John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XXVI: Oss greker emellan

Ja, med greker, hellener, menar jag i detta sammanhang kollegorna inom Föreningen Svenska Tonsättare.

Jag hade ju redan under hälsingborgstiden blivit invald som ledamot av Föreningen Svenska Tonsättare. Och när konserthuset invigdes i oktober 1932, kom jag egentligen för första gången i kontakt med en av de verkligt färgstarka personligheterna inom föreningen. Det var Ture Rangström.

Det var så att hrr konsuler, disponenter, direktörer och redare hade beslutat göra konserthusinvigningen till det verkliga societetsspektaklet. Man hade inbjudit biskopar, generaler och landshövdingar till denna invigning. Man hade anskaffat en gästbok, som för all framtid skulle ligga i en förseglad glasmonter i konserthusets foyer, och man hade inköpt en guldreservoarpenna för 200 kronor (vilket var mycket för den tiden).

Efter festligheternas slut var pennan försvunnen!

Herr Biskop eller Herr General! Skicka gärna pennan anonymt till Hälsingborgs Konserthus! Bättre att samvetet vaknar sent än aldrig!

Till banketten efter invigningskonserten hade man glömt att inbjuda orkesterföreningens intendent, ledamoten av Föreningen Svenska Tonsättare John Fernström. Närmast för att bespara arrangörerna den offentliga blamagen gjorde jag någon dag före festligheternas början ett litet påpekande och blev alltså inbjuden att övervara banketten - på en mycket undanskymd plats.

Men Föreningen Svenska Tonsättares representant, Ture Rangström, lyckades upptäcka mig på placeringslistan, kom så småningom bort och svingade en bägare och bad att få träffa mig och övriga hälsingborgstonsättare - som naturligtvis icke var inbjudna att närvara - påföljande dag. Det visade sig, att han hade Föreningen Svenska Tonsättares för honom tämligen likgiltiga uppdrag att övervara konsulernas och donatorernas invigning av ett konserthus men samtidigt ett mera inofficiellt och för honom viktigare uppdrag, nämligen att finna kontakt med tonsättarkollegorna.

Ja, det var mitt första sammanträffande med Ture Rangström och med den generation av skapande musikaliska tonkonstnärer, som han företrädde, och som kanske var något äldre än min generation.

Just när jag skriver detta har jag lyssnat till en jubileumsutsändning i svensk radio, där hela 30-talet har manats fram. Men Ture Rangström, Kurt Atterberg, Algot Haquinius och Eric Westberg var ju inte 30-talister. Deras psyke - liksom mitt - var kanske huvudsakligen danat av det hektiska 20-talet, men med rötter i den exalterade krigstiden l914-1918 och den estetiska drömtillvaron före första världskriget.

Mina första upplevelser inom Föreningen Svenska Tonsättare kom mig att tänka på Jack Londons skildringar av prinsessan Lihues festliga kavalkad genom Hawaii i novellen "På makaloamattan": Kransade med blommor, spelande och sjungande och med äventyrets gloria kring pannor drar den födde prinsen och hans följeslagare genom landet. Det var fest omkring tillvaron.

Det var faktiskt fest omkring tillvaron runt Rangström, Westberg och Atterberg - åtminstone för oss svältfödda och blygsamma landsortskomponister.

Kurt Atterberg var den ingenjörsbegåvade och ingenjörsutbildade administratorn, Eric Westberg var den diktatoriske Stim-chefen. Men Ture Rangström var François Villon, Lasse Lucidor och E.T.A. Hoffmann i svensk personifikation.

Ända sedan skoltiden i Osby hade jag egentligen saknat denna vänskap, som betyder andlig gemenskap, gemensamma fantastiska äventyr i känslans och fantasins världar. Och i tonernas.

Calle Schill i Hälsingborg löste världsgåtor tillsammans med mig, men han hade egentligen ingen aning om musik, ingen aning om mycket av det, som låg utanför Dan Andersson och den diktarkretsen. Gustaf Paulson och jag levde samman i den trollkrets, som hette gemensamt konsertmusicerande, och Knut Håkansson tillhörde en äldre generation, för vilken man egentligen icke öppnade sig. Jag minns t.ex., att Knut Håkansson vid något tillfälle predikade om, att jag som harmoni-, partiturspelnings- och kompositionselev egentligen borde läsa Ibsen och Strindberg. Gud vet, om inte jag hade läst mera Ibsen och Strindberg än den gode Knut.

Men beträffande Ture Rangström ställde sig saken helt annorlunda. För honom var det naturligt, att jag rörde mig på samma intellektuella, litterära och musikaliska plan som han själv.

Jag hade råkat honom vid några symposier i Stockholm, men ute på sitt Törnsholmen var han en annan människa.

Ture mötte oss, min fru och mig, i Gryt, och så stuvades vi ner i skärkarlen Algots motorbåt, och Ture gav mig en liten vink om att jag lämpligen borde springa tillbaks till Gryts handelsbod och köpa ett paket snus till Algot. Sedan töffade vi i två timmar fram bland skären, innan vi äntligen nådde Törnsholmens båtbrygga. Medan vi rumsterade bland grejorna vi skulle ha i land sprang Ture uppför backen och - pang! small salutkanonen. Så kom Ture ner på bryggan med en flaska konjak och ett glas.

- Ett glas för var och en som landstiger!

Och sedan följde alla dessa dagar, då vi diskuterade musik, filosofi och lyrik.

Ture svarade ju själv för hela hushållet. När disken hade fyllt en mangelkorg, bar vi ner den på bryggan. Till mig överlämnades ett lämpligt antal handdukar. Bredvid bryggan stod Ture klädd i sjöstövlar och drog mangelkorgen fram och tillbaka i havets salta vatten, medan han pudrade över varje tallrik med diskpulver.

Så slängde han upp en tallrik till mig och handdukarna på bryggan, medan han ropade över vågbruset:

- Vad säger du, min käre Broder, om Carl Nielsens "Sagadröm" jämförd med Sibelius' "En saga"? Finner inte min Broder, att Carl Nielsen där är en finare ande än Sibelius?

Nå, vi diskuterade Sibelius och Carl Nielsen och torkade disk, och sedan gick vi upp i stugan och läste dikter.

Ture Rangström var just då sysselsatt med sin stora opera "Gilgamesj". Från Ebbe Linde hade han fått texten, och han levde på sätt och vis i denna underliga tillvaro kring världens första stora diktverk. Den gamla urtidsvärldens brokiga stadsliv lekte honom i hågen, när han föredrog de första körerna, som var tänkta som färgrika folkscener.

Här måste jag inskjuta en liten kritisk reflexion kring Kgl. Operans senare framförande av verket. De brokiga torgscenerna, där musiken sprakar av färg och liv, gestaltades av någon sorts underliga, mörklagda skymningsbilder. Mitt på scenen hade man byggt upp något, som till synes var en lantlig dansbana, på vilken huvudrollsinnehavarna skulle agera - icke dramatiskt men med ofta omedvetet komiskt stiliserade rörelser. I dunklet kring denna byggmästarglädje stod till höger en "kyrkokör", klädd i grådaskiga trasor, och sjöng med högsta allvar uppsluppet tänkta torgscensrepliker till den lika påvra "kyrkokören" till vänster om mittelscenen.

Varken kapellmästare eller regissör hade tydligen en aning om vad verket rörde sig om. Om någonsin en opera har blivit ihjälregisserad, så är det väl Ture Rangströms Gilgamesj!

Men allt detdär var ju saker som inträffade först efter Ture Rangströms död.

Så minns jag en natt, när vi stod nere vid bryggan och tittade på månreflexerna och de fantastiska skuggorna på Gräsmarös enebacke.

- Detdär är den gamla kolerakyrkogården, sa Ture, och här finns för resten rätt många makabra minnen från gamla dagar. På detdär hållet ligger Ålänningsskäret. Det var nämligen så, att en skuta med ålänningar hamnade på det skäret någon gång under 1700-talet. Dom ägnade sig sedan åt sjöröveri här i skärgården, tills skärkarlarna gaddade sig samman och for ut till skäret och slog ihjäl ålänningarna. Det finns det emellertid inga officiella uppgifter om. Det gjordes sådär diskret i all hemlighet.

- Och i morgon seglar vi till Harstena, där fiskarna lever i Sveriges enda kommunistiska samhälle.

Ja, nästa dag skulle vi alltså segla till Harstena. Vi kom ut med Tures lilla segelbåt. Men vinden passade inte, och dessutom mojnade det, så vi fick faktiskt ro hem. Men Ture berättade under tiden om harstenafiskarnas från medeltiden härstammande kommunism.

Det som mest fascinerade honom var väl berättelsen om harstenabornas höstliga säljakter. Sälbådarna lär vara platsen, där samtliga Östersjöns sälar parar sig och förökar sig. I oktobermörkret binder harstenafiskarna tygtrasor om årtullarna och smyger sig i land på sälbådarna. Där tänder de facklor och bloss och slaktar sälar i tillräcklig mängd för att säkra vinterns näring.

När vi kom hem från denna färd, satt vi kring bordet i Rangströms storstuga. Det var bara ett stearinljus, som lyste honom, när han läste en underlig och fantastisk engelsk romantisk berättelse om säljägaren, som bytte själ och efter döden också kropp med en säl. Så plockade han från bokhyllan ner en antologi av engelska dikter. När han hade läst färdigt, nappade jag boken ur hans hand.

- Du tycker om boken! Käre Broder, den är din! Skål!

Så fann jag idén till - och texterna till - ett av mina verk: "Songs of the Sea". Det är kanske ett av de verk, som ligger mitt hjärta närmast.

Det tillägnade jag Elisabet Maull, som kom att göra urframförandet med Tobias Wilhelmi och Stockholms Kammarorkester på Nationalmuseum.

Själv var jag konsertdagen bunden i Malmö. D.v.s. jag hade inte råd att resa till Stockholm för att övervara konserten. Men vid 9-tiden fick jag ett telegram från Stockholm, undertecknat Granström (en av Tures pseudonymer), där han talade om mina musikaliska havsdikter, och att "flickan som sjöng" var en "Süssmäulchen". Gud vet, vad Ture hade för sig på kvällen, men han eggade tydligen upp sig efter hand, där han väl någonstans satt ensam och grubblade över havet, drömmarna om havet, lyriken och musiken. Under flera timmar bombarderades jag med telegram, undertecknade växelvis Ture, Granberg och slutligen Jönsson. Ture hade nämligen så småningom fått den erfarenheten, att när man frampå småtimmarna ringde efter en taxi, så måste man alltid bokstavera sådana krångliga namn som Rangström, Fernström, understundom även Granberg, medan däremot namnet Jönsson alltid uppfattades ögonblickligen.

Mina "Songs of the Sea" hade tydligen slagit an på medverkande och initierade. Tobias Wilhelmi gjorde senare verket i Ystad som gästdirigent. Jag var ordinarie dirigent och spelade vid tillfället ifråga altfiol i min egen komposition. Tobias var sträng mot både solisten och mig, men han motiverade detta på ett underbart sätt. Med tårar i ögonen förklarade han:

- Jag älskar det verket.

Vid något tillfälle talade han om, att han på nätterna kunde ligga och tänka på verket - så fullständigt tagen var han av det.

Visst har jag varit med om s.k. brusande publiksuccèser, där applådåskorna har framtvingat bisseringar. Efter framförandet av en av mina manskörsånger i Finland skrev t.ex. en recensent, att en bissering knappast var tillfyllest. Den sången hade man velat höra åtskilliga gånger.

Naturligtvis har jag också upplevt veritabla utskällningar i pressen, men jag har också varit med om att känna mig enkel inför panegyriska utgjutelser.

Dock, detta att någon har kommit att älska ett av mina verk är ändå en av de högsta upplevelserna för mig som tonsättare. Det hände med Tobias Wilhelmi och "Songs of the Sea", och det har faktiskt hänt också vid några andra tillfällen.

När jag framfört något opus av en yngre tonsättarkollega, har jag så ofta ertappat mig själv med tanken: detta är naturligtvis god musik - på sitt sätt - och den är utvecklingshistoriskt nödvändig. Men finns det någon, någon enda, som om detta verk kommer att tänka och känna, att detta stycke älskar jag!? -Är icke annars detta de sista dagarnas musicerande ett jagande efter vind, fåfängligheters fåfänglighet?

Därmed har man faktiskt fått en anknytning till det stora problemkomplex, som heter musiken och känslan.

I min ungdom lärde vi oss, att känslan var en och odelbar, lust och olust. Allt annat kunde hänföras till känslans innehåll. I tysk psykologi heter det väl inte lust och olust utan Spannung och Entspannung. Denna Spannung och Entspannung kunde grafiskt framställas i en kurva, liksom spänningsförhållandena i musiken. Mellan musikens kurva och känslans ägde ett associationsförlopp rum. En melodi, som steg till en höjdpunkt och därefter föll till ett neutralt läge, var Spannung und Entspannung, hade alltså direkta associationer till den i vårt själsliv alltid levande känslokurvan. Med en dissonans, som upplöstes, var förhållandet enahanda.

För oss, som var fångna i denna schematiska psykologi, var läroböckernas formulering om att musiken var ett känslans språk en levande realitet. Så är det som bekant icke numera. Modern psykologi har vandrat andra vägar, liksom modern musikestetik. Känslans betydelse för musikalisk konst brukar man mer eller mindre förneka.

Det är lätt att komma med ett snusförnuftigt empiriskt bevis mot denna förnekelse.

Under ett halvt årtusende har Sveriges huvudsakligen av filistrar bestående befolkning offrat millioner sinom millioner på kyrkomusik och avlönandet av kyrkomusiker. Under lika lång tid har de praktiska och - låt oss vara ärliga - tämligen småsnåla svenskarna offrat kanske lika stora summor på militärmusiken.

Varför nu detta?!

Naturligtvis därför att det har ingått i gemene mans erfarenhet, att kyrkomusiken har betytt något väsentligt för den religiösa känslan, liksom militärmusiken något väsentligt för den militära känslan.

Detta är fakta, som vi inte kommer ifrån. Vill modern psykologi och modern musikestetik finna andra förklaringsgrunder, står det dessa discipliner fritt, men försöker man få det dithän, att musiken icke längre är ett känslans språk, då är man inne på samma vacklande grund som den förut nämnde alexandrinske filosofen, för vilken den snabbfotade Achilles icke kunde hinna fatt den långsamt framkrälande sköldpaddan. Med andra ord, man har hamnat i de tankens återvändsgränder, där de svaga begåvningarna älskar att uppehålla sig.

För att nu återvända till Ture Rangström, så kom han ju som människa att betyda rätt mycket för mig. Bekantskapen med honom innebar en injektion av levande idealism och konstnärlig syn på livet. Rent musikaliskt tror jag knappast, att han påverkade mig. Därtill var våra uttryckssätt i grunden alltför skiljaktiga. För Ture var melodin bunden vid den metriska symmetrin på samma sätt som t.ex. hos Grieg, ja, kanske ännu mera bunden. Detta upprepande i det oändliga av samma lilla rytmiska motiv låg icke för mig som violinist. Jag måste ha vidare spända melodibågar för att få luft under vingarna. Tures mustiga harmoniska kolorit var för honom en nödvändighet. Han tänkte ju uteslutande melodiskt och harmoniskt, även om han faktiskt någon gång tvingade sig till att skriva med kontrapunktiska biavsikter. Jag har ju däremot alltid tänkt melodiskt och kontrapunktiskt, även om det harmoniska har färgat rätt mycket av min produktion.

Emellertid lyckades jag förmedla uruppförandet av hans symfoni "Invocatio". Det skedde i Hälsingborg under Olle Lidners ledning och blev egentligen en stor framgång. Tures dissonansbehandling är i detta verk många gånger av en gripande verkan. Själv dirigerade jag uruppförandet av hans körverk "Efter slutet av sagan om Tristan och Isolde" - ett verk, som tyvärr alltför sällan kommer till utförande.

Nu är Ture borta. Också Eric Westberg är avliden. Endast Kurt Atterberg finns fortfarande kvar av det gamla triumviratet. Vid de tillfällen, jag under senare åren bevistat Föreningen Svenska Tonsättares sammanträden, tycks det mig som om andan totalt förändrats. De gamla herrarnas unga gosselynne har försvunnit för de unga männens gammelmansmentalitet! Fast själva anser de den väl vara värd benämningen antiromantisk, tidsenlig saklighet.

Någon tid efter Rangströms död blev jag anmodad att enligt hans uttalade önskan färdiginstrumentera operan Gilgamesj. Det var ett arbete, som tog mig ett år, under vilket hela min egen produktion fick ligga nere. Men det var Ture värd, och jag arbetade verkligen med glädje på uppgiften.

Konsertföreningen i Stockholm brukade varje år genom Föreningen Svenska Tonsättare rikta en anmaning till föreningens ledamöter att i god tid före generalprogrammets uppgörande inkomma med förslag på de av sina verk, vederbörande önskade få uppförda. Ett år skrev Rangström mig, att han meddelat Stockholms Konsertförenings programråd, att han för året önskade avstå från varje framförande, om plats i stället kunde beredas för något av mina verk. Jag vill minnas, att det var det året jag första gången fick ett opus framfört i denna institution. Det var mitt flöjtconcertino. Dirigenten, Carl Garaguly, hade tydligen verkligen gått in för uppgiften. Som vanligt hade jag inte råd att resa till Stockholm, men recensionerna var utmärkta, och Ture Rangström skrev ett entusiastiskt brev, där han menade, att det raffinerade artisteriet väl aldrig förr kommit till ett sådant uttryck i svensk tonkonst.

Glad över framgången satte Garaguly min 6:e symfoni på nästa års generalprogram. Framförandet, som skedde i februari, lyckades jag övervara. Det blev så pass framgångsrikt, att man talade om ett genombrott. Sannerligen på tiden! Jag hade redan skrivit nio symfonier och varje år sänt in verk till Konsertföreningens programråd men dittills endast fått mitt flöjtconcertino spelat. Nu ville Garaguly ha en ny symfoni, och jag skrev för honom min "Sinfonie discrète", som han uppförde på hösten samma år. Jag kan inte nu påminna mig i vad sammanhang några andra verk framfördes, men jag minns, att om ett radioframförande medräknas, så blev stockholmspubliken under ett kalenderår konfronterad med fyra av mina symfonier, vilket väl får anses vara tämligen unikt för en svensk tonsättare.

Sedan framförde Garaguly under årens lopp mina nya symfonier inklusive 12:an, som han för resten dirigerade också i Göteborg, Bergen och Malmö samt i svensk radio.

Att Garaguly försvann från sin ledande ställning inom svenskt musikliv är utan tvivel en stor förlust för svenska tonsättare. Jag tror väl knappast, att någon dirigent varken förr eller senare har visat ett sådant intresse för att uppföra svenska verk.



Innehållsförteckning