John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel VIII: Skolpojke i Sverige

Mark Twain har i Tom Sawyer en rätt dråplig skildring av en lek. Tom har dömts av den stränga tant Polly att måla hennes plank, och då kommer Ben Rogers, föreställande den stora Missisippi-ångaren, seglande. Vattnet brusar i skovelhjulen, maskintelegrafen ringer, kommandoropen skallar, tills ångaren lägger till. Alltihop är en lekpantomim av Ben. Så brukade ju vi också leka flodångare i Kina. Vi var också sampaner, som rodde fram över floden, och vi härmade årornas och vattnets ljud. Som bekant står roddaren i aktern vänd mot fören, åran lyftes ur vattnet med ett ljud, som vi fick till "sch". Så snuddade åran vid vattenytan ett par gånger, "ts-ts", innan själva det drivande stråket kom, "tscheo". Vi beledsagade alltså roddarrörelserna med ljuden "sch ts-ts tscheo".

Det var så min bror Kalle och jag "rodde" ut ifrån skolporten och fram till skolgårdens staket den första rasten i Osby realskola. Vid staketet sjönk vi ner i den bekväma kuliställningen, som alla kulis och alla kinespojkar använder utomhus, när de inte vill gå, stå eller springa. Och så kom Eskil Rydén ut ur skolporten. Han föreställde den japanska flodångaren "Osaka Maru". Han var kapten, maskinist, matros och ångbåtskalle i en person. Han drog i ångvisslan, och kinesisk-japanska kommandoord blandade sig med bruset av skovelhjulen. När han kom fram till oss, backade han först för att kunna lägga parallellt intill kajen. Så leker pojkar, som är uppfödda med flodbåtar. Men alla våra svenska kamrater stod i ring och såg förbluffade ut, tills någon fann det förlösande ordet: "Sicka glyttar!"


John och Karl Fernström samt Eskil Rydén som skolpojkar i Osby

Tre förlägna och skamsna kulis reste sig upp och listade sig i gåsmarsch bort längs staketet, tills de fann ett annat, fredat hörn. Där slog vi oss ner som tre små kulipojkar, sittande på hälarna med armarna rakt framsträckta för balansens skull och vilande på knäna strax ovanför armbågsleden. Tre små vilsekomna kulis, som med förundran tittade på de vita barnens stojande lekar.

Anpassningen var naturligtvis svår i början. Alla kamraterna kunde ju åka skridskor, alla kamraterna kunde åka cykel. Dessutom var det detta med språket. Hemma i Ichang var talspråket i familjen svenska. Föräldrarna talade en mycket grammatikaliskt vårdad missionsskolesvenska, och dessutom fick vi ju plugga svensk grammatik. Sådana verbformer som "vi hava" och "I skolen" ingick i vårt dagliga talspråk i stället för "vi har" och "ni ska".

Nu vet man, att barn är omedvetet synnerligen grymma och dessutom alltid inställda på absolut likriktning. Det är väl då inte att undra på, att vi började skämmas för vårt kinesiska föregående. Jag minns t.ex. en gång, då jag blev skickad till barberaren för att få håret klippt. Barberare Nilsson var en fryntlig herre med betydande midjemått, och han tyckte om att prata med sina kunder. Tydligen hade någon visat honom på de tre pojkarna från Kina. När jag satte mig i stolen, började han breda ut sig om nyttan av språkkunskaper. Det skulle t.o.m. i realskolan finnas tre pojkar, som kunde kinesiska. Tänk, vilken nytta de kunde dra av sina språkkunskaper i Sveriges framtida handelsförbindelser med Kina. Jag svarade bara "mm" och "mm" och skulle inte för allt i världen velat vidgå, att jag var en av de tre särlingarna.

Hade vi varit något äldre, då barnets känsla för det romantiska i exotiska miljöer hade väckts, hade vi naturligtvis accepterats på ett helt annat sätt bland kamraterna.

En annan sak, som gjorde, att jag kom litet utanför kamratgänget, var kursplanerna. I svenska skolan i Ichang hade vi alla läst gemensamt, och den privatundervisning, vi fick under ett halvår efter hemkomsten till Sverige för att kunna tentera in vid skolan i Osby, hade vi också alla gjort gemensamt. Då Kalle var i en ålder, som svarade emot 3:e klassen i den dåvarande sexåriga realskolan, hade vi alla läst kurserna för att tentera till den klassen. Rektor Moberger var emellertid en förnuftig man, som dekreterade, att "Karl Fernström får tentera till 3:e klass, Eskil Rydén till 2:a klass och John Fernström till 1:a klass".

Följden var ju, att jag redan kunde kurserna för de två första klasserna och därför fick den beklagliga ovanan att över huvud taget icke öppna en läxbok hemma - en ovana, som dessvärre kom att följa mig genom hela skoltiden. Däremot var jag nog en rätt ivrig lyssnare vid genomgången av nya läxor.

De två första skolåren har jag inte många minnen av. Jag minns bara, att jag upptäckte den svenska skogen sådan den ter sig i måleriet av Anshelm Schultzberg, John Bauer, Bruno Liljefors m.fl., och jag minns, att jag använde mycket av min fritid till att blaska med penslar och vattenfärger. Jag fick t.o.m. en gång följande berömmande recension av en av klasskamraterna: "O, vad du färgar bra. Hade jag kunnat färga så bra som du, hade jag stannat hemma från skolan och färgat tavlor hela dagarna."

Den pojken är nu en av Sveriges mest kända politiker.

Skolan hade visserligen ett elevhem, men de flesta eleverna var dock inackorderade i privatfamiljer. Så var det i början med oss.

Andra året kom mina föräldrar hem till Sverige för den reglementerade l8-månaders-rekreationen, och vi fick då eget hushåll. Att vi fick ett eget hem satte fart på Kalles flöjtblåsning. Själv ansågs jag så pass tonsäker vid skolans sångundervisning - med den vanliga solmisationsmetoden hade jag nämligen fått absolut gehör, som varade till målbrottet, då det visade sig, att det absoluta gehöret satt i stämbanden och icke i örat - att jag fick sjunga alt i skolans kör. Min bror Kalle var i målbrottets sista stadium och sjöng följaktligen bas. Min 4-åriga syster Lilly hörde på, när Kalle gick och nynnade sin basstämma till "Det var mitt i julenatt" och den melodin lärde hon. Jag minns pappas hjärtliga löje en morgon, när hon, placerad på pottisen, höll basstämman, medan jag sjöng 2:a stämman och Kalle sjöng melodin med någon sorts målbrottsfalsett.

Över huvud taget sjöng vi mycket flerstämmigt i familjen, men det var ju nästan uteslutande improviserade stämmor och nästan uteslutande frireligiösa sånger.

Då pappa märkte, att jag hade en obetvinglig lust att hänga över böcker, lämnade han mig en del populärvetenskaplig litteratur, som kanske var litet väl avancerad för en 12-åring. Den första bok, han fick mig att läsa, var Camille Flammarions Urania, vilken sedan följdes av samme författares Stella och till slut Bebodda världar. Denna sistnämnda bok var just någonting, som kunde sätta sinnet i brand hos en kanske något fantasibegåvad 12-åring. Efter den boken hade jag alltid ett levande intresse för astronomi. D.v.s. ekliptikan och sådana tråkiga företeelser, som man fick läsa sista året före realexamen, hade jag nog rätt dimmiga begrepp om, men alla planeterna med deras avstånd från solen, omloppstid och övriga karakteristika kunde jag på mina fem fingrar, innan jag blev 13 år. I stjärnbilderna var jag också tämligen bevandrad, och många var väl de vinterkvällar, då jag sprang ensam under stjärnhimlen och fantiserade om kosmos.

Jag skulle gärna velat börja med ordentliga musiklektioner, men familjens ekonomi tillät tydligen icke något sådant. Något piano hade vi inte, och någon lärare på annat instrument fanns inte att uppdriva. Som ett av mina största musikaliska barndomsminnen måste jag dock anteckna, att jag vid en examensuppvisning med min gossesopran fick sjunga solot i Wennerbergs tonsättning av Davids psalm "Säll är den, vilkens hjälp Gud är". När jag tänker på min nuvarande skrälliga kapellmästarstämma, förefaller det nästan otroligt, att jag som en gossesopran har stått framför hela skolans samlade kör med orgel, och faktiskt en gång i mitt liv varit sångsolist.

Mina föräldrar hade vid sitt besök här i Sverige hyrt andra våningen av en trävilla. På första våningen bodde ett par damer, som var gamla ungdomsvänner med bl.a. Lydia Wahlström. De försörjde sig på vintrarna genom att hyra ut rum till skolungdomar, men på sommaren utvecklades här något av ett pensionatsliv.

Min stora hobby hade ju varit att teckna och måla. För vår teckningslärare hade jag t.o.m. fått lov att kopiera ett färgtryck ur en lärobok i akvarellmålning. Den föreställde Vesuvius i utbrott och skulle målas med användande av täckfärger på gråtonat papper.

Föräldrarna fann tavlan så lyckad, att glas och ram bekostades, och "konstverket" hängdes upp för att beundras av besökande tanter och farbröder. Min stolthet fick en allvarlig knäck, när en tant, som tittade på de två käglorna, ur vilka eld och rök utspyddes, utlät sig: "Men nog vet väl John, att lappkåtorna har mycket spetsigare väggar." Verklig missämja i familjen vållades, då jag målat en skogsinteriör med gröna lövmassor som hela färgytor. Detta var icke naturligt, dekreterade min styvmor med sin medfödda halländska natursans. När jag stod på mig, blev det till slut gråt och tandagnisslan, och det hela slutade i en misstämning, då mamma förklarade sig aldrig mer i livet vilja uttala sig om mina kludderier.

Men på sommaren kom den stora sensationen. Hos tanterna på nedre botten hyrde en riktig artist. Det var den icke obekante skånemålaren P.A. Persson. Jag har senare sett många av hans verk på museer samt i privathem och alltid blivit lika besviken. I de färdiga verken är han en tidsbunden naturalist, där man icke spårar mycket av den spontana konstnärliga skaparkraften. Men de utkast och skisser han gjorde i Osby och som jag slukade med begärliga blickar! Där flödade oljefärgen i pastosa, klatschiga penseldrag. Gråa ovädersmoln jagade över sjöytan, och molnens skuggor seglade över oändliga åsperspektiv, som jag sedan återfann i Gottfrid Kallstenius' stora oljemålning från Småland på Hälsingborgs museum. Och Snapphaneskogarnas ljusdunkel fylldes av glänsande solstrimmor i tavlor, som kunde påminna om Anshelm Schultzbergs bästa.

Vart tog hela denna hans sommarproduktion vägen? Blev den putsad och polerad till den museielegans, som gör hans i offentliga samlingar befintliga verk så likgiltiga?

Jag tittade och tittade och njöt av den djupa koloriten, som ju inte gärna kunde åstadkommas med mina blaskiga vattenfärger. Men att tala om att jag själv målade skulle jag aldrig ha vågat. Det gjorde emellertid de två tanterna, och P.A. Persson ville se något, som jag åstadkommit. Två dagar höll jag mig undan och målade på en akvarell, som jag ville ha riktigt praktfull. Där fanns en engelsk lastångare - att den var engelsk syntes på den röda skorstenen - som på något oförklarligt sätt kommit in i en insjövik med en simmande gräsand, som speglade sig i vattnet. Där fanns vassruggar och en strand med en röd stuga, framför vilken en gumma bar ett ämbar med vatten. Och så fanns där naturligtvis gröna, lummiga skogar vid stranden.

Jag vågade icke själv lämna tavlan till P.A. Persson, utan lämnade in den köksvägen till tanterna, som någon timma senare återlämnade den och talade om, att konstnären hade sagt, att "pojken har ju fantasi"

Sedan begravdes detta hötorgsalster i glömskans djup och nämndes aldrig mer av vare sig P.A. Persson eller mig.

* *
*
Efter aderton månaders vistelse i Sverige var det tid för mina föräldrar att återvända till Kina. De återstående åren i skolan kom vi bröder att vara inackorderade dels i den Adolf Kristenssonska familjen, dels i det elevhem, som förestods av predikant J.P. Wiliams.

Den Kristenssonska familjen hade sju pojkar. De har ju sedermera visat sig vara briljanta begåvningar. De två mest bekanta torde vara professorn Robert Kristensson och folkpartipolitikern landshövding Filip Kristensson. Med oss två bröder blev det alltså nio pojkar i familjen. Vi två Fernströmar inkvarterades på 3:e våningen, där vi hade fri utgång antingen genom den närboende Qvantska famijens kökstrappa eller också klättervägen nedför den snickarglädje, som förband de tre våningarnas balkonger. Så vi hade ju möjlighet att känna oss som fria män i samhället utan någon besvärande kontroll.

Familjen hade en hel del bokhållare och tjänstefolk anställda. Där var t.ex. stalldrängen Adolf, som kunde Fänrik Ståls Sägner utantill - både ord och melodi. Första gången jag kom underfund med detta var då jag kom in i stallet, medan han striglade en av hästarna och samtidigt för full hals sjöng "Givakt och i gevär det ljöd, och då var Kulneff där".

Antagligen hade han i sin barndom lärt sig visorna med någon gammal tonsättning av Pacius.

När man kom i närmare kontakt med ortsbefolkningen, blev man också på det klara med, att detta att komma från Kina till Göinge var egentligen att komma ifrån sagoland till sagoland. Hos många av ortsinnevånarna levde ännu sägnerna från snapphanetiden. Loshult, Osby, Marklunda och Broby var ju gamla snapphaneorter, och vid Osby låg för resten Hasslaröds skans, där vi ibland brukade leka krigiska lekar. Innanför skansarna växte månghundraåriga ekar, i vilka man kunde finna gamla rostiga järnkrokar, som påstods ha använts att hänga snapphanar i. Troligare var väl att de under senare tider använts som fäste för tvättlinor.

Men det finns också andra och mycket äldre sägner. En del av dem återfann jag senare i Hyltén-Cavallius' bok "Värend och virdarna".

Enligt Hyltén-Cavallius skall ju befolkningen i Värend, Göinge och angränsande delar av Blekinge bestå av under folkvandringstiden från Rom hemvändande heruler. Det är kanske möjligt att han har rätt. Vad säger forskningen?

I varje fall finns i dialiektspråken dessa diftonger på betonad stavelse, som väl har varit utmärkande för germanska språk men som tycks ha gått förlorade, när under vikingatiden norröna tunga omvandlades till svenska, norska och danska. Under min skoltid kunde man ännu höra ortsbefolkningen använda dessa urgamla diftonger. "En sten vid en enebuske" uttaldes alltså "åina ståin ve e åinabyske". Som synes är det endast de betonade vokalerna, som diftongeras.

Den hårdhet i kynnet, som utmärkte folkvandringstidens nordiska folkstammar och som Johannes V. Jensen så ypperligt skildrat i t.ex. "Skibet", levde nog kvar också här bland detta folk, vilket givit uppslag till legenden om Blenda, som deltagit i Dackefejden och snapphanestriderna.

Från de gamla stamsagorna följer Hyltén-Cavallius berättelsen om Tor, som är ute och kör, fram till den kanske ännu på sina håll kvarlevande sagan om trollvagnen på natten. Hur många gånger låg vi inte och lyssnade efter den på nätterna i Osby. Först kom nattåget. En halvtimme senare kunde vi, om lyckan var god, höra en hästskjuts skramla genom samhället. Det var tollvagnen.

Den nuvarande Osby köping var ju på den tiden närmast en vanlig bondby i Göingeskogen, en by som råkat beröras av stambanan. Där nu moderna villakvarter breder ut sig, fanns på den tiden den orörda hundraårsskogen. Där granarna susade omkring den sekelgamla varggropen "Rävhålan" och där en smal gångstig slingrade fram över mjuk mossa mellan knotiga tallrötter, där breder sig nu ett industrisamhälles förortsbebyggelse. Den har snart susat slut, min barndoms ödemarksskog!

Det finns gott om nedskrivna skolpojksminnen, som handlar om lärare och undervisning. Tyvärr måste jag bekänna, att av själva skoltimmarna har jag icke mycket levande intryck. Vid skildringen av min skolpojkstid skulle jag därför hellre vilja anknyta till skolschemats uppställning och tala om min tonårsutveckling inom vart och ett av vissa ämnen. Och jag skulle då vilja börja med betygsuppställingens nedre rader, med Flit, Uppförande - numera kallat Ordning -, Teckning och Sång.

Vad speciellt flitbetyget beträffar hade jag ju i småklasserna kommit in i vanan att aldrig syssla med läxböckerna. Men jag tror knappast det ligger för min natur att hänge mig åt improduktiv indolens.

Jag var helt fången i böckernas värld. Genom min far hade jag ju fått en stark impuls, när det gällde populär astronomi. Han lämnade mig också Fabres insektsböcker, vilka fascinerade mig oerhört. Det är möjligt, att detta först var vid ett senare skede, men för mig står de ändå oupplösligt förbundna med mina biologiska intressen under skoltiden.

Så småningom kom pojkarna Sköld från Wuchang att efter ett gästspel vid läroverket i Norrköping hamna i Osby. Otte Sköld - målaren och professorn - kom att tillbringa en sommar i Värmland tillsammans med sin broder Efraim, som sedan blev rektor vid Karlskoga praktiska skola. Efraim Sköld hade studerat vid universitetet i Leipzig och samtidigt varit pianoelev vid Leipzig-konservatoriet. Han hade satt Ernst Hæckels Naturlig Skapelsehistoria i händerna på Otte, som införde denna bok i vår kamratkrets, där Hæckels materialistiska darwinism kom som en chock och en omvändelse. Vi slukade sedan med begärlighet Bölsches Människans Härstamning, Växternas Sinnesliv m.fl. populärvetenskapliga skrifter, och det var med en bävande vördnad jag slutligen hade i mina händer Charles Darwins Om Arternas Ursprung.

Det här var en helt annan naturvetenskapens värld än den vi var vana vid från skolan, där det gällde att utantill rabbla de latinska art-, familje- och släktnamnen från herbariets etiketter. Något av detta starka naturvetenskapliga intresse måste väl ha lyst igenom vid en eller annan lektion, eftersom jag vid realexamen blev erbjuden att tentera till litet a i biologi, trots att jag bevisligen var katrastofalt okunnig, när det gällde den fastställda kursplanen. Tentamen skulle gälla ett speciellt vetenskapligt arbete om de tropiska ländernas mangrovevegetation. Jag kände mig tämligen okunnig efter att ha läst igenom verket som ren nöjesläsning men gick ändå upp i tentamen tillsammans med Bertil Åstrand, sedermera prost i Lund. Han kunde det hela, och vid lämpliga ställen interfolierade jag hans framställning med "ja visst, just så" o.l. Den lärare, som tenterade oss, var känd för sin patologiska blyghet och vågade tydligen icke avbryta Bertils flytande framställning och ställa några obehagliga frågor till mig. Det blev alltså ett litet a även för mig. Tack, käre Bertil!

Mina nöjesläsningsbetonade biologistudier kunde ibland sträcka sig in på rätt egendomliga områden. Jag slök t.ex. med begärlighet allt vad jag kunde finna av populärvetenskaplig litteratur om dinosaurier, brontosaurier och andra skräcködlor, om Pithecanthropus erectus (apmänniskan från Java), om neanderthalare och aurignacmänniskor. Så i mina pubertetsårs fantasier och vakendrömmar förekom visserligen drömmen om Kvinnan - tacka för det, så tokig som jag alltid varit i det avseendet - men där grymtade också dinosaurierna i träsken, där skrek svanödlorna, där satt en luden hop neanderthalmänniskor och stirrade under hårda ögonbrynsbalkar in i nattliga lägereldar, och där kunde det hända, att i tropiska månskensnätter i djungeln stillheten under stjärnorna bröts av apmänniskornas rytmiska dunkande mot ihåliga trädstammar och stönande parningsdanser.


Detta var de svarta ögonens tjusning:
att jag såg dem glimma över lägerbålen,
där snårens dunkel bröts av gläntans ljusning
och brandrök svävade kring vattningshålen..

Detta var de vida vägarnas berusning:
att jag såg dem draga som kritvita streck,
medan skogar stod med heta vindars susning
omkring floden, som rann svart som bläck.

Detta var de vilda dagarnas gåta:
att jag lopp som en bland fria jägarna,
som följde spåren mellan stänglar våta
av morgondaggen över vildmarksvägarna.

Detta är min ständiga salighet:
att drömmen mig följer genom åren,
drömmen om livets otämjda farlighet
den gången, den tiden, den våren.
Mitt intresse för förhistoriska människoraser och paleoliticum har för resten hållit sig genom åren. När under mitt första äktenskaps bröllopsresa min fru var ute och shoppade i Köpenhamn, låg jag hemma på hotellrummet och läste en dansk översättning av en av Hausers böcker, vilken på danska kallades "Menneskets och Kulturens Opstaaen og Udvikling", vilket under de närmaste åren var orsak till mycken skämtan rörande min bröllopsresementalitet.

En tid under l5-årsåldern läste jag allt vad jag kunde komma över av populärvetenskapliga artiklar om stora sjöormen och var nog rätt så inne i alla teorier och hypoteser, som bildats kring detta legendkomplex. När jag gick i femte klass (realskolan var ju då sexårig), fick jag som uppgift vid modersmålsundervisningen att hålla ett föredrag. Jag skisserade ett koncept om Charles Darwin men slog sedan om till ämnet "Stora sjöormen".

Där fanns alla historierna om stora sjöodjuret, om odjuret från Loch-Ness och om de vidunder man trott sig sikta på havet. Med tusch på ritpappersark gjorde jag förstorade kopior av medeltida träsnitt och senare tiders blyertsskisser av sådana, som trott sig ha sett odjuret.

Det var nog en underhållande och rätt fantastisk historia, men när den kvinnliga lärare vi hade i modersmålet en vecka före föredragets avhållande frågade mig om ämnet, och jag svarade "Stora sjöormen!", blev hon litet betänksam och bad att få granska mitt manuskript, innan jag släpptes fram med ett sådant ämne. Då vägrade jag. Jag ville, att hela denna fantastiska historia skulle komma som ett bombnedslag. Då talade jag hellre om Charles Darwin.

Så kom den timme, då jag skulle fram till katedern. De sista 20 minuterna av en svensktimme brukade vara anslagna till våra föredrag. Men när timmen skall börja, öppnas dörren, och in träder skolans brunskäggyvige inspektor, en äldre kyrkoherde från mörkaste Småland. Den unga lärarinnan blir nervös och vågar inte börja undervisningen, utan skickar fram mig att hålla föredraget med detsamma. Skolan var ju egentligen en skapelse av ortens missionsförsamling. Här härskade det pietistiska läseriets mest bigotta anda. Charles Darwin med sin utvecklingslära, som ju ansågs strida mot bibelns skapelsehistoria, var för skolans styrelse inkarnationen av den nya ogudaktiga tidens värsta fritänkeri. Så nog darrade jag litet i knävecken, när jag började.

Herr kyrkoherden satt emellertid och myste och snodde tummarna, och plötsligt tyckte jag, jag fick klart för mig, att namnet Charles Darwin ännu inte hunnit upp till de illitterata prästgårdskällen i mörkaste Småland. Kanske hade jag rätt. Jag gick alltså på i ullstrumporna och fick till slut en andlig klapp på ryggen för mitt obesvärade framställningssätt.

I själva verket var jag en flitig man, även om skolan med rätta ytterst sällan ansåg sig kunna begåva mig med högsta vitsordet i flit på terminsbetyget.

Vad uppförandebetyget beträffar, så brukade jag faktiskt oftast klara mitt stora A. Yang-shiensens berättelser från sina studieår om skolpojkarnas nattliga raider till apelsinlundar och bananplantager omsattes naturligtvis i svenska förhållanden med päron-, plommon- och äppelträd - men vilka pojkar har inte varit med om sådant?! Då för tiden fanns inga bilar att knycka, men roddbåtarna nere vid Osbysjön innebar ju en farlig lockelse. I regel satte vi dock tillbaka dem där vi hade tagit dem. Värre var kanske, att vi en gång knyckte prästens badhusbrygga, som hade ryckts loss vid islossningen. Den hade vi pojkar sedan som badflotte under hela sommaren. Det hände t.ex. att min bror och jag vid badning paddlade oss över den kanske ett par kilometer breda sjön. Det fanns då i Osby ett gammalt halvfnoskigt fruntimmer, benämnt Friska-Sofia. Hon hade vid något tillfälle observerat detta vårt företag, d.v.s. hon såg ju inte den låga flotten ute på sjön, utan endast två nakna människogestalter. Och det berättas, att hon sprang upp i samhället och skrek ut längs hela Järnvägsgatan

- O, Herre Gud i himmelen, jag har sett en syn, jag har sett Jesus och Petrus gå på vattnet.

Det var om samma Friska-Sofia som det berättades, att hon, då hon första gången såg en bil passera genom samhället, utbrast

- O, Herre Jesus, di kommer agandes i en spaurvagn.

Så småningom fick vi ju återlämna badhusbryggan, men då var det redan höst, och av rektor, som fått reda på hela historien, skickades vi hem till prosten Dahl för att be om ursäkt.

Prosten Dahl var en bister herre och något av ett original. Det berättas om honom, att då evangelisten Björkman från missionsförsamlingen infann sig för att begära flyttningsbetyg för "evangelist Björkman med familj", så plockade prosten ned bibeln från bokhyllan och satt länge och bläddrade i Nya testamentet, tills han med en barsk blick sköt boken över till herr evangelisten med orden

- Konstigt, märkvärdigt! Vill inte Herr evangelisten vara snäll och visa mig vilket evangelium Ni har skrivit?

Det berättas för resten i prostparet Dahls släkt, att när alla barnen flugit ur boet, satt den gamle prosten med sin prostinna som ensamma offer för tråkigheten på landsbygden. En kväll framför brasan var prosten djupt gripen av denna tristess och säger plötsligt till sin prostinna:

- Hörde du något?

- Nej, inte hörde jag något.

- Jo, det är någon ute i tamburen.

Och den gamle prosten reste sig och stapplade ut. Det hördes ett förskräckligt larmande, och så kom prosten in och borstade av rocken och sade nonchalant:

- Åh, det var bara en luffare, men jag slängde ut honom.

I släkten påstås det, att det var vedträna ute i vedlåren han slängt omkring för att larmet skulle låta skräckinjagande, så att han kunde imponera på sin prostinna.

Vår skola låg på östra sidan om järnvägen. På den sidan järnvägen fanns såväl realskola som Betania, och där bodde alla de gudfruktiga. På andra sidan järnvägen bodde de ogudaktiga, d.v.s. prosten, doktorn och postmästaren, och mellan dessa båda läger fanns inga diplomatiska förbindelser. Prostgårdens barn skickades sålunda till läroverken i Kristianstad och Lund istället för att gå i vår skola. En enda gång hände det sig, att prästgårdscharabangen körde upp framför porten till Betania. Det var när en norsk statskyrkopräst, pastor Halvorsen, reste omkring och för slutsålda hus höll föredrag om ämnet "Kärlek, förlovning och äktenskap". Men prästgårdsfamiljen fick fara hem med detsamma. Föredraget blev inställt, för föredragshållaren hade någon timme tidigare blivit häktad som sedlighetsförbrytare. Att prosten Dahls känslor för frikyrkoförsamlingen icke mildrades av denna händelse förstår man.

Den originellaste av prästgårdsfamiljen var nog Viking Dahl. Han gick i läroverket i Kristianstad, och jag hade aldrig träffat honom förrän en av sommarens tidigaste lovdagar, när jag kom ner till sjön och fick se honom just lägga ut för en seglats på Osbysjön med prästgårdsekan. Han var då liksom jag sjöbiten och hade riggat ekan som brigg. Där fanns allting. De båda masterna var försedda med stag och salningar. Till varje rå fanns det brassar, gigtåg och gårdingar, och varje råsegel var försett med revsejsingar ända upp till de näsduksstora röjlarna. Det var en syn att se detta stolta råsegelfartyg länsa fram över Osbysjöns vatten.

Viking Dahl och jag blev sedan kamrater vid konservatoriet i Malmö, och jag lärde i honom känna en strålande, fantastisk personlighet. Han hade under gymnasieåren i Lund komponerat en hel del men aldrig i sitt liv sysslat med harmonilära. Malmösejouren tog han närmast som en förberedelse till inträdesprov på Akademin i Stockholm, och Bergensons harmonilära skrev han igenom på tre månader. Så sökte han till Akademin och gjorde inträdesprov samtidigt i pianistklassen, organistklassen, violoncellklassen, flöjtklassen och kompositionsklassen. Det var endast i den sistnämnda han kom in, och för Andreas Hallén fick han enbart komponera. När Viking Dahl sedermera lyckades lista sig in också i musiklärar- och organistklasserna, behövde han som kompositionselev icke deltaga i någon harmoniläreundervisning. De tre månadernas Bergenson-studier hade emellertid lämnat åtskilliga luckor i hans vetande, varför han sommaren efter högre organistexamen med stor nyfikenhet utfrågade mig om vad som menades med en plagal kadens. Vi var då sysselsatta med att gemensamt gå igenom Schönbergs harmonilära, vilkens framställningssätt vi fann ogement roande, även om exemplen var om möjligt torrare och tråkigare än Bergensons.

Sedermera for Viking Dahl till Paris, där han bl.a. studerade dans för Isadora Duncan och komponerade musiken till en av "Svenska Balettens" stora framgångar, Maison des fous. Av samtida parissvenskar har jag hört sägas, att just den vintern två unga komponister var aktuella i Paris, nämligen Igor Stravinskij och Viking Dahl. Många höll på den sistnämnde. Men medan Stravinskijs väg gick vidare mot stjärnorna, hamnade Viking Dahl som organist och musiklärare i Varberg, där hans musa tydligen fullkomligt förkvävdes. Dessförinnan hann han emellertid med att som 25-åring skicka in ett förslag till Kungl. Teaterns styrelse om att han skulle få i uppdrag att fullständigt reformera vår svenska opera. Varje artist skulle utom vokalt konstnärskap också besitta mimiskt och koreografiskt sådant. Det fanns mycket av Richard Wagners allkonstteorier i Viking Dahls idéer. Naturligtvis mottogs hans uppslag endast med ohejdad munterhet i alla berörda kretsar. Tänka sig, att en 25-årig pojkspoling skulle göra om hela vår ärevördiga gamla Kungl. Teater! Gud vet, om det hade varit så dumt?!

Men nu har visst min berättarlust fört mig alltför långt ifrån mitt uppförandebetyg i skolan, så vi får väl återvända dit.

Vi hade ju sänts hem till Sverige för att få litet allmän svensk hyfsning i vårt uppförande. Vid skolan i Osby, som delvis var internatskola, rådde rätt familjära förhållanden, så just i det avseendet var den kanske rätt bra, i synnerhet sedan rektor Malmström efterträtt rektor Moberger. Rektor Malmström hade nämligen studerat i Berlin och blivit ingift i en preussisk officersfamilj. Han lärde oss bl.a. sådana saker som att man aldrig får hälsa på en person in genom ett fönster, för det är obildat att kika genom fönster. Därför gick vi omkring och kände oss som uppfostrade i en högst aristokrarisk, preussisk officersanda, så snart vi motstod frestelsen att kika in till andra människor. Nåja, med tiden fick man ju ute i livet lära sig, att den preussiska officersandan icke bestod endast i att man inte kikade genom fönster, samt att många formella beteendemönster, när det gällde uppförandet, återstod för oss kinabarn att inhämta.

Vi lärde oss också, att man alltid tar av sig mössan, när "Du gamla, du fria" avsjunges. Den lärdomen kostade för resten mig en rungande örfil av rektor Malmström. För att göra historien begriplig måste jag kanske tala något om vårt levande politiska intresse.

Detta var just vid Staafliberalismens genombrott. Pojkarna Kristensson hade två morbröder, som var liberala riksdagsmän - Eliasson i Osby och Eliasson i Markaryd. Eliasson i Osby hade för resten en son, som också var min klasskamrat. Vi läste redan fr.o.m. 4:e klass riksdagsreferaten i dagens brännande frågor och beslöt oss för att själva leka riksdag i Eliassons tornrum. Tre av pojkarna var högermän, bl.a. Erik Nygren, som trots sin konservativa inställning faktiskt en gång var Sveriges yngste riksdagsman. Resten av pojkarna var liberaler, men vi behövde ju också ett socialdemokratiskt parti, och jag blev anmodad att bilda detsamma. Då som nu saknade jag egentligen alla politiska intressen, men ett minne från Kuling hjälpte mig att ta ståndpunkt. Det var så, att missionärsfamiljerna en kväll var samlade till det sedvanliga aftonsamkvämet. Svenska Morgonbladet hade just ankommit, som vanligt en och en halv månad försenat, och var fyllt av skräckskildringar om utsvultna arbetarmassors demonstrationer i Stockholm. Man förfasade sig allmänt över deras ogudaktiga tilltag, tills min pappa avbröt diskussionen med den stillsamma reflexionen

- Men kära vänner, förstår ni inte, att om Jesus Kristus av Nazaret hade levt i våra dagars Stockholm, så hade han hållit med de undertryckta arbetarna?

Jag blev alltså vår riksdags socialisthövding. Min första åtgärd var att inköpa ett antal exemplar av "Stormklockan" för att riktigt komma in i jargongen. Därefter startade jag skolans socialisttidning, som skrevs för hand och kalkerades i fem exemplar, och i vilken jag ritade gubbar och skrev verser tillsammans med min medredaktör, som hette Ruben Wiezell. Jag var alltså känd som en samhällsomstörtare och revolutionär.

Så skulle en dag ett monument över en träffning mellan svenska och danska ryttarskaror på Sibbarps Ryd utanför Osby avtäckas. En kvartett studentsångare medverkade vid högtidligheten, likaså Skånska Trängkårens musikkår från Hässleholm jämte ett hederskompani från samma regemente. Hela skolan hade också kommenderats dit.

När den gamle municipalnämndsordföranden rättade till glasögonen, plockade fram manuskriptet, tog snuggan ur munnen och började sitt tal med blicken riktad mot skolpojkarna i skolklasserna: "Ärade herrar (och efter en halvomvändning mot Skånska Trängkårens personal) och ridderskap", klättrade jag, som var en företagsam yngling, upp i ett träd för att få bättre utsikt. Där uppe satt jag och gungade i en grenklyka, medan biskopen tackade Gud, och "Du gamla, du fria" avsjöngs. Icke hade jag en tanke på, att man i en sådan okonventionell ställning på konventionellt sätt skulle blotta huvudet för "Du gamla, du fria". Men dagen efter fick jag inför klassen av rektor Malmström veta, vad min frid tillhörde. Han slutade sitt anförande med den retoriska frågan:

- Skall jag behöva anse detta som en politisk demonstration, Fernström, eller är det medfödd drummelaktighet?!

Svaret gav sig ju självt.

- Medfödd drummelaktighet, rektorn.

På rasten blev jag inkallad till rektor på expeditionen. Han camouflerade sina lömska avsikter med att stå och leka med en nyckelknippa.

- Jag har alltid uppskattat - började han - Fernströms ärlighet och villighet att stå för sina gärningar, men på senare tid tycker jag, att denna attityd urartat till ren slyngelaktig oppkäftighet.

Och pang! Där small den första örfilen på höger öra. Och innan jag hann sansa mig, så - pang! fick vänster öra samma omgång. Det kan inte hjälpas, att jag tyckte detta var orättvist för ett formellt riktigt svar på en idiotiskt ställd retorisk fråga.

Min musikaliska uteckling under skolåren var ju inte precis märklig. Jag har redan förut nämnt, att jag på sätt och vis utmärkte mig i ämnet sång. Jag hörde ju till dem, som var tonsäkrast, åtminstone före målbrottet. När jag under de senare tonåren kom att uteslutande ägna mig åt instrumentalmusik, blev det många års vila för mina stämband. Ja, jag kan nog säga, att jag fram till 30-årsåldern faktiskt icke sjöng en ton, och när jag började syssla med kördirigering - och dirigering över huvud taget - fann jag till min häpnad, att stämbanden icke lydde örats intentioner. Det kunde bli helt andra toner än dem jag åsyftade. Detta är icke någonting unikt. En av våra yngre kapellmästare, som har ett osvikligt absolut gehör, berättade mig, att han efter att från målbrottstiden och fram till den tid, då han först kom upp på dirigentpulten, icke ha sjungit en ton, blev rätt häpen över sina sångliga prestationer. Stämbanden var fortfarande inställda som före målbrottet. Men nu hade de ju grovnat, så att de toner, han spontant slungade ut, visade sig vara en kvint för låga. Så var faktiskt också förhållandet med mig. Det var en obehaglig historia, som vållade en osäkerhetskänsla, som det tog många år att övervinna.

Men, som sagt, det var instrumentalmusiken, som helt fångade mitt intresse ungefär från målbrottets inträde.

Det var för resten just vid den tidpunkt, som här skildras, som de mest betydande bokförlagen i Sverige slungade ut dessa massor av billiga 25-öresupplagor av världslitteraturen. Böckernas värld öppnades för oss ungdomar, om vilket mera senare. En hel del lättare gods kom ju också med i denna bokflod, så t.ex. Fången på slottet Zenda (sedermera omgjord till både operett och film) m.fl. m.fl. Som underhållningsläsning en lördag natt accepterade vi också sådana böcker. Och just en lördagsnatt, när jag vid 11-tiden smög mig upp på mitt rum, hade jag fått med mig en bok av Olive M. Briggs, som i svensk översättning hade den banala titeln "Hemliga makter". Jag har aldrig mött det författarnamnet senare, och själva intrigen var naturligtvis rena rafflet. Men författaren var tydligen en man, som levt med i musiklivet, och en så initierad sakkunnighet finner man annars endast hos sådana författare som Romain Rolland.

Det var Wagner-operans hela fascinerande scenvärld, man fördes in i. Det var Brynhilde på det brinnande bålet, det var Wotan, det var sjungande fåglar i kulisserna, och sist men icke minst var det den härliga Velasco, violinvirtuosen med den brinnande glöden i tonen, den bländande tekniska virtuositeten, Vieuxtemps' violinkonserter. Det var intima symposier på ett flygelförsett kapellmästarrum med en god flaska vin och nattliga samtal om konsten med stort K. Det var den farande skaran av virtuoser, sångare och dirigenter.

Det var en värld, som fascinerade mig, och jag beslöt på stående fot - eller liggande, för jag låg i sängen och läste - att bli en världsberömd violinist. (Så enkelt var alltså orsakssammanhanget - ytligt sett. Men naturligtvis var inte hela min senare konstnärsbana följden av en barnslig nyck. Där finns djupt liggande orsaker - men så här skedde alltså utlösningen av händelseförloppet.)

Så var boken slut och klockan halv sex på morgonen. Barfota och i nattskjorta tassade jag ut på vinden och sökte fram en gammal Hopfviolin, som min far hade lämnat hemma i Sverige för den händelse jag skulle få lust att lära mig spela. Som väl var låg det en hel del förtorkade reservsträngar i fiollådan, vilka jag med mycket knåp lyckades montera på violinen i stället för dem som hade brustit under årens väntan. Äntligen, när klockan var sex, hade jag lyckats få fiolen någorlunda stämd med tillhjälp av de skalor, jag hade knäppt på strängarna.

Det var ett spännande ögonblick, när jag satte fiolen under hakan. Pappa hade ju ute i Kina vid ett tillfälle lärt mig att spela "Blinka, lilla stjärna där", med början på lösa d-strängen. Och nu - klockan sex på söndagsmorgonen - väcktes hela huset av "Blinka, lilla stjärna där", gnisslad fram på en fiol. Jag vet inte, om jag då var 13 eller 14 år.

Av alla konstarter är väl musik den som är mest beroende av utbildning och tillfälle att höra riktig konst. Vad utbildningen beträffar fanns det ju knappast några möjligheter i Osby. Jag hade dock vid ett besök i Malmö lyckats få tag på en lärobok i violinspelning, vilken jag läste och pluggade och av vilken jag fick lära mig vad som menades med lägespelning, stråkarter o.dyl. Och så ordnades det slutligen så att Robert Kristensson och jag skulle få lektioner i violinspelning av skolans sånglärare, kantor Henrik Åstrand i Hästveda.

Han var en musikalisk eldsjäl, som sprakade av temperament. Visserligen var han pianist och organist men "kände greppen" på alla instrument. Det enda jag kan komma ihåg att jag lärde av honom ifråga om violinspelning var att också 32-delar skulle spelas i takt och inte bara så kvickt som möjligt - trots de tre svarta balkarna.

Jag hade skaffat mig Bergensons harmonilära - dock utan exempelsamling - och försökte så småningom tränga mig in i harmonikens mysterier. Jag bad kantor Åstrand hjälpa mig till rätta, och han offrade en gång tjugo minuter på att för mig demonstrera skillnaden mellan treklanger, sextackord och kvartsextackord. Det var vad teoriundervisning jag fick, innan jag så småningom kom till Malmö Musikkonservatorium.

Och så var det pianospelningen. I Osby levde då en kantor Olsson, som varit organist i Svenska kyrkan i London. I sin ålders höst hade han inrett en liten idyll, en stuga,som kallades Calm cottage och hade målade glasfönster och en rosenträdgård, där han gick omkring och pysslade bland bin och fjärilar. Någon gång gav han också för ros skull pianolektioner, vilka ofta kom att bestå av grammofonuppspelningar av verk, som han älskade. För övrigt höll han mycket styvt på en absolut stillastående handled under skalspelning, vilket han brukade demonstrera med att sätta ett fyllt vattenglas på handen, medan han spelade. Av denna hans metodik fick jag grunderna till den stenhårda, krampaktiga spänning i handen, som varit mig så till hinders vid pianostudier. Som väl var, var det icke många lektioner jag hade hos honom, och jag kom väl icke längre än till de elementäraste abc-övningarna - men ändå!

Att höra musik var dock otänkbart. På den tiden fanns ju ingen radio, grammofonen var ytterst svåråtkomlig och befann sig i början av sin utveckling. Det var inget annat att göra än att spela själv. Vi bildade också en skolans orkester, där jag var konsertmästare och ledare, och där vi spelade igenom åtskilliga häften av den på sin tid så välkända samlingen "Das Hausorchester". Det var fragment av olika klassiska verk. Gluck, Mozart, Beethoven, Schubert och Schumann blev på det sättet i alla fall levande gestalter och inte bara torra namn.

Jag hade skaffat mig Beethovens violinsonater, som jag övade flitigt, och rektorns fru, sångerskan Anne-Marie Gareis-Malmström, som också var en god pianist, erbjöd sig att hjälpa mig till rätta. Vi råkades några gånger uppe i rektorsbostaden och slet med Beethovens "Frühlingssonat", vars tre första satser jag faktiskt tyckte gick riktigt skapligt. Vad fru Malmström med sin omsorgsfulla musikaliska berlineruppfostran tyckte vet jag inte. Förmodligen var hon ej så över sig förtjust. Efter ett par sammandrabbningar avsomnade vårt musikaliska samarbete.

Med andra ord, när jag slutade skolan, var jag full av musikalisk entusiasm men trots detta egentligen fruktansvärt okunnig i musikaliska ting. Helt naturligt för resten, när man jämför de möjligheter jag hade haft att samla musikaliska erfarenheter med de möjligheter våra dagars ungdomar har.


* *
*
Har någon försökt vara entusiastisk inför tecknandet av en kub i perspektiv? I varje fall måste väl eleven förstå, att det är en träningsdetalj, som leder till behärskandet av en andlig sport, om inte denna uppgift skall förta all lust till tecknande. Det fanns ett par år bland kamraterna i skolan en ung artist, som hette Hall och som vid mogen ålder beslöt sig för att ta realexamen som en första etapp på vägen mot en teckningslärarutbildning. Han kom upp till oss en dag, när mina föräldrar var hemma från Kina, kisade med sina vid valörstudier invanda ögon på en kinesisk målning och började kritisera perspektivet. Det blev linjer och förklaringar och horisontlinjer och bokstav a och bokstav b. Och till slut öppnade sig perspektivets värld för mig. Det blev t.o.m. roligt att teckna kuber i skolan - fast jag måste nog erkänna, att det roligaste var ändå att sedan få skugga dem. Då jag dessutom hade en medfödd flyhänthet, när det gällde att göra små akvareller efter skogens vildblommor, så dröjde det inte många år, förrän jag fick rita gipser och göra akvarellstudier efter uppstoppade fåglar.

När det gällde måleri, levde vi ju i ett mycket mera fruktbärande klimat än när det gällde musik. Vi var rätt många i Osby, som målade. Där var t.ex. Nils Forsberg-eleven Hilding Sjösten, som inte gick i skolan. Han var över den åldern, drack brännvin och förförde flickor. För övrigt var han samhällets erkända skridskostjärna och fotbollsidol. Han målade sina tavlor med en petig naturalism, som ibland smakade rätt mycket hötorgskonst, och försörjde sig för övrigt med att göra glödritningar och seriekolorering på Bröderna Ivarssons träslöjdsalster. Så var det den nyss nämnde artisten Hall, om vilken jag hört sägas, att han dog tämligen ung, där var Otte Sköld, som ju sedan gjorde en lysande konstnärlig karriär, där var jag och en yngling, som hette Ruben Svensson.

Vid julferier, påskferier och någon gång vid Mårten brukade jag besöka mina släktingar Meissners, och vid dessa malmöbesök var ju Malmö museums konstgalleri alltid en upplevelse. Gummessons mustiga oljefärger kom det att vattnas i munnen på en. Anders Trulsson, Lundegård med sitt arildsmåleri och en liten naken flicka på stranden, målad av Gustaf Fjästad, var alltsammans på sitt sätt starka upplevelser. Fjästads flicka var kanske inte så märkvärdigt målad, men vattenytan vid stranden var ett verkligt uppvisningsmåleri. Himlens reflexer i vattenskvalpet och de dansande solkatterna på insjöbottnens bruna stenar var häpnadsväckande virtuost återgivna. Men av alla museets tavlor älskade jag kanske mest Otto Hesselbloms "Utsikt över sjön Ån". Vi är vana att förknippa Hesselboms namn med den i mitt tycke rätt affischbetonade "Vårt land". Men här i denna malmötavla fanns en annan gripenhet. De stora, monumentala molnformationerna, det dunkla färgdjupet med mörka jordfärger, som kunde vara en transponering i olja av John Bauers sagodunkel, slog mig första gången jag fick se tavlan. Och vid alla senare besök brukade jag först uppsöka den. Numera har jag förgäves försökt återfinna denna min barndomsupplevelse på Malmö museum. Är tavlan undanstuvad i något magasin?

Ute i stora världen blåste redan andra vindar inom konsten, men för oss levde ännu andan ur Georg Nordenswahns Figge, den anda, som lär ha härskat i konstnärskretsarna kring Carl Larsson, Zorn och Bruno Liljefors. Vi pratade inte mycket om komposition och heller inte så värst mycket om färgernas harmoni, men vi gjorde valörstudier. Den "kisande målarblick", som var nödvändig för valörstudier, utvecklade vi till virtuositet och lärde oss av erfarenheter sådana på den tiden självklara saker, som att en upprättstående vegetation brukar vara väsentligt mörkare i valören än den släta gröna ängen, att ett träd, som speglar sig i vattnet, är mycket mörkare i spegelbilden än i verkligheten (om inte vattnet genom uppslamning fått en egen ljusare färgton), och att en aldrig så röd solnedgångssol måste som ljuskälla ha en väsentligt ljusare valör än den matta himlen bakom. Mina skissböcker från den tiden var fulla av valörstudier i blyerts, där jag för exakthetens skull ibland numrerade valörerna från 1 till 10. Det gällde sedan att i olja och färg fasthålla dessa valörer, vilket kunde vålla mycket experimenterande och arbete.

Den stilisering, som omdiktade verklighetsintrycken, så att måleriet blev ett stycke "verklighet, sedd genom ett temperament", var ett annat fascinerande studium.

Mina senare skolår var för resten en tid, då konst i reproduktioner spreds i otrolig mängd. Det var dels den årliga publikationen "Julstämning" med sina för den tiden förbluffande färgproduktioner och dels en hel rad andra publikationer. Från Albert Engström och de månge övriga tecknarna i Strix över Einar Nermans sötaktiga mondänitet gick vägen vidare till Aubrey Beardlys perverst raffinerade illustrationer till Oscar Wildes Salome och senare den berömda tecknarskaran kring Simplicissimus.


* *
*
Skall vi nu gå vidare med de skolschemats ämnen, som brukar rubriceras "övningsämnen", så måste jag tyvärr medge, att ämnet Gymnastik, liksom den inom varje skola ofrånkomliga sportutövningen, lämnade mig fullständigt likgiltig. Jag har heller aldrig senare i livet kunnat komma underfund med att en timmas knäböjningar, ribbstolsövningar och dylikt då och då under veckans lopp skulle kunna ändra mitt kroppsliga befinnande.

Av sportgrenar intresserade jag mig egentligen bara för simning, och vid 12 åra ålder sam jag faktiskt tvärs över Osbysjön. På andra sidan sjön lyckades jag kravla mig upp på båtbryggan vid det som då kalldes Osby tivoli, senare kallat Turisthotellet. Jag blev mottagen av den förvånade vaktmästaren, som nästan vägrade tro, att en barnunge lyckats ta sig simmande över sjön. Så blev jag svept i en filt och bjuden på skållhett kaffe och färska wienerbröd. Medan jag satt där och gonade mig i solskenet och funderade på simfärden tillbaka, hade emellertid uppståndelsen varit stor i samhället.

Min bror, som inte varit närvarande vid badstranden, hade larmats, och nu kom en hel flottilj med roddbåtar, som skulle söka efter mig, innan man satte i gång med draggningar. Själv tyckte jag nog det var något av en triumffärd att föras hem som Osbysjöns stolte betvingare. Dittills hade i mannaminne endast en person summit över, och det var en vuxen karl, som var känd för sin utomordentliga muskelstyrka.

Beträffande min utveckling i de vanliga skolämnena, så har jag ju redan berört mina naturvetenskapliga intressen. I språken hankade jag med så gott jag kunde, och verkligt intresse hade jag endast för modersmålet.

Det var, som nämnts, under dessa mina skolår som en häpnadsväckande stor del av världslitteraturen skickades ut i fantastiskt billiga upplagor, så billiga, att t.o.m. vi skolpojkar kunde läsa och läsa och läsa. Som 25-öresböcker lärde vi känna sådana verk som Dantes "La divina comedia" och Chateaubriands Atala, båda dessa visserligen i förkortade upplagor men med Dorés fantastiska illustrationer. I 25-öresupplaga läste jag vidare sådana verk som Tolstoys Kreutzersonaten, massor av Zola, Maeterlincks Den ringes rikedomar, Dostojewskij, Turgenjew, Pierre Loti med sina fascinerande söderhavsskildringar och så naturligtvis Kipling och åter Kipling med massor av djungelböcker och berättelser från Indien.

Allt detta läsande ökade ju den litteräta aptiten, och då förlagen fann, att billighetsupplagorna konkurrerade farligt med övriga förlagda upplagor, skickades massor av värdefull litteratur ut på landsbygdens bokauktioner. C.A. Hagbergs kompletta upplaga av Shakespears dramer köpte jag för mina fickpengar och betalte 15 öre för varje 200-sidigt häfte. Också mycken lyrik slumpades bort på dessa bokauktioner, och det var faktiskt efter en sådan, jag första gången kom att bekanta mig med dikter av K.G. Ossiannilsson och Karl-Erik Forsslund.

Våra verkliga idoler inom lyriken var naturligtvis på denna tid Gustaf Fröding och Karlfeldt. Jag vet egentligen inte, hur många av deras dikter jag lärde utantill, men nog frossade vi i både deras trallrytmer och deras bländande poetiska visioner.

När jag för någon tid sedan fick tag på en antologi från Bonniers, "Vägen till Bokrike", och läste Ivar Lo-Johanssons självironiska berättelse om hur han i hemortens nykterhetsloge framförde en dramatisering av Frödings Jägar Malms hustrur, kunde jag inte låta bli att le ett igenkännandets leende. Och jag måste dra litet ironiskt på munnen, när jag tänker på, hur jag på den tiden med lämpliga konstpauser och med halvt snyftande darr på stämman läste slutstrofen, som Ivar Lo-Johansson fann vara sin goodtemplarföreställnings kulmen:


"Jag har lagt'na under roten
av en tall i ödemarken.
Det är bara mull och mossa,
ris och barr på Elis grav.
Men jag skar ett kors i barken
och en namnbokstav."
Annars var det nog flottare och mera bravurösa tongångar vi gillade. Vi läste Rostands Cyrano de Bergerac, och under långa tider hände det väl minst en gång om da'n, att någon av gänget svängde sin skolmössa som en plymförsedd 1600-talshatt och med dramatiska gester framslungade Cyranos ironiska förslag till sin egen gravskrift:
"Här vilar, tyngd av världens tack,
herr Cyrano de Bergerac,
En filosof och fysiker,
en fäktare och musiker.
Var allt, men kommer allt omkring,
så var han ingenting.",
varefter vi excellerade med vilt och demoniskt, hånfullt mefistofelesskratt. Det kan ju inte hjälpas, att vi med sådana litterära vanor fann skolundervisningen om Snoilskys Svenska Bilder och Viktor Rydbergs Den siste atenaren tämligen färglös.

Som jag förut nämnt, var skolan i Osby, som det hette, byggd på kristlig grund, varför ämnet Kristendom naturligtvis odlades med all den frenesi, som Kungl. Skolöverstyrelsens kursplaner över huvud taget medgav. På grund av mina uppväxtförhållanden hade jag ju en viss förtrogenhet med såväl Bibeln som med frikyrklig inställning till de religiöa problemen. Men när utvecklingsläran och naivt populärvetenskapligt, materialistiskt tänkande slog hål på Bibelns absoluta auktoritet, då rasade för mig hela denna religiösa konstruktion.

På den tiden hade man ännu aldrig hört talas om det krökta rummet och Einsteins relativitetsteori. Man visste egentligen inte mycket om atomfysik, om elektroner och protoner. Det var alltså en naivt rejäl världsbild, vi på ett barnsligt materialistiskt sätt föreställde oss. Där fanns materie, och där fanns kraft och tyngdlag, och ville man nödvändigt placera in en gud i sammanhanget, så måste man uteslutande tänka sig honom som någon sorts grundorsak, till vilken de nyssnämnda företeelserna stod i ett kausalitetssammanhang.

Men jag vill lova, att det var en befriande känsla, när man fann, att den mosaiska lagens tio gudsbud endast var en samling tomma föreskrifter, som man bara behövde följa, när de överensstämde med vad samvetet och hederskänslan dekreterade. Detdär budet om att man icke skall hava begärelse till sin nästas hus, hustru, tjänare, tjänarinna, oxe eller åsna hade ju ingen reell betydelse för oss. Att bära falskt vittnesbörd var ju tjaskigt och okamratligt, så den föreskriften tog samvetet hand om. Att man icke skulle stjäla och icke dräpa var ju klart, man var väl en gentleman. Det där om att hedra fader och moder var ju naturligtvis önskvärt. Däremot var det skönt att inta behöva tänka på att helga sabbaten. Det var verkligen en stor befrielse att på helgdagarna med gott samvete kunna jobba med allt det man tyckte vara roligt. Och att missbruka "Herrens din Guds namn" satte ju faktiskt en viss sprätt på språket. Och sedan - för en pubertetspojke - alla ljuvligheters ljuvlighet - sjätte budet upphörde att gälla! D.v.s. i teorin. I praktiken kom ju denna inställning till detta budord av begripliga skäl inte att betyda så mycket.

Men den känsla av oändlig lättnad och befrielse, som var en följd av att hela den av miljön påtvingade religiösa inställningen kastades överbord, var nog på sätt och vis en av min uppväxttids mest djupgående upplevelser.

Det som kristendomen sedan har givit mig är framför allt de kristna kärleksbuden, även om det har varit svårt att sträva efter deras efterföljd. Tänker man sig in i vad det i alla detaljer betyder att ständigt älska sin nästa som sig själv, så förstår man ju, att man här står inför ett ouppnåeligt ideal. Men man förstår också, att strävan mot detta ideal skulle kunna göra mänskligt samhällsliv oändligt mycket lättare.

Bibeln blev sedan för mig enbart en litterär upplevelse. Den språkets och stilens tjusning, som låg i den gamla bibelsvenskan, har ju numera av nyare bibelöversättningar totalt eliminerats. Därför är jag glad, att jag hör till dem, som lärde känna denna stil och kan njuta av t.ex. de dråpliga pastischerna hos Fröding och Karlfeldt. Dock, Salomos Höga visa har man icke lyckats fördärva. I den finns ju utom stilen också den eviga romantiska kärlekslyriken, som blommade upp för mig, när jag blev klar över att den tolkning, som gör brud och brudgum till Kristus och hans församling, är ett nästan straffbart, av teologska filistrar genomfört vandaliserande av en poetisk folkstams skönaste kärlekslyrik.

Ja, så en vacker dag var skoltiden slut. Jag var sexton år och tog realen. Senare har jag många gånger konfronterats med ungdomar i den åldern, som också tagit realen, och då kanske blivit förvånad över, hur mycket mera vi på den tiden och i den skolan hade upplevt och läst vid sidan om skolämnena.

Detta betyder givetvis inte, att vi i egentlig mening var mera mogna. Vi var kanske litet brådmogna, men i alla fall rätt barnsliga. Men miljön var sådan. Man måste ju vid litet mognare ålder se med ett ironiskt löje på det "Osby realskolas estetiska samfund", där vi läste dikter av Heine (för säkerhets skull i svensk översättning), diskuterade Strindberg kontra Viktor Rydberg, fastän vi i själva verket inte hade mycket aning om någonderas betydelse, och t.o.m. vid högtidliga tillfällen åberopade Nietsche. Men det var nu vår skoltids lekar. Numera leker man i stället med handboll och flygplansmodeller....


Efter realexamen



Innehållsförteckning