John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XXVII: Lund blev mitt öde

Över entrén till universitetets aula står en grekisk sentens, lika oläsbar för mig som för majoriteten av våra dagars studenter. Det är möjligt, att några kemiska eller matematiska formler skulle förståtts av fler studenter. I varje fall tror jag väl knappast, att den unge matematiker hade rätt, som på min fråga om sentensens lydelse och innebörd svarade:

-Åh, det vet väl alla, att där står "Spotta ej på golvet" på grekiska.

Så uttrycker man sig, när man är ung och oberörd av vördnad för traditionerna.

Universitet i Lund är ju annars ett traditionernas hus, vilket jag såsom nyinflyttad snart kom underfund med, trots att jag icke var akademiker.

Bland de mest sympatiska traditionerna måste väl en musiker räkna Akademiska kapellet och dess verksamhet.

När jag som tjugoårig värnpliktig var förlagd till Lund, spelade jag och Mario Galli med i detta akademiska kapell. Då var det gamle Fader Berg som förde taktpinnen. Jag minns honom bekvämt nedsjunken i en karmstol uppe på dirigentpallen. Bredvid vänstra foten i så riskabelt läge, att jag hela tiden hoppades han skulle välta det, hade han placerat sitt grogglas. Under tiden dirigerade han Mozarts g-mollsymfoni på ett sätt som väl skulle ha tillfredsställt kyrkorådet vid Mariakyrkan i Lübeck år 1676. Det förständigades nämligen då körledaren att beflita sig om att sångerna skulle sjungas "fein langsam", på det att församlingen skulle kunna följa med i "jämn, god och betänksam ordning". Symfonin spelades under Fader Berg verkligen i jämn, god och betänksam ordning.

Nu var andan i kapellet en annan. Gerhard Lundqvist var en eldsjäl och som sådan icke precis någon vän av den jämna, goda och betänksamma ordningen vid musicerandet. Kapellets slentrianmässiga medverkan vid professorsinstallationer och andra akademiska högtidligheter var icke nog för honom. Han hade lyckats få det organiserat till något som kallades Lunds Orkesterförening och var en S.O.R.-orkester, vars sammankoppling med kapellet innebar fyra symfonikonserter på vintern. Vilket givetvis var till båtnad för kapellet och dess reglementerade syftemål - att utbilda de medverkande studenterna i tekniskt och musikaliskt hänseende.

Gerhard och jag blev mycket goda vänner. Han spelade min första violinkonsert både i Lund och Ystad., och han skapade kontakten mellan mig och den förpuppade Lunds Kvinnliga Studentkör.

För den kören blev jag alltså dirigent, och vi hade verkligen några otroligt uppfriskande arbetsår tillsamman. Vi gjorde t.ex. med hjälp av de manliga kollegorna i Lunds Studentsångförening Haydns "Skapelsen" tre gånger, varav en gång i Petrikyrkan i Malmö, vi gjorde Lars-Erik Larssons "Förklädd gud", vi gjorde ett sceniskt framförande av August Ennas enaktsopera "Den lille Pige med Svovlstikkerne" och slutligen min egen enaktsopera "Isissystrarnas bröllop", som jag skrev direkt för kören, och vilken vi framförde både på Akademiskan i Lund och i konserthuset i Hälsingborg. Samman med Lunds Orkesterförening gjorde vi också ett konsertframförande av Glucks "Orfeus".

Vid en av orkesterföreningens konserter spelade vi för resten med min gamle, då i Malmö verksamme ungdomsvän Kalle Möller mitt concertino för flöjt med damkör och liten orkester. Kören hjälpte mig också vid ett tillfälle, då jag samman med ett par av mig dirigerade malmökörer framförde dels mitt Stabat mater och dels mitt körverk "Den omistliga skatten" till Bertil Malmbergs text och tonsatt för Härnösands Musiksällskaps 100-årsjubileum. Kantaten döptes för resten av den manliga malmöitiska sångarhumorn till Wigforsskantaten.


* *
*
Julen 1946 var mina båda flickor synnerligen hemlighetsfulla men tydligen också förväntansfulla inför tanken på pappas min vid utdelningen av julklapparna. Något var i görningen. De hade gått omkring och tisslat och tasslat med min elev Marie-Louise Anjou, som för övrigt brukade kalla sig "den mellersta av Johns båda döttrar".

Och så kom då julaftonen. "Lill" Anjou, vars syster Bobban gick på Valands målarskola i Göteborg, hade hjälpt dem att välja ut ett målarskrin!

Det var nu trettio år sedan jag höll i en pensel, men vid vårterminens början skrev jag in mig vid Skånska Målarskolan i Malmö.


Vid staffliet en sommar i Smygehamn

En jobbig tid blev det. Vi började måla modell klockan 10 varje förmiddag, och mellan klockan 1 och 3 målade vi porträtt, stilleben och vad som annars speciellt intresserade oss. På eftermiddagarna hade jag ju några lektioner att ge hemma i Lund, och närmast varje kväll var upptagen av repetitioner. Men ändå hann jag med att teckna en hel del efter läroböcker och korrespondenskurser och dessutom skriva min 11:e symfoni, "Utan mask". Om den vill jag gärna citera programkommentaren.

Varje konstverk, alltså även en symfoni, blir på sätt och vis ett porträtt av sin upphovsman - men ofta ett porträtt där verkets syfte har gett modellen en mer eller mindre förvillande maskering.

Min symfoni "Utan mask" är ett försök att i möjligaste mån rycka undan denna maskering, ett försök att ge en musik, som inte - likt min sjätte symfoni - har axlat tragödens svarta mantel, som inte är klädd i den asketiska munkkåpan från min "Sinfonietta in forma di sonata da chiesa", kontrapunktistens toppiga astrologhatt som i "Amore studiorum" eller globetrotterns tropikhjälm som i min tredje symfoni ("Exotica").

Kort sagt, här har jag velat vara rätt och slätt den komponerande hyresgästen i fastigheten S:t Månsgatan 6 i Lund.

När jag skrivit de två första satserna, fann jag att musiken kanske gav uttryck åt så skilda stämningsfundament i sagda hyresgästs psyke, att satsrubriker som förklarande ordvinjetter kunde vara motiverade. Efter de spontant framsprungna ångest- och grubbelstämningarna i de båda första satserna blev de två sista sedan avsiktligt byggda på ett sätt som skulle avbalansera de föregåendes litet tragiska grundton. Naturligtvis kan man då på sätt och vis tala om en maskering - eller skall vi nöja oss med uttrycket scensminkning?

Att de båda sista satserna i någon mån faller under rubriken programmusik, går ju inte att bortresonera. Med tanke på såväl dem som f.ö. helt väsensskilda verk av t.ex. Hindemith och Rosenberg må det tillåtas mig att stilla framviska ett förhoppningsfullt "programmusiken är död. Leve programmusiken!"

Jag hade just läst Somerset Maughams Gaugin-inspirerade roman, i svensk översättning benämnd "Månen och silverslanten", och kanske lekte jag ibland med tanken att liksom en gång Gaugin kasta hela min tidigare tillvaro överbord och tygellöst hänge mig åt min passion för färg och form. Men jag fann det också svårt. Under många år hade dock tonerna varit mitt naturliga konstnärliga uttrycksmedel. Hade det gällt att som Gaugin sadla om ifrån en korrekt borgerlig, sifferfylld existens, så hade jag kanske icke tvekat. Men så låg ju saken inte till för mig. Och när Skånska Målarskolans chef, konstnären Tage Hansson, en gång samtalsvis antydde, att han, om inte min relativt höga ålder gjorde det olämpligt, skulle kunnat råda mig att helt övergå till måleriet, svarade jag med gott samvete, att detta icke ingick i mina planer. Men Gud vet! Det stod liksom och vägde under ett par års tid.

Mina små framgångar som målare verkade ju uppmuntrande. Vid en utställning i Ystad lyckades jag sälja en hel del. Jag accepterades faktiskt som medlem i Arildsgruppen och utställde tillsammans med den i Hälsingborg. Jag blev inbjuden av Alingsås' konstförening att göra dess vårutställning, vid vilket tillfälle jag emellertid, för att det icke skulle verka så pretentiöst från min sida, tog med mig ett par av kamraterna ur Arildsgruppen samt målaren Einar Kihlman. Och slutligen gjorde jag en utställning i Lund tillsammans med Nils Guttorp, som tidigare under många år utställt med Skånes Konstförening men sadlat om för att ägna sig helt åt musik och nu studerade kontrapunkt för mig.

För en begynnande målare var detta ju icke dåligt marscherat, om man nu skall se till det rent yttre. Men min ställning var onekligen rätt ömtålig. Jag hade ett visst renommé som tonsättare, dirigent och violinpedagog. 1948 hade jag också blivit kommunal musikledare i Lund och var alltså en kommunal tjänsteman i s.k. chefsställning. Om nu en sådan medelålders herre med fast förankring i samhällslivet helt plötsligt börjar producera sig som målare, så blir omvärldens instinktiva reaktion den, att den medelålders herrn skaffat sig en liten hobby, som han gärna vill pråla med.

Det kan inte hjälpas - alla de konstnärsbekanta, för vilka säljandet av tavlor är en gripande nödvändighet, måste med grämelse se, att jag vid utställningar sålde mina verk. Man ville gärna i mig se en självlärd och oskolad dilettant, fast jag säkert redan under min gröna ungdom jobbat mera med ren utbildning än vad många av dem gjort senare. Mitt år vid Skånska Målarskolan hade jag ju utnyttjat till det yttersta, och när jag sedan blev i tillfälle att under några veckor teckna croquis på Academie de la grande Chaumière i Paris, hängde jag där från morgon till kväll och hann säkert på dessa veckor med mera arbete än de flesta av de unga målarbohèmerna gjorde under hela år.


* *
*
Som sagt, jag var vorden kommunal musikledare. Det innebar först och främst, att jag skulle organisera stadens musikskola. Dessutom borde jag hålla populärföreläsningar, leda studiecirklar, undervisa fiolelever och dirigera de eventuella körer och orkestrar, som verksamheten kunde ge upphov till. Det blev en väsentlig arbetsbörda, och då jag dessutom aldrig varit någon vän av s.k . förnuftigt levnadssätt, hamnade jag på Lunds lasarett för en hjärtinfarkt.

Just då hade jag kanske haft möjligheter att flytta över till andra och mera musikaliskt-konstnärligt givande arbetsfält, men coronartrombosen var en stoppsignal. Det gick inte längre att bränna sitt ljus i båda ändar. Jag måste lugna ner tillvarons rytm och beslöt därför att förnöjsamt finna mig i det verksamhetsfält, som nu var mitt.

Dock, hur är det Karlfeldt säger:

"Men se, en gammal gök skall man aldrig tro!
Hans sinne har ej ro,
och hur hans lycka skiftat vet ingen.
Han kan väl duvna till, men om våren spricker ut,
då gal han som förut
och får sorlande luft på nytt i vingen."

Det har blivit den Nordiska Ungdomsorkestern, där symfoniernas klangmassor fyllt universitetsaulan, det har blivit mästarkurser med prominenta musiker och handledare, och det har blivit mycket annat, som en förnuftig medelålders herre väl inte bort syssla med.


* *
*
Hörnhuset mellan Grönegatan och Stålbrogatan har en stor, lummig, gammaldags trädgård. Där inne bodde en gång August Strindberg. När man längs Stålbrogatan promenerar förbi, får man ett starkt intryck av gammal, fridsam idyll. Något av den stämningen vilar, eller vilade åtminstone tidigare, över de kringliggande kvarteren. Några hus längre bort tar Stålbrogatan plötsligt slut. I rät vinkel skäres den av S:t Månsgatan, och just i blickfånget ligger då S:t Månsgatan 6, som, när jag bodde där, var övervuxet av vildvin och över huvud taget tedde sig fullständigt otroligt i nutida stadssammanhang.

Huset ifråga verkade som en så fantastisk relikt från underliga fjärran tider, att Ture Rangström, när han hoppade ur taxin vid ett besök hos mig blev stående mållös mitt på gatan. Så brast han ut i ett homeriskt löje:

- Min käre Broder! Finns det verkligen sådana hus! Och bor Min Broder här?!

Lika förvånad blev min vän medicinaren Bengt-Erik Nystedt, när han första gången fick se var jag bodde.

- Herregud, Fernström, är det här du bor! I gamla dagar lär det här huset ha kallats Veneriska Institutionen.

Den sortens ryktbarhet hade fastigheten inte numera, men jag undrade ibland, vad det borgerliga Lund kunde tycka om invånarna i detta hus, där det kunde hända sådana saker som att operasångaren Folke Andersson en vacker söndagmiddag trädde ut på trappavsatsen och höll tal till en fingerad folkmassa, eller där gatan en tidig augustimorgon kunde blockeras av en hel bilkaravan med ett upprymt sällskap, som efter en kräftskiva i Malmö kom för att hämta var sin tavla .....

Efter oss inflyttade bibelforskande exegeter, och numera har fasadens vildvin rivits bort, alla våra små trevliga, garderobsstora krypin har fått väggarna raserade, och lägenheten lär bilda ett bibliotek. Den lilla roliga fastighet, om vilken det har berättats lustiga anekdoter i radio, är vorden ett hus bland alla andra.

När jag flyttade dit, höll ännu värden, som bodde på andra våningen, en levande hönsgård ute i trädgården. På mornarna vaknade man vid tuppens galande. Min yngsta dotter, Karin, fick i present av Lill Anjou först några vita möss. Då vi inte ville ha dem, skaffade jag Karin ett par undulater - vilket emellertid alls icke var detsamma. Slutligen skänkte Lill henne ett marsvin, som döptes till Håkan och under sommaren brukade få springa fritt i trädgården.

Min dotter Kerstin, som nu gick på Akademin i Stockholm, brukade tillbringa sina ferier hos mig, och då arbetade vi, var och en på sitt, med verklig frenesi.

Så det var väl trots allt en rätt lycklig och för min del synnerligen produktiv period. Det var bara det att mitt äktenskapliga trassel hängde som en förbittrande dimslöja över tillvaron.

Men så lyckades jag bli skild och gifte mig strax därefter med Elisabet Maull. Och då blev det ett rosenskimmer över livet.

Vår första lysningsdag och därmed förknippade omständigheter är emellertid en rätt fantastisk historia.

Jag hade av "Fylkingen" blivit engagerad för att vid en matinékonsert på lördagen före lysningssöndagen dirigera några avsnitt av min opera "Achnaton" i Konserthusets lilla sal i Stockholm. Någon vecka innan ringde emellertid Emil Gagner från Malmö och talade om, att Konserthusstiftelsens gästdirigent för just den söndagen hade anmält förhinder. Han undrade, om jag ville överta programmet, som bestod av Sjostakovitjs 5:e symfoni samt Beethovens pianokonsert i c-moll med Brita Hjort som solist. Partituret till Sjostakovitj-symfonin hade utlånats av ryska legationen, så jag måste vara mycket aktsam om det. Det var enligt Gagner det enda i Sverige befintliga exemplaret.

Jag repeterade med malmöorkestern tisdag, onsdag, torsdag och fredag. På fredagskvällen packade jag min handkoffert och stoppade alla partituren i en portfölj, för den händelse jag skulle få någon tid över att arbeta med Sjostakovitj-symfonin.

När nattåget från Malmö började röra på sig, kom jag att tänka på, att Lisa och jag naturligtvis borde ha förlovningsringar. Men Lisa tyckte:

-Ringar. Vad i allsin dar, det räcker väl tills vi gifter oss!

-Jo, visst sjutton skall vi ha ringar på oss på lysningsdagen, det brukar man. Spring in till någon juvelerare och köp ringar i morgon!

- Hurdana ska dom va'?

- Jag vill ha en litet bredare än min förra ring.

Ja, så försvann tåget från perrongen. Men Lisa hade hunnit uppfatta vad som var nödvändigt.

Nästa gång hon hörde ifrån mig var på söndagsmorgonen klockan 5, då jag ringde från Stockholm. Med saken förhöll det sig på följande sätt.

Efter konserten på Fylkingen satt vi i artistrummet och tog igen oss vid en cigarrett, då dörren öppnades, och en malmfylld stämma med utpräglad skådespelaraccent tillropade oss ett "Guds fred i stugan".

Det var Karl Gerhard, som kom för att se till att hans personal ordnade dekorationerna. Han skulle nämligen på kvällen ha revypremiär just i Konserthusets lilla sal. Hastigt och lustigt flyttade vi över till Rosenbad. Där blev jag plötsligt kallad till telefonen. Det var min förra fru, som önskade ett samtal för att klara av en del detaljer med anledning av skilsmässan. Jag satt och diskuterade med henne på Centralens restaurang, tills det var tid att stiga på tåget.

När jag skulle krypa till kojs, ville jag kasta en blick i Sjostakovitj-partituret. Men - portföljen fanns inte i min koffert! Jag måste ha blivit av med den i Stockholm! Vad göra?! Morgondagens konsert i Malmö var en matinékonsert.

Jag hoppade av tåget i Nyköping och tog taxi tillbaka till Stockholm för att försöka få tag på portföljen, och hoppades på flygförbindelse ner till Malmö på morgonen.

Från Nyköping ringde jag till rockvaktmästaren på Rosenbad. Ingen portfölj! Till rockvaktmästaren på Centralstationen. Ingen portfölj! Återstod alltså endast möjligheten att den kunde ha kvarglömts i någon av de taxibilar, jag använt, och därför lämnats till polisen.

När jag vid tretiden på morgonen med min nyköpingstaxi kom fram till närmaste polisstation i Stockholm, försvann också detta sista hopp.

Vakthavande konstapeln steg upp från soffan, där han vilat, och började på oförfalskad malmöitisk dialekt ringa runt till alla Stockholms polisstationer. Det var:

- Ettan svarar ....

- Tvåan svarar ....

- Fyran svarar ....

- Trean svarar ....

Och alla hade samma svar att ge. Ingen hemvändande taxichaufför hade lämnat in någon portfölj.

Min vän polisen knäppte översta uniformsknappen, slätade med nävarna till sitt rufsiga hår och tittade begrundande på mig.

- Det blir min själ te å ställa in den konserten. Di får väl klara sej utan musik i Malmö i morgon.

Jag gick ensam ut i natten och kände mig djupt förkrossad. Lisas släktingar, som jag knappast kände, skulle bevista konserten. Tänk, vilken blamage! Inget partitur, ingen konsert! Och vad skulle malmöorkesterns ledning tycka?! Men skam den som ger sig. Kom jag bara till Malmö, så nog skulle jag dirigera Sjostakovitj även utan partitur, fast jag endast haft några dagar på mig. För säkerhets skull tänkte jag dock försöka få tag på en 1:a-fiolstämma, där jag med blyerts kunde pricka in de viktigaste insatserna.

Nu gällde det bara att få flygbiljett till Malmö. Men malmöplanet var fullbokat! Jag försökte få beställa ett extraplan. Uteslutet, ingen maskin fanns tillgänglig. Men ett plan till Kairo skulle mellanlanda i Köpenhamn, och från Köpenhamn till Malmö gick ju flygplan i pendeltrafik. I kairoplanet fanns plats, men huruvida någon plats fanns ledig från Köpenhamn till Malmö kunde man inte säga på Bromma. Den biljettkassan i Köpenhamn öppnades icke förrän klockan 8. Nåja, det såg ju inte omöjligt ut.

Från en telefonkiosk på Centralen ringde jag ner till Lisa, som övernattade i Lund hos marsvinet Håkan för att kunna ge mig kaffefrukost, när jag hoppade av nattåget från Stockholm. Det blev inte fråga om någon kaffefrukost. Hon fick i stället ringa till Köpenhamn m.fl. orter i Malmös omnejd för att söka uppdriva partitur till konserten. Vidare fick hon order att ta en taxi till Malmö med min frack, inklusive bröstknappar, manschettknappar, kragknappar, vit kravatt, vit väst med fyra pärlemorknappar, svarta silkesstrumpor, lackskor och en vit näsduk att ha i bröstfickan.

Efter detta telefonsamtal försökte jag komma in på ett hotell för att åtminstone få ett par timmars vila före flygresan.

Nix. Det var omöjligt.

- Allt upptaget, sa portieren.

-Men Ni kan väl åtminstone släppa in mig på toaletten, så jag får raka mig och tvätta mig och borsta tämderna.

- De' e' endast för våra gäster, sa portieren.

-De' ger jag faderullan, sa jag , och sprang upp på andra våningen, där jag sedan gammalt visste att herrtoaletten var belägen.

Och så kom jag fräsch och nyrakad ut till Bromma och steg ombord på kairoplanet.

Se'n sov jag ända till Köpenhamn.

I Kastrups högtalare ropades det:

- Telegram till herr Fernström.

Telegrammet hade följande lydelse; "Siktpartitur funnet".

Situationen räddad! Naturligtvis förstod jag, att siktpartitur hade kommit dit genom feluppfattning av telefondiktat. Det var förstås frågan om fickpartitur.

Man hade telefonledes lyckats få reda på, att Waldemar Rudolf hade ett fickpartitur till Sjostajivitj-symfonin, och min dotter Kerstin hade rest till Hälsingborg och avhämtat det.

Nu var det alltså bara frågan om att lyckas komma från Köpenhamn till Malmö, innan konserten skulle börja. Jo, det fanns verkligen en plats - om det nu bara inte blev startförbud, för regnet stod som spön i backen.

När jag väl hade klämt in mig på min plats i planet, inträdde en flygfunktionär, som meddelade, att alla passagerarna måste stiga ur.

- Aha - tänkte jag - där har vi startförbudet. Nu återstår bara Falks räddningskår och en snabbgående motorbåt.

Lyckligtvis var det dock icke frågan om startförbud. Men planet hade visat sig så tungt lastat, att tankarna delvis måste tömmas, och sådant fick enligt reglementet icke ske med passagerare ombord.

Det var väl vid 11-tiden jag landade på Bulltofta, där jag möttes av min gamle vän Uno Borgstrand, som hade hjälpt Lisa att ordna upp hela röran, medan jag var i luften. Och när vi äntligen sjönk ner vid Borgstrands härliga lunchbord, drog jag en lättnadens suck. Nu så! Nu är svårigheterna över! Trodde jag. Pyttsan!

När det var tid att fara till konserten, var hela Malmö dränkt i ett tropiskt skyfall. På grund av bensinbrist var just då all privat bilkörning under söndagarna "polizeilich verboten". Min vän Uno kunde alltså inte köra mig. Inga taxibilar fanns att få. Alltså i sista minuten dock förhinder. Det fanns bara ett enda litet smyghål. Praktiserande läkare fick lov att göra sjukresor. Och - under över alla under - Uno fick tag på en läkare, som just skulle iväg och som lovade mig lift till Stadsteatern. Fracken var räddad! Konserten var räddad! Den röda lyktan behövde ej brinna förgäves.

Ett par dagar senare besökte jag Sten-Åke Axelson på Konserthusstiftelsens kapellmästarrum och berättade för honom om mina malörer.

- Men käre vän, varför allt detta besvär? Här ser du!

På hans nothylla stod ett exemplar av partituret till Sjostakovitjs femte symfoni.

Ett par veckor senare fick jag den olycksaliga portföljen per post från Stockholm. Då hade Karl-Gerhards revy spelats färdig. Och under ett av hans sättstycken fann man min portfölj.

Konsertkvällen ville Lisa och jag fira vår förlovning, vår lysning och den lyckligen genomförda konserten med en festlig samvaro på Kramer. Då först kom vi ihåg ringarna. Var fanns dom? Jo, i Lisas shoppingväska, och den hade hon glömt hemma hos Borgstrands. Som väl var, var familjen Borgstrand hemma på kvällen, så vi lyckades hämta väskan, fast vi skämdes ju för att tala om, varför vi tvunget måste ha den just då. Och i bilen på väg till Kramer växlade vi ringar.

Ja, det kan man väl kalla för händelserika dygn.


* *
*
Så gifte vi oss, och Lisa flyttade hem till mig i S:t Månsgatan i Lund. Och där firade jag min 50-årsdag. Tidigt på morgonen blev jag uppvaktad av alla ungarna från folkskolans musikundervisning. De fyllde hela gathörnan, och en av de minsta och mest omusikaliska parvlarna utbringade levet:

- Länge leve lärare Fernström!

Jag har väl aldrig varken förr eller senare blivit så glad för någon hyllning.



Innehållsförteckning