John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel III: De första barnaåren

Min far blev alltså kinamissionär.

Det finns rara ungflicksbrev bevarade från min mor till hennes väninnor. De berättar den romantiska sagan om den lilla guvernanten och missionärskandidaten från missionsskolan på Lidingö, som kallats till predikant i Betaniaförsamlingen i Hälsingborg.

De gifte sig, och efter de obligatoriska språkstudierna i England reste paret ut till Kina. I en liten bok, som kom ut vid sekelskiftet, skildrar min far förhållandena vid hans ankomst till Ichan:

"... Folket i allmänhet gjorde väl ej något vidare motstånd. Men en del af de ledande männen läto uppklistra plakat, där vi utmålades som riktiga röfvare, och folket uppmanades att som en man resa sig emot oss. Något verkligt upplopp lyckades man ej få i gång ändå. Å ett af dessa plakat hette det bland annat, att personer, som varit i Ichang, hade varit i tillfälle att se, att vi där hade hela såar fulla af små sönderstyckade barnkroppar. På andra platser, där utlänningar funnos, visste man ock, att de föröfvat en hel del illgärningar. När folket på den ena eller andra platsen rest sig för att fördrifva dem, hafva de själfva antändt sina hus och sedan sprungit ombord på båtar för att undkomma. Efteråt hafva de sagt, att kineserna brännt huset, och så har kinesiska regeringen fått betala dem dyrt igen för det förstörda..."

I Ichan föddes min bror och ett par år senare även jag.

Det var ett Kina i jäsning, som hade skapats av det stora Taipingupproret och som hetsades av främlingsfientliga agitatorer. De två svenska missionärerna Vikholm och Johansson hade just dött martyrdöden i Sungpu. Deras av pöbeln massakrerade lik kunde endast identifieras med hjälp av tandplomberna. Och varje missionär i det inre av Kina visste, att döden kanske väntade bak närmsta gathörn. Pappa brukade berätta om en natt, då mina föräldrar - varnade av en församlingsbo - förklädda till kineser och med min bror på pappas arm måste smyga sig genom nattliga bakgator ned till Jangtsefloden för att rädda sig ombord på en engelsk kanonbåt.


Axel och Klara Fernström iförda kinesiska dräkter

Mitt i denna oroliga tid föddes jag. Det var den 6:e december 1897 och nära slutet av den sjuårsperiod "på fältet", som ansågs obligatorisk för missionärerna, innan de fick vila upp sig i hemlandet under 18 månader. Familjen reste alltså hem till Sverige året före utbrottet av det stora boxarupproret, som blev den sista stora febersjukdom, varmed det uråldriga kejsardömet försökte värja sig mot de främmande barbarernas smitta.

Av allt detta minns jag naturligtvis ingenting. I de bibelläsande kretsar, där berättelsen om Jesus gående över Genesarets sjö alltid var aktuell, ansågs det emellertid under min barndom som en lyckad ordlek att tala om att "John har lärt sig gå på sjön". Det var under den sex veckor långa sjöresan hem till Europa.

Och så kom då den period av barnets liv, från vilken de första minnesbilderna härstammar. I mitt individuella fall är de kanske allt för triviala för att berättas utanför den trängre familjekretsen.


Karl och John. Bilden tagen i London

Det yttre händelseförloppet var emellertid följande. Min mor dog. Då en kinamissionär ansågs böra vara gift - enda sättet att få kontakt med Kinas kvinnor och Kinas hem - och dessutom de två små pojkparvlarna måste tas om hand, gifte min far om sig. Det blev av allt att döma ett lyckligt äktenskap. När mina föräldrar c:a tjugofem år senare förenades med mig i Hälsingborg, var jag nästan generad över deras attityd à la nyförlovade.

Om min styvmor måste jag också säga, att under de sex års vardagsliv, då hon för oss pojkar var i vår mors ställe, lät hon oss aldrig märka någon s.k. styvmorsmentalitet. Hon gjorde verkligen det bästa av en svår situation.

Av det för språkstudier nödvändiga uppehållet i London har jag endast dunkla minnesbilder: trist gråvädersstämning, sotiga arbetargrupper på väg hem från fabrikerna o.s.v. Men det var där jag lärde mig kalkera teckningar med en bild och ett vitt papper mot en fönsterruta, och det var i London bilden togs av min bror och mig. Han med Noaks ark under armen är alltså jag.

BILD

Resan ut till Kina företogs med Norddeutscher Lloyds "König Albert". Så länge fartyget ännu befann sig i nordiska farvatten, serverades varje förmiddag klockan 11 en kopp varm buljong till passagerarna. I sydligare farvatten byttes buljongen ut mot citronvatten med is.

Första dagen detta utbyte skedde var passagerarna samlade på däck, där man bildade konverserande grupper. De vita tropikkläderna hade plockats fram, de vita tygskorna hade kritats, och alla tyckte sig "klä bra i vitt". Och Gud vet om man inte rätt allmänt kände sig som kulturens pionjärer på väg ut att i fjärran Orienten axla "the white man's burden".

Då skriker en av damerna till. Se'n blir det allmänt tjut; ur kranarna, som användes när besättningen spolade däck, kom vattnet forsande och sköljde över vita skor och strumpor och nypressade byxor. När tropikelegansen utbytts och stämningen lugnats, var det någon som meddelade the reverend Mr. Fernström, att hans minste pojk hade synts fiffla med kranarna just som översvämningen kom. Pappa hörde ju till den äldre school of thought, som hyllade satsen att "den man älskar den agar man", och fann det naturligvis lämpligt att nu visa hur mycket han älskade mig. Men var fanns pojken! Man sökte över hela fartyget, tills någon kom på idén att jag möjligtvis fanns där jag borde finnas, nämligen i hytten. När pappa kom dit, låg en liten pojke i överslafen med benen i vädret och lekte med stortårna insnodda i ventilsnöret, alltmedan en pipig fyraårsstämma för full hals sjöng:

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara.
Den gången blev det inte stryk. Jag fick bara lova att "aldrig göra så mer". Annars var pappa ju inte den som sparade på karbasen. Han ville uppamma den känslan, att på förseelser följde rent automatiskt ett straff - som aldrig kunde undgås. Men efter straffet, som egentligen aldrig verkade vredesutbrott från hans sida utan mera som en logisk nödvändighet, skulle allt vara glömt. Då var det skönt att få krypa upp i hans knä, i den mån man för tillfället kunde sitta, och bli tröstad av hans lugna röst. Ofta ritade han då gubbar, och, född instruktör som han var, ville han då gärna bibringa oss färdigheten att teckna själva. Jag var väl fem år, när jag på hans knä första gången fick lära mig, hur man kan dra upp hjälplinjer för att teckna en fågel eller en häst.

När vi nu kom ut till Kina, var jag emellertid endast fyra år gammal. Ungefär 200 svenska mil uppför Jangtsekiang ligger staden Ichang. Amerikanska turister brukade uttala namnet Aitjäng, men infödingarna säger Izang med ett aspirerat z-ljud. Alldeles invid staden ligger de sista utlöparna av det tibetanska höglandet med bergstoppen Tiger Tooth, och härifrån börjar Jangtses lopp bli besvärat av forsar.

Mitt på dagen bars vi i bärstolar in på Svenska Missionsförbundets station i Ichang. Någon vänlig själ bland den på förhand anställda kinesiska tjänarpersonalen hade på vinden funnit en europeisk gunghäst. Den stod på gården framför kapellet. Därför är mitt första minne av den missionsstation, där jag kom att leva de närmaste sex-sju åren, förknippat med hur jag stolt besteg denna springare och gungade så att gruset knastrade under medarna, medan kinesgummorna stod runt omkring och myste: "Yo-han si tsai i-ko Tsung-kuo ren" - John är en riktig kines. Tacka för det, mitt hår hade hunnit mörkna till svart, och jag var född med bruna ögon.


Innehållsförteckning