapsnöje var det! Ja, naturligtvis. Det trofasta broderskap, som kan möta en i sångarkretsar, är ju ett sällskapsnöje av utsöktaste art. Men det behöver icke utesluta allvarligt konstnärligt arbete. Detta allvar inför uppgiften mötte jag redan många gånger under jobbet med bröderna i Lyran i Hälsingborg. När jag kom till Malmö och blev anmodad att ta hand om manskören Sångarbröderna, mötte jag samma spontana arbetsglädje.

Första uppgiften med denna kör var att instudera ett program till körens årskonsert. Det var två repetitioner i veckan, då kören mangrant mötte upp till ett mycket intensivt arbete. Hela programmet var fullständigt nytt och upptog bl.a. Gustaf Paulsons tokroliga "I kvarter" ("Var finns den lille rare söte 84 Strand?") till text av Karl-Ragnar Gierow samt min egen tonsättning för kör och orkester av Geijers Manhem.

Man har på senare åren gjort mycket för att kultivera körklangen inom manskörkretsar. Jag har emellertid starkt på känn, att endast tonbildningskurser och mer eller mindre pedagogiskt upplagda tonträffningsövningar icke på långa vägar räcker till för att säkra manskörsångens plats inom vårt konstnärligt syftande musikliv. Jag tror, att vad som framför allt är av nöden är en kader av verkliga musici som ledare, icke endast musikdirektörer och intresserade dilettanter. Och sedan är det ju dessutom frågan om att hos körsångarna övervinna den instinktivt negativa reaktionen mot allt som höjer sig över dilettantismens nivå.

Hur skulle allt detta kunna genomföras? Ja, inte vet jag, men jag är ju gudskelov icke kallad att inta någon ledande ställning, när det gäller manskörsångens utveckling.

Jag kom som sagt under dessa malmöår att syssla med en hel del körer, även blandade sådana och damkörer. Ett slag var jag faktiskt dirigent för fem stycken, och då jag även var dirigent för S.O.R.-orkestern i Ystad, hade jag sannerligen mycket nog av dirigentuppdrag.

De flesta av våra manskörer är ju numera arbetarkörer, och så kom det sig att jag fick beställningar på en hel del jubileumskantater för olika arbetarorganisationer. Under några år skrev jag nio sådana kantater för kör och orkester. Det var ju beställningsarbeten, som många gånger fick snickras ihop på rekordtid till texter, som merendels var rätt olämpliga som underlag för tonsättning.

Men när det nya Folkets Hus i Malmö skulle invigas, beställde man ett stort körverk av mig. Det var på sätt och vis en intressant uppgift. Det gällde att göra ett helaftonsverk, där flera av manskörerna skulle samverka med Konserthusstiftelsens symfoniorkester, prominenta solister o.s.v. Jag gick igenom alla mina kantater, sovrade och vägde mot vartannat och blev till slut klar över, att mycket av det jag hade skrivit skulle kunna ordnas in i en större, konstnärlig enhet samman med en hel del nykomponerad musik. Så kom mitt profana oratorium "Den mödosamma vägen" till.

Jag hade då redan flyttat till Lund och var sedan någon månad lyckligt omgift. Men min fru var just vid festuppförandet engagerad som solist i mina "Songs of the Sea" med Göteborgs radioorkester, så hon var bortrest.

När jag skulle springa till tåget, märkte jag, att en av hängsleknapparna i byxorna satt löst, och störtade ut i köket till städfrun för att få den fastsydd.

- Åh, den håller nock kvällen ut. Så kan frun sy i den i morgon.

Men se det stämde inte alls. Efter några temperamentsutbrott strax i inledningen märkte jag, hur knappen hade lossnat och hängslorna och därmed byxorna började glida. Jag är rädd, att min dirigentplastik under de närmaste fem kvarten blev tämligen egendomlig, då jag med den vänstra handen ideligen måste försöka hålla byxorna på plats.

Jag hoppas emellertid, att publiken inklusive landshövding och regeringsmedlemmar intet märkte. Vilka malörer en dirigent kan råka ut för!

Stort bättre var väl inte min situation en gång i Ystad vid en symfonikonsert, då Olallo Morales hade kommit ner i egenskap av Musikaliska Akademins inspektor. När jag på hotellet skulle dra på mig fracken, fann jag till min skräck, att jag glömt packa ner frackbyxorna. I all hast lyckades jag telefonledes få låna ett par byxor, som dock visade sig vara dels a) för korta och dels b) så smala i midjan, att jag inte kunde knäppa igen dem. Som väl var skulle emellertid Brita Hjort spela Beethovens pianokonsert i c-moll som mellersta nummer på programmet, så jag ordnade med, att flygellocket fick stå uppställt under hela konserten, och bakom det gömde jag hela nedre delen av min lekamen.

Så långt var ju allt väl, men efter konserten var jag jämte Morales och orkesterföreningens styrelse inbjuden till supé hos musikdirektör Rasmusson, och där måste jag till allmän munterhet berätta hela historien för att i någon mån förklara min underliga klädsel.

För att nu återkomma till "Den mödosamma vägen" så har jag många gånger lekt med tanken att få till stånd ett förnyat uppförande. Men ämnets speciella art gör kanske icke verket så lämpligt för framförande hos en konsertinstitution. Då oratoriet kräver en mycket stor apparat, blir väl kostnaderna för stora.


* *
*
Jag har förut nämnt, att jag under malmötiden läste mycket lyrik och skrev många sånger. En dag, när jag rotade bland mina gamla papper, fann jag några av de versifikatoriska stycken jag roade mig med i slutet av tonåren. Och så började jag skriva.

Det blev till ett par romanutkast och ett otal dikter. Ibland plockar jag fram de sakerna - ett oskyldigt nöje, som jag väl må ha lov till, om jag icke besvärar min omgivning med min litterära produktion.



Innehållsförteckning