John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel IV: Rao-nainai

Det finns föräldrar, åtminstone i musikerfamiljer, som föder upp sina barn med Beethovens symfonier och sonater, med Debussy och Carl Nielsen. Det påverkar väl en liten femåring ungefär lika mycket som ett filosofiskt resonemang om Kants kunskapsteoretiska spekulationer; barnet känner sig endast stå utanför. En liten, liten visa, som är så enkel, så enkel, kan däremot gripa barnasjälen. Nog minns jag, hur jag rös av sällhet, när pappa hade kommit hem från en resa till de s.k. utstationerna. Vi pojkar låg ensamma i mörkret uppe i barnkammaren, medan pappa spelade enkla folkvisor på fiol nere i sitt "study room". Och med de spröda nattliga fioltonerna blandade sig de melankoliska, enkla, pentatoniska melodier, som sjöngs i tjänarbaracken. Enkel musik - javisst! Men för stunden oändligt gripande för det lilla barnasinnet. Melodiskatten under dessa år var annars Rao-nainais barnvisor.

Rao-nainai - ja, hon var ett kapitel för sig, på sätt och vis en centralfigur i vårt barnaliv.


Familjen fotograferad i Trelleborg kort före Klara Fernströms död

Det har alltid funnits missionärer, som varit vagabonderande religiösa fanatiker. De har dragit omkring, klädda i landets dräkt, och missionerat på vägar och gator bland samhällets olycksbarn. Deras religiösa agitation har kanske många gånger suggererat fram s.k. religiös väckelse, men säkert lika ofta väckt ett överlägset förakt hos dem, som tillhört de intellektuella skikten. Det mål, alla missionssällskap ställer för sig, är ju ett kristet folks genomsyrande - alla samhällsskikten, icke endast de proletära - av kristet tankeliv. Då måste ju den politik vara klok, som försöker göra missionären till en väl ansedd samhällsmedlem och icke en vurmig underling, en Savonarola i kineskläder. Under dåtida ekonomiska konjunkturer var det ju dessutom möjligt att uppehålla en god social standard i Kina på en avlöning, som väl närmast motsvarade en svensk arbetares.

Alltså, tjänarestaben skulle bestå av minst fyra, helst fem personer: en portvakt, som var portvakt och ingenting annat, en "boy", som väl var att betrakta som motsvarigheten till en svensk husa, en kock, en kuli för grövre drängsysslor, samt slutligen, det viktigaste för oss barn, en "ah-ma". Det var Rao-nainai.

Kanske fanns det andra familjer, som hade mera spännande ah-mas. Pojkarna Sköld i Wuchang brukade berätta, att deras ah-ma hade varit taipingprinsessa. När så taipingupproret dränktes i blod, och taipingarna jagades som vilda djur av regeringstrupperna, fick hon fly och tillbragte t.ex. en hel natt gömd i Jangtses gyttja. Stövlarna hade hon fulla av guld, där hon stod med vatten upp till hakan, medan pekingsoldaterna vadade förbi. Rau-nainai berättade nu aldrig något sådant för oss om sig själv. Kanske hade hennes liv inte haft så många yttre spänningsmoment. Men med henne trädde sagan in i mitt liv.

Hon hade små, pliriga, närsynta kinesgummeögon. Ansiktet var rektangulärt och skrämmande koppärrigt. Hennes tänder, mörkt olivgröna av ålder och vanvård, användes av min styvmor i pedagogoskt syfte som varnande exempel för barn, som inte borstade tänderna tillräckligt ofta och tillräckligt grundligt. Rau-nainai hade inte en kvinnlig ståndspersons genom sammansnörning förkrympta fötter, utan gick genom livet på stadiga och breda bondefötter. Men som hon kunde berätta sagor! Det gjorde hon mest om kvällarna, när vi skulle somna.

Som bekant tillät kinesernas dyrkan av förfäderna icke att någon grav grävdes upp. Ichang var ett gammalt kulturcentrum, och gravfälten sträckte sig därför miltals omkring staden - tre dagsmarscher påstås det. Bland dessa gravar härjade schakaler och hundar. Mellan missionsstationen och gravfältet fanns endast en knappt manshög tegelmur. När Rao-nainai hade lämnat oss på kvällarna efter att ha berättat någon verkligt skräckfylld saga, fick vi ligga i mörkret och lyssna till schakalernas tjut, tills vi äntligen lyckades somna. En sådan för barn hemsk saga var den om Ye-ren-kaka. Den handlade om ett ont väsen, som brukade äta små barn.

- En kväll var två små barn ensamma hemma. Då knackade det på dörren. De vågade inte öppna, men en gnällig stämma bad dem så bevekande släppa in gamla mormor. Nå, barnen lät lura sig. När de ville tända ett talgljus, beklagade hon sig över att hennes inflammerade ögon inte tålde ljus. När de bjöd henne sitta på en stol, gnällde hon fram en förklaring, att hon fått skabbsår just på det stället, som vetter mot stolen, när man sitter. I själva verket hade Ye-ren-kaka en svans, varför hon inte kunde sitta på en vanlig stol. Barnen fick därför släpa fram en kang, en stor lerkruka med ett hål i bottnen. Den ställde de med bottnen uppåt, och genom hålet stack så Ye-ren-kaka ner sin svans. Emellertid satt hon och pratade med de små, så att det vattnade sig i munnen på henne, och hon började vifta med svansen som en belåten hund. Barnen hörde, hur svansen slog mot krukans sidor.

- Mormor, vad är det?

- Åh, det är bara mössen, som krafsar mot väggen.

Och så gick den hemska sagan vidare med att Ye-ren-kaka lade sig i sängen med ett barn på varje sida. På natten vaknar den lilla flickan och hör, att Yen-ren-kaka ligger och tuggar på någonting.

- Mormor, vad äter du?

- Åh, det är bara ett par jordnötter.

- Snälla mormor, låt mig få smaka!

Och den lilla flickan får något att knapra på, som till formen påminner om en jordnöt. Men så märker hon, att det är en av hennes brors fingerleder!!

Ja, så var den sagan, och se'n skulle två små svenska pojkar ligga ensamma i mörkret och sova, medan schakalerna tjöt bland gravarna utanför fönstren.

Det finns ju faktiskt något av "Vargen och Rödluvan" i den där sagan. Många av Rau-nainais sagor har jag för resten känt igen senare i livet. H.C. Andersens "Storklas och Lillklas" berättade hon med alla detaljer, kanske med några små ändringar för att passa kinesiska förhållanden. Är det ursprungligen en internationell folksaga, eller har H.C. Andersens dikt spritt sig ända till Kina?

För resten kommer jag just nu att tänka på med vilket igenkännande leende jag läste om den halte tigern Shere Khan i Djungelboken. Han var en gammal bekant. Det fanns i Ichangtrakten en ålderstigen, halt tiger, vars rykte spritt sig i hela Jangtsedalen. Han råkade bli skjuten av några kinesiska jägare. Just då hade Fu-mandarinen i Ichang (vi kanske kan säga, att en Fu-mandarin hade en ämbetsställning, som i viss mån kunde liknas vid en svensk landshövdings) råkat komma på kant med vicekungen för Hu-pehprovinsen. Tigern bands vid en stång, som av åtta soldater bars genom hela Hu-pehprovinsen ner till Wuchang och överlämnades som present till vicekungen. Man får väl hoppas, att denne blev blidkad.

Rau-nainais senare öden känner jag inte. Hon försvann ur mitt liv som alla kinesbekanta. Varken hon eller jag anade väl då, att jag en gång i framtiden skulle komma att skriva en orkesterrapsodi över hennes barnvisor. Den har spelats några gånger men är rätt svår att få framförd, då den har en tämligen krävande xylofonstämma. En xylofonist slår ju i regel icke sitt instrument efter notbladet på samma sätt som orkesterns övriga medlemmar, och det är besvärligt att få en xylofonist intresserad av att studera in en svår stämma, som icke är en ren solosak.


Innehållsförteckning