John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel VII: Hem till fädernas land

När jag var ungefär tio år gammal, hade vår lärarinna varit sina sju år i Kina och skulle alltså hem till Sverige för att under halvtannat år rekreera sig i hemlandet. Många missionärsfamiljer brukade skicka hem sina barn för att de skulle bibringas en allmän europeisk hyfsning. I vår familj dryftades nu frågan om lämpligheten av att min bror Kalle och jag sändes hem med tant Elfrida. Kalle hade en släng av malaria, och själv hade jag haft solsting med efterföljande hallucinationer och var i övrigt en svag och eländig stackare. Det beslöts, att vi skulle sändas hem. Samma beslut fattade familjen i Shasi beräffande sin pojke Eskil.

Av en kinesisk sadelmakare beställde pappa var sin svinläderskoffert åt oss pojkar. Koffertarna försågs med träbeslag utom på sidorna samt framme vid låset, där skönt smidda kinesiska mässingsbeslag vittnade om koffertarnas ursprungsort. I svart oljefärg målades våra namn med kinesiska skrivtecken på locket. Det var vad en kinesisk hantverkare trodde vara modern europeisk stil. Den skräddare, som fick utrusta oss med kläder, hade ungefär samma stilkänsla. Tant Elfrida hade ju de svenska kläder, hon inköpt i Sverige för c:a åtta år sedan. Och sålunda rustade gjorde vi oss färdiga att anträda resan, Hur sällskapet tog sig ut framgår avbilden, som togs framför kapellets gavelfönster samma dag vi skulle ge oss iväg.

BILD

När vi lämnade stationen för att ta oss ned till floden, var det redan mörkt. Först kom pappa och en kuli, som bar på två papperslyktor, som skulle lysa oss, så att vi kunde balansera oss fram mellan risfälten. Sedan kom den fine gamle Yang-shiensen, som höll mig i handen. Jag var ju fylld av spänning och förväntan inför hemkomsten till Sverige, och vid den åldern hade jag ungefär samma inställning till Karl XII som Gustav Mattsson i Albert Engströms novell om Herkules och Karl XII. Jag traskade vid sidan om Yang-shiensen och uppbyggde honom med fantasier om hur det kunde varit om Karl XII hade levat. Först skulle han med en handfull blågula bussar ha stormat det kejserliga palatset i Peking, och se'n skulle hans segrande skaror ha galopperat ned igenom hela Kina och lagt under sig det ofantliga riket, så att Sverige äntligen i Carlssons skolgeografi kunde få ståta med samma underrubrik som England, Tyskland och Frankrike: Biländer.


"Tant Elfrida" flankeras av t.v. John, t.h. Kalle

Pappa hörde ju mina utgjutelser och försökte gång på gång på ett fint sätt leda samtalet in i andra banor, men jag var så fången i mina strålande fantasier, att Karl XII ideligen återkom. Jag har många gånger sedan undrat, vad den fine, siratlige, konfutianistiskt bildade Yang-shiensen tänkte om barbarynglet, han ledde vid handen.

Själva avskedet vid flodstranden har jag inget minne av. Det var väl så sorgligt, att det fullständigt trängts bort ur medvetandet. Och den 200 svenska mil långa flodfäden ned till Shanghai var ju som en vanlig kulingresa.

I Shanghai blev vi inkvarterade i det svenska sjömanshemmet, och där fick jag för första gången tag på en indianbok. Visst hade jag tidigare varit begiven på läsning, men de böcker, min far stuckit mig i handen, var ju av en annan sort. Det var Zacharias Topelius' "Läsning för barn", Runebergs "Älgskyttarne", det var "Kungarne på Salamis", "Fädernas gudasaga" och en populärframställning av den grekiska gudaläran samt naturligtvis en hel del religiösa söndagsskolberättelser. Men nu låg jag på knä på en soffa i trapphallen på sjömanshemmet och slukade berättelserna om Buffalo Bill, Texas Jack, Skinnstrumpa och Den siste mohikanen. Det var andra grejor.

Det gick bra, ända tills jag började låta vokabulären influeras av äventyrsböckernas språk. Ordet kanaljer hade jag aldrig hört användas, och förmodligen hade väl snälla tant Elfrida glömt ordets betydelse. När hon hörde mig använda det om de två andra pojkarna, dekreterade hon. att detta måste vara ett svärord. Och eftersom jag hade lärt det ur indianböckerna, så blev dessa förbjudna.

Detta med svärord kan för resten bli ett problem för barn i sådan miljö som vår. Vi hade vid kristendomsundervisningen lärt oss, att det var förbjudet att "missbruka Herrens, din Guds namn", men ingen hade någonsin sagt något om djävulens namn. Därför är det ju förklarligt, att pappa en gång fick höra följande samtal mellan min bror och mig:

- Skulle du kunna svära på, att det är sant, som du säger nu?

- Ja, jag svär vid djävulen.

Som sagt, vi var ungefär lika ovetande om vilka ord, som brukar klassificeras som svordomar, som den lilla skånska flickan i anekdoten, som kommer och skvallrar för sin mor: "Mor, Nils han svär, han säger illsvåda."

Så kom en dag, då vi placerades ombord på en s.k. tender, som tuffade ut till Norddeutscher Lloyd-ångaren Seydlitz, som skulle bli vårt hem under de många resveckorna till Europa. För att vara en oceangående ångare med gods- och passagerartrafik på Ostasien var väl S/S Seydlitz inte så stor. Jag vill minnas 7 à 8.ooo ton. Men den var för den tiden mycket modern och komfortabel. Med häpnad såg vi sotiga eldare, som var européer. Sådant var ju kulijobb, och aldrig kunde vi ha tänkt oss, att en europé skulle syssla med grovarbete. Det var ju otänkbart i Kina.

På den tiden var det brukligt, att tyska musiker tog engagemang på Norddeutscher Lloyds Ueberseeflotta. I tjänstgöringen ingick skyldighet att servera. Så kunde det hända, att soloklarinettisten mellan konsertnumren fick springa omkring och dela ut sopptallrikar i första klass salong. Det var väl inte många resor en musiker ville göra på sådana villkor, men naturligtvis kunde det vara roligt att gratis få komma ut och se Kina, Australien, Indien och alla fjärran sagoländer. Det var alltså en utmärkt orkester, som klämde i med en smattrande tysk militärmarsch, när vi äntrade upp för fallrepstrappan. Något sådant hade vi aldrig hört. Var indianromanerna den första stora andliga chocken på vår resa, så blev detta den andra.

Om resans första del är icke mycket att säga. Tant Elfrida kröp till kojs i sjösjuka, så snart vi hade lämnat Shanghai, och Kalle fick någon sorts tandköttssjukdom, som gjorde honom oförmögen att delta i kalaset på de chokladkartonger, som vi fått med oss av vänliga människor.

Vi såg en valfisk spruta, och se'n blåste det upp till storm. Då fick också jag känning av sjösjuka - eller var det det omåttliga kalasandet på chokladpraliner? Det dröjde i varje fall många år, innan jag kunde äta choklad med smak.

Så kom vi till Penang. Där möttes vi första gången av de malajiska dykarpojkarna. "Six pence a dipe, six pence a dipe, six pence a dipe, dipe, dipe!" ljöd det över hela fartyget. Vi pojkar hängde över relingen alldeles fascinerade av malajpojkarnas undervattensslagsmål om de små silverslantarna, som så långsamt singlade ner mot bottnen.

I Penang blev fartyget liggande några dagar för att lasta bomull och tobak. Vi var naturligtvis strängt förbjudna att gå i land, men en morgn listade jag mig ändå ner för fallrepstrappan. Jag hade några silverslantar i byxfickan och köpte en korg full med svampar och koraller av en av de många försäljarana, som satt och väntade på kajen för att kasta sig över varje europé, som vågade sticka näsan i land. Jag var rätt mallig, när jag klev ombord, men blev skändligen utskrattad av mässpojken för att jag hade betalt fem gånger för högt pris. Då gömde jag korgen och min skam bakom en av livbåtarna och tittalde aldrig dit mer.

Livet på passagerardäcken kunde ju ibland om kvällarna påminna rätt mycket om en tysk värdshusscen. Många av passagerarna var tyskar, som satt och drack varandra till i stora sejdlar med guldglänsande och skummande öl. Vi svenska pojkar hade aldrig smakat öl, med det påminde ju till utseendet farligt om lemonad och såg underbart läskande ut. Kanske med den lilla baksluga beräkningen att få smaka något gott talade min bror Kalle om för tant Elfrida, att han blev törstig, när han såg tyskarna höja sina sejdlar. Tant Elfrida blev fullständigt bestört. Hon hade hört en hel del av berättelserna om vår morfar, Jan Petter Andersson, och hans utsvävande liv i sus och dus. Nu trodde hon, att rusdrycksdjävulen slagit sina klor i Kalle. Vi blev nedkallade i hytten, där vi alla blev kommenderade ner på knä, och så bads det till Gud för Kalles räddning. Nästa morgon lämnade vi Penang.

Det var någonstans mitt ute på Indiska Oceanen som vi började känna en egendomlig, stickande lukt. Och det var brådska ombord. Personalen sprang med slangar och sprutor. Vi som hörde hemma på akterdäck hade till att börja med inga klara misstankar, men när rökslöjor började svepa fram ifrån fören, och lukten av brinnande bomull och tobak blev allt fränare, förstod alla, att elden var lös.

Antagligen hade väl någon slarvig malajkuli släppt en brinnande cigarrett i lastrummen under lastningen i Penang. Vår specielle plågoande, mässpojken, som var en 3-4 år äldre än Kalle, tyckte tydligen om att skrämma småpojkar. På avstånd såg vi en fartygsrök. Det var H.M.S. Diadem, med vilken signaler växlades. I själva verket hade från vår kommandobrygga skickats ut det lugnande meddelandet, att Diadem lovat hålla sig inom prejningshåll för att vid behov kunna assistera, men mässpojken försäkrade oss, att Diadem förklarat det omöjligt att hinna fram, att våra livbåtar var murkna och inte kunde flyta, och att vi alla skulle bli hajmat.

När jag nu försöker påminna mig mina reaktioner vid tillfället, undrar jag, om inte den medvetna dödsskräcken utvecklas senare än 10-årsåldern. Såvitt jag nu kan minnas, var jag naturligtvis uppskrämd, men fann samtidigt det hela fasligt spännande. Det otäckaste var ju de trekantiga hajfenorna, som vimlade omkring fartyget.

Emellertid, H.M.S. Diadem kom så småningom upp i lovart om Seydlitz och skickade sina båtar för att hämta passagerarna. Vi stuvades ner i en överfull livbåt. Den var så nedtyngd, att relingen knappast höjde sig mer än någon decimeter över vattenytan. På toften mitt emot oss satt en sjösjuk hindukvinna, som inte vågade luta sig över relingen för att offra åt havet. Där sam ju hajarna. Men bredvid henne satt hennes kanske tioåriga dotter och åt lungt en apelsin. Efterhand som hon skalade den, slängde hon skalbitarna åt hajarna. Det verkade nästan som när man matar sälar i en zoologisk trädgård.

Nåja, vi kom fram och klättrade upp för fallrepstrappan till den engelska pansarjätten. Det enda jag hade lyckats rädda med mig var en liten palett med akvarellfärger, en pensel och en målarbok. Jag skämdes förskräckligt för att jag inte i första hand hade räddat min bibel - det borde ju den snälle söndagsskolgossen ha gjort - men tant Elfrida lugnade mig, då hon plockade upp den ur sin egen väska.

Här, på denna engelska pansarkryssare, fick jag första gången höra en stråkorkester. Man syftade väl åt symfoniorkester, men jag kan inte alls påminna mig vilka blåsinstrument som var besatta. Eftersom man spelade med piano, förmodar jag, att besättningen var ungefär den kompletta salongsorkester, som man i början på seklet kunde få höra här och var på större restauranger. Stråkklangen fascinerade mig emellertid, och jag anade nog instinktivt, att detta i framtiden skulle bli min musik. Den janitscharorkester, som hade spelat ombord på Seydlitz, var nog bra för militärmarscher, men det fanns ju annan musik, där den insmickrande engelska stråkklangen tjusade mera.

Vi blev landsatta i Bombay för att där gå ombord på Norddeutscher Lloyds Barbarossa, som angjorde staden på vägen hem till Bremen från Melbourne. I Bombay fick vi höra, att man lyckats bogsera in Seydlitz till Colombo, där stadens brandkår släckte branden, och alla våra tillhörigheter blev med extra båtlägenhet forslade till Bombay. Det var alltså egentligen bara några småsaker vi blev av med.

I Bombay blev vi mycket inträngande varnade för all kontakt med befolkningen. Pesten rasade i staden Därför fick vi också föra den gula pestflaggan - karantänsflaggan - vid alla hamnar vi angjorde. Det vållade ju en massa tidsutdräkt med läkarundersökningar och sådant. Så var det i Port Said, Suez, Neapel, Genua och Antwerpen.

På hemvägen kom vi i land överallt och fick se oss omkring, men det finns så många reseskildringar om dessa orter, så det räcker väl, att jag talar om, att vi en gråmulen vinterdag ankrade i Bremerhafen och därifrån fick ta tåg direkt till Köpenhamn.

Det var då över två månader sedan vi lämnat Ichang, och på hela denna tid hade vi icke sett en svensk flagga. Så stod vi plötsligt där framför den svenska öresundsångaren vid Havnegade. Den svenska flaggan vajade i aktern. Tre små pojkar i underliga, halvkinesiska kläder och en tant klädd efter småländska dammodet för tio år sedan. Men vi fick verkligen tårar i ögonen allesamman, när vi såg vårt lands flagga. Och plötsligt ropade tant Elfrida: "Ett trefaldigt leve för den svenska flaggan, hipp, hipp,hipp!" Och tre små pojkar hurrade allt vad struparna förmådde. Omkring oss stod busar av båda nationerna och hångrinade, och plötsligt kände vi oss mycket generade.

Min egen sinnesstämning passade nog rätt bra in på den klassiska beskrivningen "liten, ensam och långhåring, snorig, rädd för tåget och långt hem."

Infarten i Malmö hamn minns jag särskilt. Vi stod samlade vid relingen för att riktigt insupa alla intrycken av fäderneslandet, Sverige. Men på hamnpiren stod några ligister, som fick syn på oss underliga typer. De började härma våra ställningar och göra narr åt oss med alla möjliga mer eller mindre aggressiva gester. Det var alltså: välkomna hem till Sverige!

Vi skulle närmast ta in hos mina släktingar Meissners i Malmö. De hade emellertid inte väntat oss den dagen. Ingen var hemma. Men slutligen tog gamla Kerstin hand om oss, Kerstin, som bodde på ett vindsrum och lagade maten på ett fotogenkök ute på vinden. Hon bjöd oss på stekt färsk sill och potatismos. Och så var vi äntligen hemma i Sverige.



Innehållsförteckning