John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XXVIII: Ämbetsman

Redan när jag bodde i Malmö hade jag tack vare kontakten med Gerhard Lundqvist kommit att spela med i Akademiska kapellet. Gerhard ringde och ursäktade sig för att han inte kunde placera mig som konsertmästare, för avtal var redan träffat med malmöorkesterns 2:e konsertmästare, Erik Ekelund.

- Käre vän, svarade jag, några sådana aspirationer har jag verkligen inte. Det är länge sedan jag var violinist av solistklass. Men jag spelar rysligt gärna med i orkestern (detta kanske med en liten bitanke på det honorar, som var så betydelsefullt för mig just under denna period).

Så kom det sig, att jag ibland spelade 1:a violin och ibland altviolin hos honom. När han i sinom tid blev ovän med Sten Broman, som alltsedan urminnes tider varit hans solobratschist, blev jag konsertmästare i hans altfiolstämma och fick som sådan utkvittera den av kapellets altvioliner, som på grund av sina säregna klangegenskaper kallades "Humleboet". Den bara surrade.

Min pultkamrat i stämman var lundapojken och lundastudenten och lundafolkskolläraren Nils-Otto Bengtsson.

Vi trivdes bra tillsammans. Jag tyckte att han spelade bra altfiol. För resten är han trots sitt folkskolläreri en verkligt god musiker, som t.ex. i Lunds Kammarmusiksällskap har presterat en utmärkt tolkning av en solosonat för violin av Hindemith. Dessutom är han för närvarande min konsertmästare i Lunds Orkesterförening. Han tyckte att jag skrev vackra noter. Jag var just då mycket stolt över min notskrift. Ture Rangström talade vid ett tillfälle om, att Hugo Alfvéns notkalligrafi var av en klass, som hittills aldrig uppnåtts av en svensk notskrivare.

- Skriver han snyggare än jag? frågade jag och visade fram mitt senaste partitur.

- Broder, svarade Rangström, maken har jag egentligen aldrig sett.

Nåja, Nils-Otto Bengtsson vann mitt hjärta, när han talade om vilka flotta siffror jag skrev, när jag efter partituret numrerade takterna i mina stämmor. Sedan dess har han vunnit mitt hjärta på många andra sätt.

Så en dag ringde Nils-Otto hem till mig och talade om, att folkskolan hade startat någon sorts fritidsundervisning i musik, och undrade om inte jag hade intresse av att i det sammanhanget syssla med violinundervisning.

Om - tacka för det! Professor Barmas i Berlin hade skrivit ett intyg om mig som violinpedagog, Max Schlüter i Köpenhamn hade många gånger talat med mig om den säregna intellektuella och musikaliska njutningen vid arbetet med att dana elever, den nya generationen musikpersonligheter. Och i Hälsingborg hade Gustaf Paulson och jag gjort elevaftnar, där hans elever bl.a. spelade Beethovens klaverkonserter och mina understundom spelade sådana verk som Mendelssohns fiolkonsert, Spohrs Gesangsscene, Bachs Chaconne och liknande.

Under tiden i Malmö och Lund hade jag dittills saknat den konstnärliga stimulans, som sådant musikaliskt arbete kan ge. Visserligen hade Gerhard Lundqvist skickat en del violinelever till mig, men den ende elev jag egentligen hade något utbyte av under denna första lundatid var medicinaren Nils-Sture Bråhammar. Han spelade bland annat Rodes Capricer och Max Bruchs fiolkonsert. Tyvärr var han så högrest, att han inte kunde göra ordentligt uppstråk i min bostad i S:t Månsgatan utan att stöta stråken mot taket. Därför måste vi förlägga hans lektioner till hans egen bostad. Om honom säger man för resten i gamla kapellistkretsar i Lund, att han gjorde ett musikaliskt mycket förmånligt parti. Han gifte sig nämligen med den utomordentliga klaverkonstnärinnan Hilda Waldeland.

Nå, han var som sagt den enda ljuspunkten i min musikpedagogiskt sett torftiga tillvaro under de första lundaåren. Kan man då undra på, att jag med glädje mottog Nils-Otto Bengtssons invit till violinundervisning?

Naturligtvis var det många gånger tröstlöst i början. Men när jag till slut kom dithän, att de mest avancerade eleverna började spela Händels sonater, så tyckte jag, att jag hade fått lön för mödan.

Kontaktmannen mellan mig och denna folkskolornas musikverksamhet var alltså Nils-Otto Bengtsson. Men Nils-Otto hade vid åtskilliga tillfällen talat om en skolman och stadsfullmäktigeledamot, som varit den drivande kraften, när det gällt att få till stånd denna verksamhet: K.G. Ljunghill. Jag hade aldrig träffat mannen och visste bara genom hörsägen något om hans betydelse för verksamheten.

Däremot hade jag träffat vaktmästaren på Parkskolan. En dag, när jag höll på med en grupp förstaårsfiolister, knackade det nämligen på dörren. In trädde en man, som förklarade sig vara skolans vaktmästare, och började resonera om ungarna som spelade.

- Di stryker ju redan riktigt bra med stråkarna.

Jag blev ju egentligen rätt förvånad över denne skolvaktmästare, som tog sig en så självfallet kollegial ton gentemot den tjänstgörande läraren. Jag visste inte då, att han dels var stadsfullmäktigeledamot, dels ledamot av Kgl. Skolöverstyrelsen och dels riksdagsman. Han är numera stadsfullmäktiges ordförande i Lund och anställd på en ledande befattning vid tidningen Arbetets lundakontor[1]. Jag fick närmast den uppfattningen, att det var han som var chef för folkskolans musikundervisning. En uppfattning, som jag måste revidera några dagar senare, när jag träffade den verklige chefen.

Under morgontimmarna hade jag suttit vid skrivbordet och instrumenterat. Efter en kopp kaffe tände jag en cigarrett och stod och tittade ut genom fönstret i S:t Månsgatan n:r 6. Jag såg en ung man hoppa av cykeln och komma fram och ringa på min dörr.

- Vad nu då, tänkte jag. Är det en räkning, eller är det någon som vill lära sig spela fiol?

Mannen, som kom in, presenterade sig som K.G. Ljunghill. Det var alltså han, som var initiativtagaren till den musikaliska fritidsdundervisning, som ägde rum inom folkskolans ram. Och nu ville han höra sig för om min inställning till en musikalisk fortsättningsskola i kommunal regi. Med andra ord en kommunal musikskola och ett kommunalt musikledarskap för undertecknad. Jag fastnade på kroken.

K.G. Ljunghill lyckades genomdriva saken i stadsfullmäktige. Och då blev jag alltså en kommunalanställd ämbetsman.

Den dag detta hade stått i tidningen gick min fru och jag på Industrirestaurangen och avfestade med s.k. blundade känslor mitt avsked från den bohemiska tillvaron.

Ett par dagar senare gick vi på Industrirestaurangen och celebrerade tillsammans med dans- och avspänningspedagogen Signe Peterson och keramikern Carin Werder mitt inträde i de kommunalanställdas tjänstgöringsreglementsreglementerade tillvaro.

Ja, så gick det alltså till.

Så började samarbetet mellan K.G. Ljunghill och mig. Det har ju under långa perioder gått fullständigt friktionsfritt. Under andra perioder har det kanske visat sig, att både han och jag varit av så pass utpräglad läggning, att konflikter måst segla upp. Men sådant är givetvis ofrånkomligt, om inte någondera parten är ett menlöst mähä, som bara jamar med.

Musiknämndens i Lund verksamhet innefattar för närvarande dels en kommunal musikskola med ett påbyggt konservatorium, dels en rätt omfattande sommarkursverksamhet, vilken även inkluderar den s.k. Nordiska Ungdomsorkestern, och dels några s.a.s. mera perifera verksamhetsgrenar. I musikledarens tjänst ingår t.ex. dirigentskapet för Lunds Orkesterförening. Dessutom brukar musiknämnden stå som inbjudare till skolmusikting, musikpedagogiska konferenser o.l.

Det måste naturligtvis vid en sådan verksamhet som denna bli svårt att avväga det inbördes värdet av å ena sidan det administrativa och ekonomiska förarbetet och å andra sidan den konstnärliga och pedagogiska gärningen. Det behövs att dessa båda faktorer alltid står i spänningsförhållande till varandra. Och just dessa spänningsförhållanden kan ju orsaka personliga friktioner.

Men det måste jag säga om K.G. Ljunghill i detta sammanhang, att han alltid har hört till de positiva jasägarna.

".... Till ja-sägare och nejsägare skapade Han dem. Emedan Nej duger till att vid lämpligt tillfälle täppa till en läcka, se de som använda det endast fördelar hos detta ord och glömma att vad som hejdar vin från att rinna ut också hindrar människor från att dricka. Ja däremot, denna slösaktiga stavelse, detta porlande sprund till ord, för dem som använda det som på en ljuvlig ström genom rika och omväxlande nejder. Det är en bro över stagnation, ett toppsegel som fångar vind i vindstillans latituder. Det är ett pass till äventyret, fågellim för erfarenheter, en kniv som öppnar världens stora ostra och avslöjar pärlorna eller giftet innanför skalet. Ja är älskarens ord, fullt av fara och salighet, och Nej är girigbukens och den steriles. Trumpeten som blåser till anfall ropar Ja, och nyckeln som vrides om i ett rostigt lås gnisslar Nej. ...." (Linklater)

Och till jasägarna hör alltså K.G. Ljunghill.

Så var det redan år 1950, när jag en gång samtalsvis kastade fram tanken på den nordiska ungdomsorkester, som faktiskt har kommit att växa ut till en hundrahövdad symfoniorkester av unga musici och musikstuderande, vilka samlas i Lund under en hektisk arbetsmånad varje sommar. Denna orkester har gestaltat symfoniska program under sådana dirigenter som Dean Dixon, Nils Grevillius, Lavard Friisholm, Lennart Nordlöf Knudsen och Sten-Åke Axelson, även om jag under årens lopp som ordinarie dirigent har fått dra det tyngsta lasset.

Som sagt, när jag första gången kastade fram tanken, som just då väl kunde tyckas mer än lovligt fantastisk, blev Ljunghill genast mycket intresserad. Jag bjöd hem stadsfullmäktiges och drätselkammarens ordförande samt K.G. en kväll, då vi dryftade förslaget och fick de båda kommunalpamparna att lova sin medverkan, när det gällde att genomdriva ett visserligen blygsamt men dock anslag från stadsfullmäktige. Sedan lyckades jag utverka ett anslag från Musikfrämjandet i Stockholm, och så satte vi i gång. Vilket naturligtvis icke hade varit möjligt, om inte K.G. som ordförande i en kommunal nämnd hade stått bakom det hela.

Denna kommunala nämnd, Lunds stads musiknämnd, har för övrigt varit mycket rolig att samarbeta med. Den genomgående synnerligen positiva inställningen, den lugna och lidelsefria sakligheten vid alla diskussioner och den utpräglade lojaliteten mot verksamheten - allt detta har gjort nämnden till ett utomordentligt stöd för de alltid lika intensiva utvecklingssträvandena.


John Fernström instruerande cellostämmans första pult i Nordiska Ungdomsorkestern

Men det var alltså Nordiska Ungdomsorkedstern. Vi skickade ut ett prospekt. Och så började anmälningar och förfrågningar komma in.

Man skrev från Danmark och frågade, om det skulle liggas i tält eller skolsalar, och om det var lämpligt att medhava sovsäckar. I själva verket unnades ju ungdomarna den lyxen att få bo i sommarlediga studentrum.

Man skrev och frågade om orkesterns ungefärliga standard. Var det frågan om en skolbarnsorkester, eller var det frågan om en orkester av unga musiker? Ja, hur skulle jag, som ensam måste besvara alla dessa brev, det första året kunna veta något om den blivande orkesterns standard. Jag tog väl till, som jag trodde, litet i överkant. Men till slut visade det sig, att standarden var högre än jag hade kunnat tänka mig.

Och så talades det om att ungdomarna borde roas under tiden. Nöjesresor, badresor och festliga samkväm! Och ekonomin borde hjälpas upp med diverse engagemang.

Orkesterns nöjesliv struntade jag blankt i, och det visade sig vara klokt. Ungdomarna unnade sig icke tid till något sådant. Man repeterade kanske fem timmar om dagen, så gav man en konsert och gick därefter hem på rummen och spelade kammarmusik från klockan 10 till 1 på natten.

Beträffande engagemangen så tillskrev jag först Tivoli i Köpenhamn, som förklarade, att ungdomarna var välkomna, om de ville marschera genom etablissemanmget klädda i uniform och spelande marschmusik. Det engagemanget fick alltså torka in.

Däremot reste vi till Svaneholms slott och gav en friluftskonsert på det s.k. Svaneholmstinget. När vi skulle börja spela Beethovens Egmontuvertyr, visade det sig, att 1:a oboestämman var kvar hemma i Lund.

Med döden i hjärtat började jag dirigera uvertyren. Det var en konstnärligt omoralisk tröst för ett tigerhjärta, att publiken huvudsakligast tycktes bestå av skånsk allmoge, så att alla uteblivna oboeinsatser förmodligen aldrig skulle observerats. Till min häpnad kom varenda ton av 1:a oboestämman. 1:a oboisten blåste utantill! Det var Tom Klausen, som numera har avancerat till solooboist hos Oslofilharmonikerna.

Som solocellist detta första år hade vi för resten en ung finne, som jag efter anmälningsblankettens uppgifter hade placerat på denna utsatta post. Han visade sig vara en god orkesterspelare och en god kvartettspelare. Kamraterna, som beundrade hans prestationer, lär vid ett tillfälle ha sagt till honom, att med hans talang var det ju givet, att han skulle bli yrkesmusiker.

- Nej, jag är alldeles för gammal, svarade han på sin sjungande finländska dialekt. Jag är jo redan aderton år.

Nästa år skrev han och beklagade, att han som gymnasist hade kört i svenska, så att han måste stanna hemma i Helsingfors och läsa språket i stället för att komma till Lund.

Konsertmästare för orkestern var det året min elev Johan Åkesson. 1:a flöjtist var Alf Andersen - sedermera soloflöjtist i norska radioorkestern - o.s.v.

Vi gjorde en inspelning för radio av Svendsens D-dursymfoni, och jag måste säga, att när jag fick höra den i svenska radioprogrammet, så skämdes jag inte för prestationen.

Dirigent var vid det tillfället Lennart Nordlöf Knudsen från Oslo. Jag hade själv hand om allt det administrativa, inkvartering, kosthåll, reklam och allt vad därtill hör, och jag tyckte därför, att det var nödvändigt och med hänsyn till det nordiska samarbetet dessutom lämpligt att under ett par av månadens veckor överlåta det konstnärliga ansvaret på en dansk och en norsk dirigent. Det blev alltså Lavard Friisholm och Lennart Nordlöf Knudsen.

Lavard Friisholm var kanske den mest auktoritative av de båda. Jag hade hört honom dirigera modern musik på en världsmusikfest i Bryssel, och dessutom rekommenderades han mig av de musikaliska toppfigurer i Köpenhamn, som jag kontaktat.

Lennart Nordlöf Knudsen hade jag bara träffat, när han som dirigent följde med den akademiska orkestern från Oslo vid ett gästuppträdande i Lund. Lennart gjorde emellertid utomordentliga insatser under ett par somrar med ungdomsorkestern. Bland annat dirigerade han Harald Saeveruds Sinfonia dolorosa på ett verkligt magistralt sätt, och min egen backanal ur operan Isissystrarnas bröllop piskade han upp till ett så extatiskt återgivande, att publikreaktionen krävde bissering. När han satte i gång backanalen för andra gången, satt jag på min undanskymda plats uppe på läktaren och mumlade: "Halvan går". Det berättade jag sedan för Lennart, som hade omåttligt roligt åt denna backanaliska klyscha.

Lennart var ju för övrigt en storartad fagottist, en intressant, intelligent och rolig människa och en mycket bra dirigent. Att han dessutom enligt sina norska kollegors utsago var något av en "jentejæger" var kanske endast en positiv kvalitet.

Det heter, att ingen är stor i sin kammartjänares ögon, vilket alltså betyder, att intimiteten, den närmare bekantskapen, i någon mån kan förrycka perspektiven. Detta är väl förklaringen till att Lennart Nordlöf Knudsen tilldelats en så undanskymd plats i norskt musikliv. Ett av de år han var här berättade han, att han för att klara ekonomin måst ta extrajobb som nattvakt efter orkestertjänstgöringen. Hur behandlar Norge sina talanger?

Inom parentes sagt frågar man sig också: Hur behandlar Sverige sina talanger? Det har ju hänt, att en svensk tonsättare fått ett par operor framgångsrikt uppförda på kontinenten, så framgångsrikt, att han t.o.m. blivit utsedd till hedersborgare av staden Chemnitz. I Sverige får han ingen opera uppförd. Jag syftar på fallet Albert Henneberg.


Nordiska Ungdomsorkestern repeterar inför en TV-sändning 1959 under John Fernströms ledning

Omkring ungdomsorkestern levdes det ibland ett rätt bohemiskt liv - inte bara bland ungdomarna.

Jag minns t.ex. ett tillfälle, då en göteborgsjournalist och en av Köpenhamns mest kända musikkritiker råkade sammanstråla för att göra reportage om orkestern. Efter repetitionen åt vi lunch på Industrirestaurangen, och av någon anledning föll samtalet på min kinesiska barndom. Jag inviterade hela sällskapet på "kinesmiddag", som skulle ätas med pinnar hemma hos mig på kvällen. I ett obevakat ögonblick smet jag ut till garderobvaktmästaren och ringde till en budbyrå, som fick i uppdrag att köpa porslinsskålar på Epa och blomsterpinnar i en fröaffär. De pinnarna skar vi sedan till till kinesiska ätpinnar.

Köpenhamnaren ringde hem efter sin fru, och göteborgaren hämtade sin fru från ett hotellrum. Med tiden samlades allt fler människor, så att vi till slut hade huset till trängsel fyllt, när vi sköljde ner de kinesiska rätterna med algeriskt rödvin.

Inte hade vi en aning om att göteborgsjournalistens fru också skrev i tidningar. Men någon tid senare fick vi av vänner och bekanta höra talas om, att den improviserade festen på Södra Esplanaden n:r 8 i Lund varit utförligt skildrad på damsidan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Varenda rätt var beskriven; bl.a. återgavs ett recept på hur man lagar ris på kinesiskt sätt. Och det receptet hade min fru lämnat fullständigt uppåt väggarna - algeriskt rödvin är väl inte så alldeles oskyldigt. Nu undrar jag bara, hur många husmödrar i göteborgstrakten, som bjöd sina familjer på detta äkta kineslagade ris. Fast ibland kan det ju vara gott med välling!

Jag tror nog, att denna ungdomsorkester betytt åtskilligt för den unga musikergenerationen, liksom den har betytt åtskilligt för mig. Men kanske har pressens inställning i viss mån haft en hämmande inverkan. Under de senare åren har det t.ex. varit mycket svårt att få ungdomarna fram till solistuppgifter (liksom det t.ex. har varit mycket svårt att rekrytera Lunds Orkesterförening eller att få lokala krafter som medverkande i Lunds Kammarmusiksällskap). Det blir ju naturligtvis följden, när recensenterna tas antingen bland övermaga tjugoåringar eller bland bittra och "misskända" auktorer, som fritt får lufta sina komplex i spalterna. För de initierade är ju visserligen denna många gånger ovederhäftiga och ofta t.o.m. löjeväckande kritik fullständigt likgiltig, även om de uppträdande ibland känner sig offentligt skandaliserade.

Det är klart, att en recensent skall få säga sitt hjärtas mening - n.b. om han gör det i en så hövlig form, att den passar bland bildade människor - men det borde egentligen vara lika klart, att en recensent också skulle få finna sig i offentlig kritik. Men hur vore detta möjligt? Det är ju en gammal journalistisk princip, att en tidning och dess medarbetare alltid måste få sista ordet i varje offentlig polemik. Följden är den, att en offentligt uppträdande konstnär i själva verket är fullständigt rättslös, vilket de ledande inom redaktionerna borde betänka, när de i alla sammanhang predikar demokratiska principer.

Beträffande ungdomsorkestern var det hela från början upplagt så, att orkestern oberoende av alla eventuella biljettintäkter skulle roa sig själv med lösandet av konstnärliga uppgifter. Under första året blev t.o.m. biljettintäkterna utdelade som fickpengar till orkestermedlemmarna. Meningen var bara, att om någon ville höra på, när ungdomarna musicerade för sig själva, så gick det an mot erläggandet av en viss avgift.

Emellertid, den hårda ekonomiska verkligheten gjorde det senare nödvändigt att inräkna också biljettintäkterna i verksamhetskalkylen. Och beträffande pressen har det allt mera blivit så, att även om man försäkrar motsatsen, så har man tydligen samma krav på ungdomsorkestern som på de professionella filharmoniska orkestrarna. Så är för övrigt tydligen även förhållandet med den under vintrarna verksamma S.O.R.-orkestern Lunds Orkesterförening. Jag har haft tillfälle att både höra och dirigera åtskilliga av våra professionella symfoniorkestrar och har kunnat göra jämförelser. Vid de fall, då extra engagerade professionella musiker, som av ekonomisk nödvändighet endast deltagit i slutrepetitionerna, sänkt prestationens standard, har recensenterna dock i regel föraktfullt talat om "amatörorkesterns" prestationer.

Men nu var det ungdomsorkestern. Det har varit uppfriskande att arbeta med dessa ungdomar, och jag tror, att alla de dirigenter, som har haft med dem att göra, har fått samma inställning. Man har i allmänhet beklagat, att orkestern endast är samlad en månad men varit mycket överraskad över dess prestationsförmåga. I det sammanhanget påminner jag mig en replik av Sten-Åke Axelson, när jag fällde yttrandet, att med denna orkester skulle man kunna spela vad som helst, om den bara hölls ihop i sex månader.

- Ja, då kunde fantamej Chicagos filharmoni packa in, sa' Axelson.

Samtidigt med ungdomsorkestern har vi ju alltid haft en rätt intensiv kursverksamhet av annat slag. Ett år hade vi t.ex. tre dirigentkurser, en för relativt oerfarna dirigenter, en för mera avancerade och slutligen en mästarkurs. De två förstnämnda leddes av mig och mästarkursen av Dean Dixon.

Dessutom hade vi under ett antal år mästarkurser i piano för professor Anders Rachlew, Köpenhamn, - den nordiska kontakten, i violin för professor Charles Barkel - kontakten med svenskt musikliv och Musikaliska Akademin, samt i sång för professorerna Paul Lohmann och Franziska Martienssen-Lohmann, bekanta från de internationella mästarkurserna i Luzern - den internationella kontakten.

Tyvärr hade vissa av recensenterna tydligen rätt dimmiga begrepp om vad som döljer sig under den internationellt vedertagna benämningen mästarkurs. Man trodde visst, att det var eleven, som på fjorton dagar skulle bliva en mästare, då avsikten i stället är att låta avancerade elever komma i kontakt med pedagoger av mästarklass.

Det var rätt roligt att se, hur ledarna för dessa tre kurser ställde sig till den officiella inramningen av verksamheten. Rachlew ville gärna, att det hela skulle börja med ett officiellt hälsnings- och välkomsttal. Det måste jag bekväma mig till. Barkel verkade hövligt och intresserat förvånad, när saken fördes på tal beträffande hans kurs. Det blev i alla fall ett hälsningsanförande. Men Lohmanns!

- Bitte, um Gottes Willen, nur keine Rede halten, bitte, bitte, bitte! Wir fangen gleich mit den Stimmprüfungen an.

Den kursen slapp jag alltså att harangera.

Anders Rachlew, grand seigneur, idealist och en av sin generations mest prominenta klaverpedagoger, som väl skickat fram nära hundratalet elever till offentlig debut, kom att betyda mycket för verksamheten - inte bara för klaverkursen. Han agiterade vid konservatoriet i Köpenhamn för de musikstuderandes deltagande i ungdomsorkestern, och han skaffade oss anslag från en internordisk fond.

Charles Barkel skickade under flera år, liksom Rachlew, fram sina elever till speciella solistaftnar. Dessutom resulterade samarbetet med honom i min 2:a violinkonsert, som han vid flera tillfällen, i Stockholm, Upsala och Malmö, gav en konstnärlig tolkning, som väl ingen annan violinist här i landet kunnat prestera maken till.

Professorsparet Lohmann hade förmågan att entusiasmera sina adepter på ett sådant sätt, att faktiskt hela kolonier unga skandinaver efter kontakten i Lund under årens lopp förlagt sina studier till deras verksamhetsfält i Düsseldorf, Frankfurt, Wiesbaden och Luzern.


* *
*
Under flera somrar hade vi också Musikfrämjandets kurser för kommunala musikledare här i Lund.

Första gången jag blev anmodad att leda en sådan kurs, var den emellertid förlagd till Sånga-Säby. Man var ju vid denna folkhögskola van vid diverse kurser av folkbildande karaktär, huvudsakligen avsedda för ett mycket ungdomligt klientel. Det var kanske inte alldeles så lätt att passa in alla de medelålders militärmusikdirektörerna, organisterna och musiklärarna i denna folkhögskolemiljö. Värst var det väl nog med den reglementerade nattron samt med den visserligen icke officiellt påbjudna men tydligen förutsatta avhållsamheten från rökning i vissa kurssammanhang. Men nog trivdes vi, och roligt hade vi. Och visst arbetade vi. Jag minns t.ex. en kväll, när jag hade överinseendet över dirigerings- och orkesterövningar långt ut på natten. Till slut var jag så trött, att jag hade svårt att hålla tankarna klara och konstatera eventuella felspelningar.

- Ja, ni får ursäkta, men nu är jag så trött, så jag hör inte vad ni spelar!

- Mozarts uvertyr till Titus, upplyste Bertil Wallin, som satt och spelade altfiol.

Vid kursen hade jag önskat införa deltagarna i den avancerade harmonik, som förekommer i det mesta av den musik som spelas, som alltså verkligen är levande musik. Den harmoniken hade de ju knappast lärt känna, när de avverkade sitt pensum harmonilära för sina respektive organist- eller musikdirektörsexamina. För ändamålet skrev jag samman ett kompendium. Det trycktes sedan av Gehrmans förlag under titeln "Vår tids tonalitetsbegrepp".

Den boken, liksom mitt nästa år utgivna formlärekompendium, "De musikaliska formernas systematik", samt min åtskilliga år tidigare utgivna Buxtehude-biografi "Dietrich Orgemester" recenserades av så gott som samtliga kulturtidningar här i Sverige - utom, på något undantag när, i Skåne. Det har ju varit litet egendomligt att få läsa recensioner från danska, norska och t.o.m. amerikanska tidningar, medan så gott som allt om böckerna har förtigits här i Skåne. Kanske är förklaringen den, att deras värde ansetts vara så pass tvivelaktigt, att man hänsynsfullt velat bespara auktor offentlig hundsfottering. Jag tackar för vänligheten.

Några kritiska presskommentarer kom naturligtvis till synes. Deras innehåll har egentligen alldeles fallit mig ur minnet. Jag har bara ett visst dimmigt begrepp om att Ingmar Bengtsson liknade mig, eller var det kanske boken, vid någon sorts musikalisk diversehandel. De berömmande recensionerna minns jag naturligtvis desto bättre. Jag har dem t.o.m. bevarade i klipp, och där läser jag Moses Pergaments omdöme:

".... Att den kommer att hälsas med stor tillfredsställelse av alla vetgiriga musikelever och tonsättarämnen kan man under nuvarande svenska förhållanden ta för givet. Boken kan också på det varmaste rekommenderas åt mogna tonsättare, som känner behov av någon sorts Steinach-kur. ...."

Och Yngve Flyckt sedan! Såhär stod det faktiskt i Expressen:

".... Som en stor händelse vill man beteckna utgivandet av John Fernströms "Vår tids tonalitetsbegrepp".... Här har vi det första svenska grundliga försöket att kompositionstekniskt reda ut den moderna musikens situation. Och det är inget trevande försök, inte heller halvfilosofisk dimbildning. Här talar en man med räckvidd långt utanför skråtänkandet, med virtuosa kunskaper, varmblodighet, lysande intelligens och djup kulturkänsla ...."

En göteborgsrecensent fann boken värd en doktorshatt, men Kurt Atterberg finner, att

".... Då jag läser sådant och dessutom beskådar den rika flora av beteckningar, som behövs bara för att analysera en tämligen enkel komposition, eller då man mediterar över den neapolitanska subdominantvariantens förseende med 'såväl subdominant som dominant', tänker jag osökt på de rapporter från hälsovårdsnämnden, som förr sågs i pressen under rubriken 'Vad vi sluppit att äta'. Alltså för min del: vad jag sluppit plåga mig med. ...."

Dock, som sagt, de negativa omdömena har jag i stort sett glömt. Vi musiker har ju ofta ungefär den inställningen till kritiken, som så tydligt kommer till uttryck i anekdoten om bröderna Busch.

De tre berömda "Gebrüder Busch", dirigenten, violinisten och cellisten, hade blivit överens om att aldrig läsa några kritiker. Så en dag blev dirigenten uppringd av cellisten, som talade om vilken konstnärlig prestation han och brodern violinisten gjort med Brahms' dubbelkonsert:

- Grossartig! Einfach fabelhaft!

Och pressframgången sedan!

- Kolossal! Fast unglaublich!

- Ach so, sa' brodern dirigenten, jag trodde ni läste aldrig några kritiker.

- Na ja! Wenn sie aber gut sind!

Jag nämnde nyss, att den första kommunala musikledarkurs, jag hade hand om, var förlagd till Sånga-Säby. Ett par av kursdeltagarna roade både sig själva och oss med rätt festliga quasi tolvtonsmodernistiska improvisationer för två violiner, improvisationer som ibland kunde växa ut till verk av en viss resning. Ja, varför inte lika gärna acceptera de styckena som diktsamlingen "Camera obscura", vars tillkomst ju också berodde på ett par dårfinkars parodiska improviserande..

Två hantverkare, som jobbade i bygget, hörde med förundran de sällsamma tonerna, och vid ett tillfälle utspann sig mellan dem följande samtal:

- Du, jag tycker det låter som om dom spelade falskt.

- Du är inte klok! Dom e' ju yrkesmusiker, vetja.

Nästa år var kursen förlagd till Viggbyholmsskolan, och de cirka fyrtio deltagarna utgjorde faktiskt en icke så dålig symfoniorkester av ungefär samma numerär och besättning som de s.k. statsunderstödda orkestrarna i Hälsingborg, Gävle och Norrköping, fast naturligtvis var det litet si och så med den tekniska standarden. För de flesta var ju orkesterinstrumenten endast biinstrument. Vi avslutade dock kursen med att göra en symfonikonsert för skolans personal och nejdens folk. Jag vill minnas, att vi spelade en Mozart-symfoni och därefter bland annat Spohrs Gesangsscene med Georg Papmehl som solist. Det stycket var naturligtvis valt speciellt med tanke på de slagtekniska lärdomar det kunde ge de ackompanjerande dirigenterna. Ett mycket bejublat nummer på programmet var en till formatet storstilat anlagd duett av de båda modernistiskt improviserande herrarna, som hade roat oss redan på Sånga-Säby. För tillfället uppdiktades namnet på en komponist, Egon Blomqvist, som skulle vara bosatt på ett torp i Småland, och man planerade t.o.m. att i konsertsalen avtäcka hans byst efter framförandet av verket.

Kursens standard det året var för övrigt så hög, att jag kunde skicka exempelvis en domkyrkoorganist ner till kiosken för att köpa cigarretter, när jag under påpgående lektioner var utgången på den varan. Detta berättade jag sedan skrytsamt i domkyrkokretsar hemma i Lund. Tyvärr uppskattades inte poängen, vad det nu kan bero på.

Då vi emellertid kostnadsfritt fick disponera universitetslokalerna i Lund, samt då många andra skäl talade för saken, beslöt Musikfrämjandet under följande år att förlägga de kommunala musikledarkurserna till Lund.

Min fru, som tror sig känna mig, och som vet att jag helst blir "därhemmave", förklarade emellertid, att alla dedär skälen var bara struntprat.

- De' e' nog likadant med dej som med pågen i den gamla historien. Han satt i soffan, när systern ville de skulle leka. "Ja, då leger vi far å mor, å så blir ja far, så jag blir siddanes".

Det mest begärliga ämnet vid dessa musikledarkurser var naturligtvis orkesterdirigering. När Musikfrämjandet sedan införde dirigentkurser, delvis i samarbete med Lunds stads musiknämnd, anmälde sig kursdeltagarna framför allt till dessa kurser, och de egentliga musikledarkurserna avfolkades betänkligt, fastän kursschemat lockade med så exklusiva saker som t.ex. kammarmusikaliska instruktioner av Istvan Ipolyi.

Den drivande kraften inom Musikfrämjandet, när det gällde denna sommarkursverksamhet, var Albert Henneberg, den dåvarande sekreteraren. Nu har emellertid nya män kommit till, och samarbetet mellan Musikfrämjandet och Lunds stads musiknämnd har fullständigt ebbat ut. Ja, det är ju naturligt, men den verksamhet, som bedrevs under första hälften av 50-talet, fyllde säkert då ett stort behov, och låt oss hoppas, att den också lämnat spår efter sig inom svenskt musikliv.


* *
*
Ja, det har ju nog varit roligt med en internordisk ungdomsorkester, med mästarkurser, med kommunala musikledarkurser, dirigentkurser och allt ståhejet omkring denna sommarverksamhet. Men allra roligast har det faktiskt varit att följa grabbarna och småtöserna i Lund från de första stapplande fjäten fram till prestationer med snudd på det konstnärliga.

Jag minns t.ex. en blyg liten skolpojke, som första gången sökte mig, när jag bodde i S:t Månsgatan 6. Han hälsade från sin far, en bekant lundadocent, som bad om ursäkt för att pojken besvärade mig med en fråga. Han ville ha reda på, hur man vid violinspelning skulle hålla tummens yttersta led på höger hand. Jag gav honom besked, vilket han icke hade kunnat få av Katedralskolans vikarierande musiklärarinna.

Sedan studerade han för mig ända tills han i Domkyrkan spelade Bachs Chaconne och med ungdomsorkestern Tor Aulins c-mollkonsert. Sedan blev det Akademin i Stockholm. Just nu studerar han hos Tibor Varga.[2]

Eller den lilla ljushåriga 10-årsflickan, som började spela fiol i folkskolans fritidsundervisning, och som jag jobbade med under många år, tills vi skickade upp henne till Akademin för att som privatist ta musiklärarexamen - enligt uppgift var hon Sveriges yngsta musikdirektör - och som sedan också spelade Tor Aulins c-mollkonsert i Lund. Hon är numera fiollärare vid vårt musikinstitut.[3]

Eller ännu en liten blond flicka, som i skrivande stund vikarierar som 1:a violinist i Konserthusstiftelsen i Malmö och har spelat Wieniawskis d-mollkonsert vid vår senaste elevafton. Hon har ännu ett par år kvar till myndighetsåldern, så hennes fiolspelning skall väl med tiden kunna bli bra.[4]

Och många andra.

Det har verkligen varit roligt.

Med kompositionseleverna har ju saken legat till på helt annat vis. Det har i regel varit folk som redan inhämtat de elementära kunskaperna i harmoni- och formlära, i kontrapunkt och komposition. Så det har ju framför allt varit frågan om estetiska resonemang och naturligtvis i viss mån en träning av de tidigare förvärvade elementarfärdigheterna och ett fördjupande av desamma.

Vid något tillfälle anordnade jag verkligen en kompositionsafton med kompositioner uteslutande av mina elever. En sådan sak skulle jag naturligtvis gärna vilja upprepa, men jag har starkt på känn, att de mera mogna musiker som skulle kunna komma ifråga, kanske inte är så roade av att offentligen skylta som någon sorts elever, och mindre avancerade elever bör kanske inte gärna föras fram inför den offentliga kritik, som man på förhand vet kommer att ställa sig skeptisk.


John Fernström vid tidpunkten för nedskrivandet av dessa minnesanteckningar, i sin kombinerade ateljé och tonsättarverkstad vid Södra Esplanaden i Lund


* *
*
Ja, så har sextio år gått. Det är en lång väg man har vandrat.

Den vägen har lett från barndomens sagor förbi Kipling och De tre musketörerna. Anatole France och Zola har skymtat vid horisonten, medan jag i Frödings, Heidenstams, Selma Lagerlöfs och Karlfeldts sällskap vandrade fram mot Strindbergs Fadern, Pär Lagerkvists mörkt dystra lyrik och Elsa Graves Ruggande paradisfågel.

Den vägen har lett från Burmesters småstycken förbi violinlitteraturens och den gängse symfonilitteraturens paradnummer. Och vid vägkanten lärde mig Wagner drömma om Tristans och Isoldes glödande kärlekssaga, om Klingsors "Zaubergarten", om Brynhildes sköldbucklor och om den ljuvliga sångsaligheten i Walthers "Preislied", som i min ungdom ännu ofta kallades "alla sångers sång". Vid sidan om vägen dansade Debussys faun sin eftermiddagsdans. Med Max Regers fuga ur Mozartvariationerna ännu klingande i öronen lyssnade jag till Hindemiths Matthis der Maler. Och nu går färden genom nya länder.

Ja, den långa resan förde mig från barndomens lekar fram genom ungdomsårens förälskelser, mandomsårens allt fastare familjeband fram till den punkt där jag nu står.

Och om fem år kan jag koppla av. Kanske är jag då en utsliten man, vars konstnärliga skapande blir allt värdelösare. Men vad gör det mig? Äntligen skall jag få ägna mig åt endast det, som jag innerst inne funnit vara min kallelse.

Bort med all pappersexercis, bort alla protokoll, alla kalkyler, alla skriftliga utlåtanden och allt programplanerande!

Det enda jag kommer att sakna blir väl mina kära elever.

Jag tror det är Hugo Alfvén, som vid något tillfälle har yttrat, att den modernistiska, den atonala musiken icke hade rum i hans skönhetsvärld. Detta är ju i och för sig mycket förståeligt, liksom det är förståeligt att den klassiska och romantiska musiken icke har något rum i avantgardisternas skönhetsvärld.

Det fanns en tid, då man gjorde toledoklingor, kring vilka det stod ett äventyrets skimmer. Den konsten är glömd. Nu gör man i stället rostfria stålvapen och atombomber.

Det fanns en tid, då den kusligt ödesmättade stämningen vid rituella högtidligheter kanske stegrades till det outhärdliga av smidda bronslurar som skallade genom natten, då fäbodarnas sommarskogar porlade av underliga låtar blåsta på bockhorn. Nu har man i stället radio och TV.

Livet är fullt av anknytningar till förgångna världar. Oåterkalleligen förgångna. Håller det på att bli så också med musiken?

Det fanns en tid, då den mänskliga andens musikaliska skönhetssträvanden tog sig uttryck i gigantiska fugor, symfonier och liknande. Nu ser det ju närmast ut som om intresset för det tonande ljudet skulle länkas över på ett ingenjörsmässigt fifflande med aggregat, spänningar och kurvor, som om harmonikens djupt meningsfulla sammanhang skulle bytas ut mot sådana i grunden omusikaliska hjärnkonstruktioner som tolvtonsserier och dylikt. Konsten att skriva fugor och symfonier kommer väl av konservativt inställda musikhögskolor att hållas vid liv ännu några generationer. Men det är dock möjligt, att det vi idag kallar den stora musiken en gång kommer att bli en förgången värld. Kanske omstrålad av samma ålderdomlighetens poetiska patina som toledoklingor och bronsålderslurar.

Och då blir ju frågan den - kan den elektroniska musiken, kan punktmusiken, kan dodekafonin eller någon annan och liknande musikalisk ideologi komma att få samma betydelse inom vårt kulturliv? Eller blir det kanske samma inställning inom den västerländska musiken som den, vilken härskade inom kinesisk litteratur, innan bamburidån gick ned? Den värdefulla litteraturen ansågs vara den, som skrivits för tusen år sedan. Allt senare var endast kommentarer och efterbildning.

Då får tonsättaren, den skapande konstnären, inte längre en plats i vårt samhälle. I stället kommer lärda kommentatorer att sörja för den stolta, levande, västerländska musikens omsorgsfulla uttorkande och petrifiering.

Ja, vad gör det nu mig. Då lever inte längre jag! Men det har varit roligt att leva, det har varit roligt att skapa, att älska människorna och livet.

När allt kommer omkring, är det naturligtvis de två sakerna, som gjort mitt liv till en glädjens fest: kärleken och musiken.

Du kära, fina liv, jag vet det ju ej,
om du fick min lyra att ljuda
i underbar höghet. - Jag bytte ju ej
de enda strängar jag hade att bjuda.
Du spelade på dem efter deras förmåga
och jag drömmer ibland att de klang
som en aningens aning om brinnande låga,
om stingande Weltschmerz och het Sturm und Drang.

Jag tackar för den drömmen i nätternas vaka
och välsignar de sånger som du gav.
Det var sången som var du! Det andra skall jag vraka
den dag jag är färdig och stiger i min grav.

Du, jag tackar dig för känslans och lidelsens stämma,
och tack för visan och klangen och rytmiken,
jag tackar för den sång, som intet kunde hämma!
Kära gamla liv! Tackar allra mjukast för musiken!


Innehållsförteckning