John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel VI: Ichang

Just nu, när jag börjat detta kapitel av mina hågkomster, ligger jag i en sjukhussäng i väntan på en av allt att döma ofarlig operation. Jag har legat och inventerat bland mina minnen, medan jag väntat på min fru, som skulle ta diktamen. Och vilken uppsjö av erinringar! Inte kan jag låta allt detta komma på papperet. Visserligen vill jag skriva av mig ett livs facit, men inte vill jag gå in för ett arbete, som skulle svälla till ett helt bibliotek. Det finns andra saker, som jag också vill hinna med.

Därför kommer jag inte att berätta om Li-nainai, inte om Pen-nainai, inte heller om den gamle fine evangelist Tsen i Chiang-Kow, som var alla barns avgud och fick ett tragiskt livsöde. Och inte heller kan jag berätta om evangelisten på utstationen, som bankade en tiger i huvudet med en skära för att slippa bli av med sin ende get, och inte heller om den tokige kapten Rasmussen, - jo för resten, på honom får jag väl offra några ord.

En dag, när min bror Kalle och jag kom smygande fram ur majsplanteringen, som på grund av ormfaran var förbjuden lekplats, fick vi se en vit ponny, som gick och betade på gräsmattan. Vi vågade oss inte in direkt utan sprang bort till köksbaracken och frågade Ma-sifu vem som rådde om hästen. Det var Rao-laopan, vilket ungefär betydde kapten Rao. Aha, den galne norske kaptenen Rasmussen! Honom hade vi hört talas om, fastän vi aldrig träffat honom. Det var en liten man med ett stort rött skägg.

Han var klädd i tropikhjälm och vita tropikkläder, svängde ett ridspö i handen och hade sporrar. Att han var sjöman förstod man av alla skepparhistorierna, men Gud vet, om han någonsin fört befälet på ett fartyg. Han hade emellertid hamnat här långt uppåt floden. Över en liten biflod till Jangtse, som alltid hade passerats med primitiv roddfärja, byggde han en skranglig bambubro. Vid ena änden av bron lät han timra upp en bungalow, och mitt på bron satte han en vaktkur, där han placerade en av sina kulis, som fick ta upp en broavgift av 10 cash. På det levde han bra, levde rövare med risvin och kvinnor och red omkring på sin ponny och spelade herreman.

Han var emellertid en vänlig själ, som aldrig aldrig svor i närvaro av vita damer och missionärer. Vi pojkar fick roa oss hur mycket vi ville med hans ponny, så snart han kom på besök, och det blev verkligen tämligen ofta, när han väl funnit kontakt.

Sista kvällen hos oss stannade han till aftonmåltiden, och sedan satt pappa och berättade gamla kinesiska sägner från trakten. Inom synhåll från stationen låg en källa, eller kanske rättare sagt en damm. Det påstods naturligtvis, att den var bottenlös. Om dagarna brukade kinesgummorna klappa tvätt på strandbrinken, men på nätterna vågade ingen sig i närheten. Det skulle nämligen finnas ett övernaturligt väsen nere vid källan, som nattetid drog till sig alla besökare. Så berättade pappa vidare många av de tusentals sägner han hört. Och till slut tog kapten Rasmussen god natt, hoppade upp på sin ponny och gav sig ut i natten.

Nästa morgon väcktes vi av en skrikande tjänarskara. En gumma, som skulle skölja sin tvätt vid dammen, hade funnit kapten Rasmussens ridspö och solhjälm flytande på vattnet. Pappa gav sig iväg till dammen och fann märken efter hästens hovar, där den halkat ner, och andra märken, som kunde tyda på att Rasmussen rivit sina fingrar blodiga, när han försökte ta sig upp ur dammen. Men varken hästen eller mannen blev någonsin återfunna.

Antagligen har han väl försökt bevisa för sig själv, att han var fri från all vidkeplig rädsla; så har han sporrat hästen för nära farozonen, och så gick det som det gick. Men för de vidskepliga kineserna var det ju ett bevis för riktigheten i deras övertro.

Det finns naturligtvis också mycket, som skulle kunna berättas om övriga utlänningar i Ichang, speciellt då om missionärsfamiljerna på missionsstationerna. Men jag är rädd, att det skulle svälla ut till ett Ichangstationens epos. Därför vågar jag inte berätta så mycket jag skulle önska om eldsjälen missionär Kullgren. Han kom från ett annat missionssällskap i norra Kina och hade på sig en ylletröja, nödvändig i Nordkinas kalla trakter men direkt hälsovådlig i den tropiska värmen i Jangtsedalen. Han var emellertid envis i sin övertygelse om att han och endast han visste hur livet skulle levas i Kina och fick därför värmeutslag, "prickleheats", så att han fick gå och klia sig på ryggen ända fram till jul - en ständig källa till skämt om farbror Kullgrens prickleheats. Om honom skulle man ju kunna skriva böcker, och han har för resten själv gett ut en bok om sina kinaår, där han bl.a. skriver om sin första missionsresa tillsammans med min far: "Fernström kunde konsten att tala men också konsten att tiga. På denna resa gjorde han mest det sistnämnda."

Av hans familj var det endast makan och dottern Rakel, som kom med till Ichang.

Familjen Engdahl, som delade missionsstation med vår familj under åtskilliga år, kunde också vara värd sitt kapitel. Men annars var det ju nog så, att de djupaste intrycken fick vi barn från tjänarna och från de kinesiska lekkamraterna.

Sedan Kalle och jag misslyckats med kaninavel, slog vi oss på hönsavel och hade till slut tjugofyra präktiga hönor i den bambuinhägnade hönsgården. Så en morgon fann vi en stor vit höna liggande död på marken, och ett par andra raglade vimmelkantiga omkring. Det var hönspesten. Nästa dag på morgonen levde bara min brors stora gråspräckliga höna, men framåt förmiddagen dog också den. Då gav min far portvakten order att skaffa undan alla hönsliken och gräva ner dem. Sedan förvånade portvaktsfamiljen oss genom att hela vintern så ofta öka ut sitt magra ris med härligt hönskött. Men pappa fick lösning på problemet, då han fann en tunna insaltade hönor i det innersta hörnet av portvaktsstugan. Det var hela vår hönsgård.

En verklig festmåltid lär samme portvakt ha berett sig och sina vänner en sommar, när vi var på Kuling. På mantelpiecen i vårt sitting-room stod under ett par års tid en glasbehållare med en stor orm i sprit. Den hade pappa en kväll slagit ihjäl med en bambukäpp, när han fann den hängande ner från bambutaket i vårt avträdeshus. Just det året fann vi vid hemkomsten från Kuling, att glasbehållaren med ormen och spriten försvunnit. Nå, stekt orm lär ju kunna vara en läckerhet.


Klockstapeln på missionsstationen i Ichang

Liksom vitsipporna i en svensk björkhage kan slå ut i hela drivor på ett par dagar, så slog balsaminerna ut i alla våra gräsmattor och i alla gårdens skrymslen. Vi brukade plocka dem och färga naglarna röda med kalkbladen. Och det var en dag i denna balsamintid, som jag sprang bland blommorna och impoviserade ord och ton till en liten visa om balsaminerna. Och så beslöt jag, att jag skulle bli kompositör, när jag blev stor. Jag sprang in till pappa, sjöng min visa och berättade mitt beslut. Jag måste väl ha varit sex år. Pappa hörde på visan, plockade fram sin fiol och lärde mig spela "Blinka, lilla stjärna" i D-dur. Det var den enda undervisning i fiolspelning jag fick innan jag kom långt upp i tonåren. Men pappa lyckades komma över ett par flageoletter och ett par små leksaksxylofoner. På dem lärde min bror och jag oss att spela en hel del småmelodier. Däremot gick det inte så bra med ett par riktiga kinesiska bambuflöjter. De var nämligen stämda i heltonsskala, vilken icke användes i den kinesiska vokalmusiken, utan huvudsakligast i den instrumentala begravnings-, bröllops-, tempel- och festmusik, som alltid beskrivits som synnerligen påfrestande för europeiska öron. På de instrumenten kunde vi inte spela några av de gamla välkända melodierna.

När jag var något över sex år, hade min styvmor lärt mig läsa, och då det befanns, att jag läste tämligen flytande, beslöts det, att jag skulle få börja i den svenska skola, som just hade inrättats i Ichang. Vi läste i det s.k. frökenhuset, där den ogifta kvinnliga missionären, som hörde till stationens personal, bodde. Hon hette Elfrida Isaksson och var småskollärarinna från Småland. Det var egentligen bara missionärsbarnen från Ichang och Shasi, som regelbundet besökte skolan, men någon gång fick pojkarna Sköld från Wuchang delta i lektionstimmarna uppe på Kuling. Den skolan flyttades sedermera till Ki-kung-shan, fick ett halvt hundraral svenska elever från hela Kina och t.o.m. av Kgl svenska skolöverstyrelsen beviljad rätt att ordna svensk realexamen. Då hade emellertid tant Elfrida Isaksson för länge sedan rest hem till Sverige med min bror, mig och Eskil Rydén ifrån Shasi.


Innehållsförteckning