John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel V: Kuling

För det mesta levde vi vårt liv fjärran från de vuxnas. I hemmet talades svenska, med den europeiska bekantskapskretsen engelska och med lekkamraterna kinesiska. På sätt och vis var vi alltså trespråkiga, även om svenska och kinesiska övervägde. Det var ju kinesungarna och de kinesiska tjänarna, som vi mest hade kontakt med. Det var kocken Ma-sifu, som var en mästare i att göra trollkonster. Det var under årens lopp många olika boys, av vilka jag särskilt minns en, som visade sig vara en verklig artist, när det gällde att måla gudafigurer på papper till det kinesiska nyåret. Av honom lärde jag mig framför allt att älska scharlakansrött på ett sätt, som gjort att jag alltid förstått, att man i ryska språket lär använda samma ord för röd och vacker. Och så var det den gamle fine, förläste och confucianistiskt bildade Yang-shiensen, som nog var en hopplös opiumslav, men som en gång skulle leda mig vid handen, när vi i mörkret vandrade ned mot floden för att resa hem till Sverige och få litet europeisk hyfsning. Han brukade underhålla oss pojkar med rövarhistorier om det bohemiska studentliv han levt i sin ungdom, innan han blev en gammal stadgad lärd. Men dessa historier fick vi naturligtvis icke föra vidare till de vuxna på missionsstationen. Han tjänstgjorde nämligen som deras lärare i kinesiska.

Kinesiska språket brukar ju anses mycket svårlärt för en europé. Därför hade man infört den kutymen, att en missionär måste fortsätta sina språkstudier de första tio åren ute i Kina. Yang-shiensen var alltså Ichang-missionärernas lärare. Under de sista perioderna av sin kinavistelse lär min far ha fått fungera som någon sorts examinator. Om pappa hade någon vurm vid sidan av missionerandet, så var det förvisso studier i de mest skilda ämnen. Han torde nog vara den ende svensk hittills, som direkt på kinesiska skrivit en lärobok i astronomi. Den var väl icke så djuplodande, då den närmast var avsedd att ge deltagarna i missionens evangelistkurser en allmän föreställning om Västerlandets av vetenskapen influerade världsbild.


K. A. Fernströms namn på kinesiska. Kan också översättas med "vidsträckt tjock dygd"

Som sagt, det var ju mest kinesungarna vi lekte med, lekar, som kanske ibland inte precis gick i missionens anda. Varje söndagsmorgon måste vi tillsammans med lekkamraterna bevista söndagsskolan. Mellan den och förmiddagsgudstjänsten brukade man ha en halvtimmes paus. Nu var det så, att kapellet endast hade jordgolv, och för att kineskvinnorna under förmiddagsgudstjänsten inte skulle frysa om sina snörda fötter, fanns det gott om runda, några centimeter tjocka fotmattor. En söndagsmorgon ordnade vi under uppehållet mellan söndagsskola och förmiddagsgudstjänst med dessa mattor ett veritabelt kuddkrig mot kinespojkarna.

Dammet stod som en tjock massa i hela kapellet, och just när pappa trädde in genom dörren från sakristian, hade jag slungat en matta, som med ett ljudligt klatsch slog i väggen just bredvid honom. Jag har alltid varit den, som råkat illa ut vid alla kollektiva dårskaper - en sak, som tycks ha gått i arv till min son. Naturligtvis blev det en praktfull risbastu och sedan ett strängt påbud att kapellet alltid omedelbart efter söndagsskolan måste utrymmas fullständigt.

Annars levde vi ju, som jag förut nämnt, ett liv vid sidan om de vuxnas. Någon gång kunde det dock hända, att pappa tog oss pojkar med på strövtåg, då han försökte sprida bibelöversättningar och religiösa skrifter. Vid ett sådant tillfälle kom vi till ett grottempel, delvis inhugget i berget och delvis bestående av naturliga grottor. Jag kommer nu inte ihåg, vad platsen hette, men jag minns, att jag var väldigt tjusad av den säregna stämningen. De vänliga munkarna förde oss omkring och visade oss alla sina skatter. Bl.a. fördes vi fram till ett par gamla kistor, fulla med uråldriga mynt, där karaktärerna (skrivtecknen) hade så åldriga former, att de knappast numera kunde tydas. Som gåva fick pappa ett par gamla svärdformade mynt och ett par mynt, som redan hade den senare brukliga formen. De var alltså runda med ett fyrkantigt hål i mitten.

Pappa var ju icke någon speciellt intresserad numismatiker men hade dock i sitt bibliotek ett uppslagsverk, som gjorde det möjligt för honom att vid hemkomsten klassificera mynten. Det visade sig, att ett av de runda mynten var präglat av en småkonung på Kuling. Och då berättade han för oss Kulings historia, som här följer:

När europeerna först kom till Jangtsedalen, fann man, att sommarklimatet var nästan outhärdligt för en västerlänning. Man måste finna någon sommarort med svalare vindar, mindre kolera och mindre solsting. Under något av l800-talets senare decennier fanns i Jangtsedalen en amerikan, Mr Little, som tycks ha haft upptäckarblodet i ådrorna. I pappas berättelse kunde vi riktigt följa med, hur han i solhettan kom drivande nedför floden i en gistnande djonk. Vid Kiu-kiang, några dagsresor nedanför Hankau, steg han i land, och kulierna fick dra upp djonken på lerbanken, som låg där sprucken i solgasset. Framför honom blånade Kulingbergen. Det blev en lång och tröttsam vandring över slätten, tills han kom till det ställe, där man sedermera byggde Halfawayhouse, där akasiorna växte höga som nordiska furor, och cikadornas sång steg som en sövande kör i middagshettan. Sedan fick han börja bergbestigningen. Det han fann, när han kommit upp på själva Kulingmassivet, var ett jordiskt paradis, men ett så gott som utdött sådant.


Kulis med bärstolar och bagage på väg upp till Kuling

Där fanns många ruiner, men de var mycket gamla, så dalen hade synbarligen varit praktiskt taget avfolkad länge, och så hade taipingarna bränt och härjat i skogarna. Nu fanns det bara några små lerhyddor, där en handfull spetälska bönder förde en sorglig tillvaro. Mr Little log i sitt skägg och beslöt, att hit skulle han föra alla européer undan sommarens stinkande Jangtse med dess malariamygg. Men vid kvällens lägereld fick han höra den dystra historien om det gamla kungariket på Kuling.

- I det kungliga palatsets trädgårdar skrek påfågelhanarna, och på gångarna vandrade sidenklädda mandariner med solfjädrar av elfenben. När balsaminerna blommade, färgade prinsessorna sina naglar röda, och i templet bakom palatset glödde alltid rökelsestickorna. Men kungens äldste son och tronföljare gick på jakt bland bufflarna i bergen.

Då hände det sig en dag, när den gamle kungen satt och skrev små dikter med en tuschpensel av silver på ett utspänt sidenstycke, att templets gonggonger slutade att dåna, och den gamle översteprästen kom vacklande in i palatset. Där förkunnade han spådomen, spådomen, som skulle bli till Kulings förbannelse.

Bland bergets vilda bufflar skulle komma en vit tjur. Den fick icke skadas, den fick icke jagas, den fick icke retas, ty den var en guds inkarnation. Skulle den bli fälld, skulle olyckan i form av spetälska drabba konungen, hela hans folk och hela hans hus.

Nu inträffade verkligen, att man någon tid senare skymtade en vit tjur bland vildbufflarna. Konungasonen hade ju varnats av spådomen, men det hände en dag, att han och hans jägarskara drev en hjord framför sig genom skogssnåren, upp mot den bergskam, som stupar brant ner mot slätten med Poh-jangsjön. De såg bufflarna avteckna sig som silhuetter mot himlen uppe på bergskammen och störtade fram med bergsjägarnas vilda skrin, kastade sina spjut och sköt sina pilar. Då såg de den vita tjuren stegra sig som i panik och störta ned i djupet.

Den gamle kungen strök sitt vita skägg och skakade på huvudet, när han fick höra talas om olyckan, och återvände sedan stillsamt till en dikt om en tårpil och en trana, som sträckte fram över den röda aftonhimlen.

Men efter någon tid klagade en av hans yngsta och skönaste konkubiner över ett sår på benet, som inte ville läkas. Och så brast förbannelsen lös. Skräckslagna och fulla av sår och bulnader flydde de från honom, den ene efter den andre. Jägarsonen och tronarvingen fick dra som en spetälsk tiggare längs Jangtsefloden och dog i kolera i solgasset på ett gammalt båtroder, som lagts upp till torkning på flodbanken vid Shasi.

Kvar var till slut endast den gamle kungen och hans trognaste, som förde en skuggtillvaro i palatset. När hans såriga ögon blev blinda, samlade han alla en kväll till en sista stor blommornas, vinets och glädjens fest. När den led mot sitt slut, lät han räcka en brinnande fackla till var och en av sina gäster. De förstod hans mening. Så förgicks hela konungadömet i ett flammande bål.

Sedan dess har Kulingbergen varit ett andarnas och spetälskans hemvist.

Mr Little reste sig upp vid lägerbålet, och med skägget fladdrande i den hårda bergsvinden stämde han upp sin trosvissa sång "Onward Christian Soldiers". Den gamla vidskepelsen skulle det nu bli slut på.

Han lyckades också få det dithän, att Kulingbergen för alla Jangtsedalens européer blev sommarens ljuvliga paradis. Själv fick jag emellertid blodförgiftning uppe på Kuling tre gånger, och det var en bekant sak bland alla oss barn och våra ah-mas, att ett sår man fick på Kuling inte läktes förrän man kom ned i dalen. Många år senare fick jag av en hemvändande kinamissionär höra förklaringen. En modern bakteriolog hade funnit, att den ljuvliga Kulingbäcken, som ibland porlade så stilla fram genom bergsdalen, och ibland, efter någon av de tropiska regnskurarna, kastade sig fram i vilda och dånande katarakter, var en formlig kultur av en bakterie, som vållade bulnader och svårläkta sår. Det var alltså förklaringen.

* *
*
Det kunde hända under vardagen nere i Ichang, att ett minne slog ner som ett klubbslag i hjärnan. Rätt som man gick och pysslade med något, kunde man med plötslig upprördhet minnas ett brus. Vad var det? Man stod stilla och tänkte efter. Åh, det var ju Kulingbäcken, som brusade så om nätterna, när det hade regnat. Eller plötsligt mindes man den bitterljuva, halvsöta doften i bambudungarna på Kuling. Eller plötsligt såg man för sig en vision av höga klippväggar, som drog bort mot blånande oändlighet, små ulliga moln mot branta bergväggar och ett ensamt par fågelvingar, som glänste i solen mellan fjällbranterna. Det var Kuling, som kallade - det var vår!

Resan till Kuling var årets stora äventyr. Vanligtvis skedde den inte förrän sommaren var så långt framskriden, att koleran hade börjat härja - om det nu var koleraår, vilket brukade vara fallet vart annat eller vart tredje år.

När missionärsfamiljerna trängde sig fram genom stadens gränder ned mot floden, gällde det att hålla ihop. Det intensiva främlingshatet från boxarupprorets dagar satt ännu kvar, och tillrop sådana som "Jang-kueitse" - utländsk havsdjävul -, "Kuei-ör-tse" - djävulsungar - och dylikt följde oss hela vägen. Vi hade fått lära oss, att sådana tillrop fick man aldrig låtsas om. Vi fick heller aldrig stanna och smaka på de jordnötter, som kanske bretts ut på en smutsig mattstump mitt bland gatans avskräde, eller det bruna, aromatiska rörsocker, som frestade oss från en säck, som med öppet sprund stod lutad mot en husvägg. Och framför allt skulle ju vi barn besparas från att se de kolerasjuka. Det var dock inte alltid möjligt. Jag minns, hur vid ett tillfälle en kolerasjuk släpade sig bort för att få dö ensam bland gravfältets kullar. Han var redan så tagen, att han inte kunde gå upprätt, men mot målet strävade han - att få lov att bli ensam med sitt bottenlösa elände, att få dö i fred.

Nere vid floden såg man också de sjuka. Det var många djonker, som inte gick längre upp för floden än till Ichang. Där lade man upp en tid för att få ny last och se om fartygen. De stora rodren - stora som dörrlämmar - lades upp till torkning vid flodbanken. De kunde ligga där i långa rader som solbakade sjukbårar - på varje roder en kolerasjuk.

Men sådant glömde vi barn så fort, när vi bara kom ombord på ångbåten. Det var japanska ångare, som frekventerade Jangtse. Tre passagerarklasser fanns. I första klass åkte européer. De andra två var infödingsklasser. I andra klass reste de bildade kineserna. Många gånger var de kanske åtskilligt mer kultiverade än de vita råskinnen i första klass. I denna andra klass brukade också ibland missionärerna resa. Det ansågs nästan som ett rasförräderi, men pappa tyckte med rätta, att han hörde hemma bland kineserna, som han kommit för att påverka, och icke bland dessa européer, med vilka han ej hade några gemensamma intressen. I tredje klass slutligen reste kulis och likställda. Där var riskerna för ohyra och infektioner alltför stora för att missionärerna skulle våga låta sina familjer resa i den klassen.

På dessa ångbåtsresor kom vi emellertid ibland i kontakt med den kinesiska aristokratin, som annars gärna ville isolera sig från oss. De flesta av dessa höga herrar rökte opium, och pappa led ju förskräckligt av den för honom förhatliga doften. Opium var för en kristen i Kina ungefär som brännvin för en svensk filadelfiabroder. Men vi pojkar, som ännu hade sinnena fria från religiösa fördomar, tyckte det luktade gott. Fast det vågade vi inte berätta. Vi kom ju ihåg hur det var, när mamma var sjuk i Ichang, och den engelske dr. Graham efterskickades. Han rökte en god havannacigarr, som Kalle och jag tyckte spred en doft, mot vilken de kinesiska rökelsepinnarnas var bara strunt. Det tyckte vi ju båda, men naturligtvis var det jag, som talade om det för pappa och därför fick ett straff- och förmaingstal.

På båten fick jag också för första gången se en kines, som var så förnäm, att han måste visa, att han aldrig uträttade något med sina händer. De hade därför gjorts obrukbara genom att naglarna fått växa decennium efter decennium. För att de inte skulle brytas, hade han låtit förfärdiga nagelfodral av silver. Då dessa fodral var svängda som långa klor och dessutom hade minst dubbel fingerlängd, tyckte vi pojkar, att det var ovanligt spännande att titta på den praktfullt klädde mannen, som för övrigt var närmast vithårig och hade några långa, vördnadsvärda, vita skäggstrån mitt på hakan. Han såg likgiltigt och överlägset förbi oss ända till båtresans sista dag, då han tilltalade oss och på oklanderlig engelska förhörde sig om våra ärade fäders och mödrars hälsotillstånd m.m.

Efter tre à fyra dagars flodresa kom vi till Hankau, där vi måste byta båt. Om det passade med båttiderna, fick vi fara i sampan över till Wuchang, som låg tvärs över Jangtsefloden. Det var Hupeprovinsens huvudstad, och missionsförbundets station där var en riktig idyll. Men ofta tillät inte tiden ett besök på andra sidan floden. Vi brukade då i stället besöka familjen Malloy. Mrs Malloy var kinesiska, och de två blandrasdöttrarna var obeskrivligt söta. De bjöd oss på riktig lemonad, tänk bara det, och berättade lika oanständiga historier som kinesungarna hemma i Ichang. Gud, vad vi var tjusade av dem, och vad vi var rädda, att de vuxna skulle komma underfund med det.

Tre dagar med en ny flodångare, och vi var i Kiu-kiang, där vi stuvades i bärstolar för att bäras upp till Kuling. Det tog en halv dag att komma till Halfawayhouse, där alla kommenderades i säng för en lång middagsvila, innan bergssluttningarna skulle forceras. Men inte kan barn sova under sådana förhållanden. Vi låg på de bambuflätade sängbottnarna, lyssnade till suset i akasiornas kronor, till cikadornas oändliga stråkbrus och längtade efter att komma iväg.

Så bar det iväg uppför den s.k. tremilstrappan. Engelska mil, förstås. Det finns nog inte många västerlänningar, som godvilligt själva klättrat uppför dessa tusentals trappsteg, men kulierna sprang med bärstolarna uppför trappan precis som om det gällt en vanlig promenad på en stadsgata.

Dessa bärarkulis från Kiu-kiang ansåg sig alla kunna tala engelska. Det var de orientaliska hamnstädernas internationella "pidginengelska", och för övrigt fanns ju alla grader av ett förvänt och delvis obegripligt glosförråd. De flesta glosorna hade naturligtvis anknytning till engelskan. Men det fanns också sådana uttryck som "No savé" - vet inte - där verbet tydligen lånats från franskan. Den som var bas för ett kuligäng - "Numbel one topside" - hade i regel det största ordförrådet. Sedan fanns det som sagt alla graderingar ända ner till stackarn, som efter att ha burit två koffertar ända upp till Kuling sträckte fram sin magra hand och i gnällande ton avlevererade hela sitt engelska ordförråd: "Kuli, colly cash!", vilket översatt till begripligt språk alltså ungefär betydde: "Jag stackars fattige och ovärdige kuli har burit dessa tunga och säkert värdefulla kollis med stor möda och vågar därför i min ringhet hoppas, att den vördnadsvärde främlingen ville belöna mig ovärdige med många stora och sköna penningar."


Anlända till Kuling

Först kom vi till juden Mr. Duffs shop. Då visste vi, att nu var vi på Kuling. Duff hade monopol på livsmedelshandel. Han hade också ett par pojkar, som vi betraktade med skräckfylld avund. Trasiga bergsvildar med äventyrslystnaden lysande ur ögonen. Mellanting mellan Huckleberry Finn och Tarzan. Jag minns en gång, när vår svenska skola hade klassundervisning på missionär Skölds veranda. Bland ekarna på bergsskränten framför bungalowen fick jag syn på ett skarpskuret ansikte. Det var yngste pojken Duff, som plötsligt trädde fram ur buskarna som någon sorts underlig skogsgud. Nå, vi fick ju så småningom syn på honom allesammans, t.o.m. den svenska lärarinnan. Men hon vände sig bort med förakt. På det ena benet hade han bara en halv byxa, och skjortan hängde i trasor. På fötterna ett par kinesiska halmsandaler. Han sade inte ett ord, bara vände sig om, och plötsligt fanns han där inte längre.

Men åtskilliga år senare fick jag höra talas om, att han organiserat och lett den väpnade eskorten för konvojer till Kuling, när kinesisk-japanska kriget gjorde rövarhorderna besvärliga. Ett lejon ifrån Juda, en modern Macabeus i ett kinesiskt bergmassiv!

Inte långt från Duffs varuhus låg det europeiska sommarsamhällets första byggnad. Det var "Lot 35", en baracklänga, som var Svenska Missionsförbundets sommarhem. Bakom den verandaförsedda huvudlängan låg en annan och anspråkslösare länga, tjänarebarackerna. Och förbi Lot 35 flöt bäcken.

Där byggde vi dammar och kvarnhjul, som pojkar för sed ha. Där fanns en kringfluten bambudunge, som vi kallade för "ön". Där fanns "Döda fallet", som i vardagslag låg torrlagt men ändå dröp av fukt och var ett bra gömställe för stora, hemska, slemmiga paddor.

Längre ned i dalen låg kyrkan, där vi varje söndag måste delta i den engelska söndagsskolan. Och ännu längre bort, där bebyggelsen slutade, låg träskmarker med oljebemängt, i alla regnbågens färger skimrande vatten, och längst bort fanns de gamla kinesiska incense mills, där man av doftande träslag malde cellulosa till rökelsepinnar.

En morgon kom pojkarna Rydén springande ner till oss - deras far hade nämligen en privatbungalow - med uppskakande nyheter. Deras ah-ma hade väckts mitt i natten av ett fasligt väsen på köksdörren. Hon öppnade köksfönstret för att se, vad som stod på. Det var en tiger, som vässade klorna mot dörren.

Vi fick följa med upp till Rydéns för att se på märkena. Köksdörren var struken med grön oljefärg, och i denna syntes stora, djupa repor, liksom dragna med knivar. Det var en stor tiger, det syntes på spåren, som var tallriksstora, och att det var en tigrinna förstod vi av att hon haft med sig sin unge, som hade spårstämplar som tefat.

Det är klart att vi beslöt oss för tigerjakt. De två största av oss, min bror Kalle och Josef Sköld (han, som sedermera blev konstnär, professor vid Konstakademin och intendent vid Nationalmuseum), var väl uppe i 11-12-årsåldern. Josef, eller Otte som vi kallade honom, hade en pennkniv och Kalle en stor bambustör. Planerna var nu följande:

När tigern kom rusande på oss och gapade för att bitas och sluka oss, skulle Kalle rusa fram och köra bambustören i halsen på honom, och Otte skulle sticka ut hans ögon med sin pennkniv, allt under det vi småpojkar skulle kasta oss över var sin tass för att hålla fast den, medan de två stora pojkarna gjorde sitt. En halvkvävd och blind tigerstackare skulle vi väl komma till rätta med.

Så började spårandet. Vi lyckdes följa spåret hela förmiddagen. Men vid en bergvägg, där marken täcktes av drivor av vittrad stenskärv, försvann tyvärr spåret. Trots allt letande kunde vi inte återfinna det. Gudskelov!

Jag har sedan ofta tänkt mig, att tigern kanske hela tiden låg i något bambusnår och tittade på oss.

Den dagen kom vi för sent till middagen, och frågan om bestraffning för denna förseelse fick aktualitet. Men i den allmänna förskräckelsen, när man lyckats plocka sanningen ur oss, glömdes straffet helt.

En gång då bestraffningen icke glömdes var emellertid det stora lerbollskriget i kärret mellan svenska och engelska pojkar - amerikanska med för den delen.

Det var en söndagsmorgon. Alla de många hundratals barnen på Kuling var klädda i nytvättade, vita tropikkläder, och alla hade vi nytvättade tygöverdrag på våra tropikhjälmar. Strax nedanför Lot 35 fanns en sumpmark, som genomkorsades av en gammal, halvt nedrasad stenmur. På andra sidan muren fick vi syn på en skock engelska pojkar. Och engelska pojkar avskydde vi sedan en vecka tillbaka.

Söndagsskolan, Children's service, hade nämligen kommit på den snillrika idén att utlysa en tävlan om vem som kunde visa upp den vackraste flaggan. Vi var tre svenska pojkar, som hade ett förfärligt besvär med att i den hårda bergsvinden på ett värdigt sätt tåga fram till mötesplatsen med den sörsta svenska flagga, vi hade kunnat uppbringa. Vi fick t.o.m. en applåd av de närvarande skandinaverna, när vi kom tågande in. Men juryn var engelsk, och naturligtvis gavs priset till en engelsk flagga, som var mycket mindre än vår. Det var en oförrätt, som vi inte kunde svälja; en skymf som vi helst hade velat avtvå i blod.

Men alltså, den söndag då lerbollskriget utbröt, fick vi syn på några engelska pojkar på andra sidan muren. I brist på annat kastvapen plockade någon av oss upp en handfull lera, kramade ihop den till en boll, och pang! Där hamnade den med ett klaskande ljud på en engelsk solhjälm. Så var striden i full gång.

Som söner av en disciplinerad soldatnation spred engelsmännen skyttelinje och tillkallade förstärkningar. Snart hade vi en stor del av de engelskspråkiga emot oss - engelsmän såväl som amerikaner. Men vi fick förstärkning från ett oväntat håll. Det var ett par skotska flickor, May och Kate Mac Kearny. De kände sig visst också höra till en föraktad minoritet. Flickorna var beväpnade med leksaksspannar, som kom väl till pass för vattenförsörjningen till lerbollarna. För resten var de flinka och flitiga att rulla lerbollar, så vår ammunitionsförsörjning fungerade bättre än fiendens. Vi lyckades hålla muren, tills lunchgongongen avbröt striden. Men Du gode Gud, vad vi såg ut! Och fienden med!

Agan var på den tiden ett internationellt erkänt uppfostringsmedel. Det steg vilda tjut från många bungalows på Kuling den söndagsmiddagen.

Men nästa gång tyckte jag verkligen, att jag fick hämnd på engelsmännen. Det var då jag halade ned flaggan på engelska konsulatet.

Alla familjer hade redan dragit åstad till den ravin, där Children's service skulle avhållas. Jag minns inte varför jag blivit försenad och ensam kom strövande fram genom det avfolkade Kuling. Och där! Engelska konsulatets stora järngrind stod öppen! Inte en människa inom synhåll. Inte en tjänare, ingen portvakt! Kanske spelades det Mah-Jong i tjänarbarackerna. Jag smög mig som en indian mellan bambusnåren. Så var jag vid flaggstången. Forfarande ingen inom synhåll. Tjing, tjong, där löstes knopen, som höll flagglinan. Med ett gnissel gled flaggan ner. Där låg den på marken vid mina fötter. Jag tittade mig omkring. Så vände jag mig mot flaggan och gjorde honnör, för den sanne gentlemannen skall alltid behandla en slagen fiende ridderligt. Se'n smet jag. Ni kan tro att jag sprang!

Just när jag flög ut genom konsulatets järngrindar, hörde jag borta från mötesplatsen, hur Children's service stämde upp den religiösa barnslagdängan:

Jesus wants me for a sunbeam
to shine for him each day,
follow him moment by moment
at home, at school, at play.

Man hade alltså börjat, och jag skulle komma för sent. Men jag hann ändå fram i tid för att andtruten lyckligt skråla med i sista versens refräng:

A sunbeam, a sunbeam,
Jesus wants me for a sunbeam.
A sunbeam, a sunbeam,
I'll be a sunbeam for him.

Innehållsförteckning