John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel IX: Gislövssomrar

Längs med revlarna och sanden
piskas bränningar till skum
under måsarna, som skria högt i skyn.
Se, hur kalla fågelvingar
genom skummets salta dimma
lysa vitt mot stålblått ödesmättat dis!

Omkring revlarna och sanden
piskas bränningar till skum.
Det är sägnens kvalda röster, som i sång
sjunga döda sjömäns nötta
gamla ben till evig vila,
sjunga glömska över havets kalla djup.

Längs med revlarna och sanden
piskas bränningar till skum,
och i vrede ryter storm bland grus och tång,
jagar fiskmåsflockar trötta, medan gryning börjar sila
över bistert gråa sjöars branta stup.
Gislöv, Gislöv! Det var bränningarnas eviga brus, det var måsarnas skrik, det var den salta doften av hav och tång, det var oändliga stjärnenätter, när jag ensam travade barfota längs stranden mot Böste. Det var också suset i trädgårdens almar, det var plommon - hela sensommarens bärskörd. - Men tyvärr var det ju också måndagsmorgonens ständiga rutin med en stake genom grepen på dassets latrinspann, en grav grävd i trädgården. Och det var en timmes dagligt arbete med att luka "svinamollor" i "pantofflestycket".

Men det var också många timmars arbete varje dag med att i blyerts, akvarell och olja söka fixera visionerna av svällande segel vid horisonten, barkar, fullriggare, briggar, skonertskepp, skonare och galeaser. Briggen Vera såg jag först i kikaren. Jag kände sedan igen den i Hälsingborgs hamn, i Malmö hamn och i Trelleborgs hamn. Den gick i många år med pitprops från Norrland till London.


Motiv från Gislöv (olja av John Fernström, 1954)

Någon gång kom en Sveabåt. En ångbåt kände man ju nästan förakt för. Men senare gav dessa Sveabåtar mig ett par av mitt livs ljuvligaste sjöresor, längs hela ostkusten, genom Stockholms skärgård och in till Stockholm. Varför skall allting tjusigt försvinna under årens lopp?!

Beträffande Gislöv var det så, att min mormors syster hade ärvt ett litet ställe nere vid "sjösvulpet". Det berättas, att min mormors far hade varit en av de verkliga storbönderna i Gislövs församling men hade supit upp och spelat bort alla sina jordegendomar utom denna lilla stuga med c:a ett tunnland jord. Detta ärvde min mormors syster, Kerstin Grönvall, "moster Tatti".

Under de flesta av skolåren var detta lilla paradis för mig sommarens oas. Det första året kom vi dit alla tre, Kalle, Eskil Rydén och jag.

Stället var egentligen obebott, men min mormors bror, slaktaren Nils Grönvall från Hälsingborg, hade just dragit sig tillbaka från affärerna och rest ner till Gislöv någon vecka innan vi skulle fara dit. Vi placerades på tåget till Trelleborg och fick instruktioner om att vi skulle fråga om vägen till Gislöv, och sedan skulle vi bara gå och gå, tills vi kom fram (7 kilometer). Morbror Nils skulle nog se att få tag på oss.

Vid en gräsklädd kulle bredvid vägen satt en gråskäggig gubbe, som kallade på oss med en busvissling:

- Är det ni pågar som är kineserna?

Det var morbror Nils. Han tog hand om oss den första sommaren, lagade maten, d.v.s. kokta och stekta ägg, bräckt skinka samt kokta och stekta potatis och någon gång sill. I övrigt fick vi klara oss själva. - Det var härligt att en hel sommar inte behöva borsta tänderna eller tvätta sig om halsen. Av några stockar, som låg på gårdsplanen, timrade vi en flotte, som vi stakade fram mellan sandrevlarna, när vi levde som malajiska dykarpojkar.

Den flotten var faktiskt det första fartyg, jag lärde mig att manövrera, och varje kväll drog vi upp den på stranden, liksom fiskarna drog upp sina båtar.

Ibland sov vi kanske litet länge på morgnarna. Det gjorde emellertid inte morbror Nils. Och det hände sig en morgon, att han kom ner till stranden och såg någon av fiskarbefolkningen, som intresserat granskade vår flottes hoptimrade stockar. Här liksom vid andra havsstränder brukade man lägga beslag på allt strandens gods - det var ju skönt, när Gud ville välsigna stranden.

- Nej, för jävulen, låt bli den flotten, det är nånna kineser som rår om den! var morbror Nils' anrop, varpå mannen försvann i morgondimman. Och så gick morbror Nils hem och stekte ägg och fläsk till "kineserna".

Snart kom emellertid den dag, då vårt navigationsintresse sträckte sig längre än till att staka fram en flotte. Vi hade nämligen fått lov att följa med fiskaren Anders Karlsson, "Anners Kals", på några segelturer i hans spririggade eka. Och bland alla kulturhistoriskt intressanta inventarier i den gamla loglängan hade vi upptäckt ett gammalt gistet baktråg. På det satte vi roder, en toft och en mast, ett sprisegel och en fock samt - för att hindra avdriften- ett par brädlappar, som skulle fungera som svärden på en holländsk koff. Tyvärr läckte baktråget, så att vi inte vågade göra seglatser, som varade längre än 10 minuter. Det gick ju an för oss pojkar, som av Anners Kals hade lärt oss seglingens a b c med stagvändningar, bidevindsegling o.dyl. Vi kunde ju alltid hinna inom sandrevlarna i tid. Värre var det, när grannens, fiskaren Hans Anderssons, "Hans Anners", sexårige Hilding en gång hoppade i baktråget och satte kurs direkt på Sassnitz. Som sexårig fiskarpojke kunde han segla, men han kunde inte vända. Vi skrek i högan sky på Hans Anners, som kom springande, fick loss sin eka och satte efter pågen. Till all lycka fick han tag i honom, innan baktråget var färdigt att gå till botten. Och - under över alla under - han var en så fin karl, att han faktiskt bogserade in vårt havererade baktråg, så att vi fick länsa det och göra det brukbart igen.

Jag har under de senaste åren träffat Hans Anners' Hilding som en i högsta grad medelålders fiskarfarbror med sillfjäll på sjöstövlarna, grå skäggstubb och - gu'vet, om han inte hade mullbänk. Men av finkänslighet skulle jag faktiskt inte vilja påminna honom om denna episod - i synnerhet med tanke på att han numera har en av Gislövsstrandens mest stabila tegelstensvillor uppe vid vägen.

Beträffande fiskaren Anners Kals måste jag nog nu komma med en liten parentetisk berättelse. Den mannen var en verklig fiskarebohème. Han var änkling med en son i vår ålder, som hette Bernfrid. Hans stuga var rätt primitiv med en liten stenlagd förgård framför förstugan och en jasminhäck. I stugans enda rum, bakom förstugan, som var fylld av sjöstövlar och annan yrkesrekvisita, fanns egentligen bara ett s.k. klaffabord, en utdragssoffa och en väggklocka. Golvet var sandat och strött med enris.

När Hans Anners hade druckit sina förmiddagskaskar, sov han middag i utdragssoffan. Råkade vi då röra väggklockan, vaknade han och var fly förbaskad.

Som barn ur relativt bildade kretsar kallade vi honom i början "herr Karlsson", tills han en gång i ett något beskänkt tillstånd utbrast:

- Vad är det för jävla trams? Jag är Anners Kals och fantamej ingen herre.

Emellertid var Anners Kals en verkligt god människa, en helgonnatur, men tyvärr kunde han inte låta bli spriten. Det var spännande att följa med honom, när han drog sin rullebör full med sill upp genom bygden med alla dess bondgårdar. Till att börja med fick vi tre kinapojkar följa med som en sorts reklam- och utställningsobjekt. I varje gård förklarade han:

- Idag kommer jag med tretti valar sill och tre kineser. Det lönar sig inte, att ni snackar med dom, för di förstår min själ inte skånska.

Det måste ju medges, att vi ibland hade svårt att förstå den utpräglade söderslättsdialekten.

I varje bondgård måste han ju ha minst en sup, och när vi äntligen begav oss på hemväg, var det egentligen svårare att bogsera Anners Kals än att klara rullebören.

Värre var det emellertid, när vi fick följa med honom och pojken Bernfrid seglande till Trelleborg för att avyttra fisk. Speciellt minns jag en gång, när Anners Kals, trött av dagens möda och otaliga kaffegökar, på hemvägen lade sig på bottnen i båten med den nakna, liktornsförsedda vänstra foten på rorkulten. Så mycket hade han klart för sig som att vi hade vinden kranbalksvis om babord, och att om han bara seglade bidevind, så skulle vi så småningom komma till Gislöv. Där låg han och lallade, ända tills det kom en kastby, då Bernfrid ryckte till sig roder och skot och gick upp i vind, så att seglen stod och fladdrade.

- Vafan menar du, påg?

- Nu skall far hålla käften och vara lugn, för nu är det jag som klarar båten. Annars går det åt helvete.

Och så somnade Anners Kals.

Mitt under en hösttermin i Osby fick jag till min häpnad ett långt brev från släktingarna Meissner i Malmö. Annars brukade vi ju egentligen icke korrespondera. Brevet handlade om allt mellan himmel och jord, men på slutet nämndes en passant det, som tydligen var meningen med denna skriftliga kontakt: Anners Kals och Bernfrid hade "gått bort". Senare fick jag höra hela historien.

De liksom de andra fiskarna i Gislöv hade varit ute på kvällen och satt sina sillagarn. Så blåste det upp till "böst" väder. Alla gick ut för att rädda garnen, men de flesta vände om i panik. Det var pålandsvind, och det berättas, att Anders Fritjofs pråm lyftes av bränningarna och slungades tvärs över revlarna och långt upp på land. Någon hade sett och anropat Bernfrid och Anners Kals, som genom stormbruset skrek, att han gav sig djäveln på att han skulle rädda garnen. Se'n hördes han aldrig av.....

En annan av de fascinerande typerna var Anders Magnusson, världsomseglaren och timmermannen.

Han var en rödbrusig vikingagestalt, men håret var svartkrylligt som på en tattare, och han hade bruna ögon. Med tiden blev han praktiskt taget vithårig. Och så kunde det hända, att han "nyttjade starkt". Hans fantasi var värdig en Rabelais', och hans skepparhistorier från den tiden han som timmerman seglade på "varmen" var fantastiska.

Cap Horn och Biscaya och tropiska taifuner var ju bara små vardagshändelser, nej, tacka vet jag - tjongfaderittandej - när han i månskensnätter dansade hula-hula med söderhavsprinsessor. - Men di jädrans niggrerna var ju svartsjuka som kalkontuppar. Dom band oss och släpade iväg oss till ett av di jäkla halmskjulen, som dom kallar för hus. Där fick vi ligga med ena foten bunden upp vid taksparren. Och di knoparna di hade slatt på sina palmfiberstrossar var jäkeln ta mej värre att lösa opp än vad en svensk sjöman och skeppstimmerman var van vid. Nå, kaptenen kom ju på morgonen och löste ut både mej och båtsman med ett par liter brännvin. Si, vi var ju bara två, annars hade vi nock klarat dom.

Första gången jag hörde namnet Anders Magnusson var en stilla sommarnatt, då månskensmystiken bröts av verkligt ekvilibristiska dragspelstoner. Det var virtuost, och jag frågade morbror August, som satt i gungstolen och läste Trelleborgs Allehanda bredvid fotogenlampan, vad det var för en virtuos, som spelade dragspel om natten.

- Åh, de e bara Anners Magnussa påga.

Det fanns litet bohème- och spelmanslynne i familjen.

Någon tid senare hade morbror August bett Anders Magnusson laga några trasiga gångjärn och dörrar. Han kom vid 9-tiden, och för att få honom i arbetstagen tog morbror August honom ner i vedskjulet och fifflade litet med en brännvinsflaska ur synhåll för "fruntimmerna", vilket alltså var mormor och hennes syster. Så småningom kom ju Anders Magnusson in i huset och började med rödflammigt ansikte och talgiga ögon fumla omkring med sina verktyg, vadan morbror August vid 12-tiden måste säga till honom:

- Nu tycker jag Anders Magnusson ska gå hem och äta middag och ta sej en ordentlig middagslur. Så kan vi ju se hänad eftermiddagen, om vi får nåt gjort.

De minnen från Gislöv, som satt djupast spår i mitt medvetande, är minnena från de perioder, då jag var ensam där. D.v.s. ensam och ensam; de gamla 70-80-åringarna - mormor, morfar, moster Tatti, morbror Nils och faktiskt också morbror August, som jag dock räknade som tillhörande en generation, med vilken jag icke hade något gemensamt, - fanns ju där. Men jag tyckte, att jag var den ende, som levde. Jag fann för några år sedan, när jag rotade bland mina papper, en liten dikt, som jag måste ha skrivit vid 14-15-årsåldern. Den handlade egentligen om ett plommonträd, som höll på att gå ut, och:


"för vilkets vissnan och gula blad
jag mig var dag haver våndat"
Tacka för det, för resten! Morbror August och jag hade vid våra sedvanliga måndagsmorgonsexkursioner (se tidigare uppgifter om dassets latrinspann) alltid grävt djupa hålor bland det trädets djupa rötter. Men vad jag fann synnerligen expressivt i den i övrigt omogna skolpojksdikten var de två inledningsfraserna:

"Äldre män och gummor smyga
kring i våran trädgård".
Jag har senare försökt att precis fastställa vilka somrar eller vilka månader av vilka somrar jag var ensam med de gamla i Gislöv. Två år innan jag tog realen, hade min bror Kalle lyckats klara examen, varefter han gick till sjöss med barken "Signal" av Råå, därefter blev kontorist, landskanslist och slutligen tillförordnad landsfiskal och vid 24 års ålder livsmedelsfiskal för Kristianstads län. De två sista åren före realexamen samt en eller två somrar efter densamma måste jag ha varit ensam med gamlingarna i Gislöv.

Det var verkligen härliga somrar. Jag fick ju underkasta mig en timmas dagligt lukningsjobb, och dessutom tyckte jag det var synd om moster Tatti, som ensam skötte hushållet, så jag måste erkänna, att jag hjälpte henne med disken. Men i övrigt hade jag dygnets sexton vakna timmar till egen disposition. Morgontoaletten bestod ju i att man hoppade ur sängen, drog på sig en skjorta och ett par byxor, vilka hölls uppe med ett rep om livet. Så bums ned i havet för ett morgondopp. Därefter en kopp välling, ett kokt ägg och ett par smörgåsar. Och se'n var det fiolen eller staffliet, som fyllde alla förmiddagens timmar.

Efter lukningen och middagsdisken och kanske någon gång, när jag var så sinnad, också på förmiddagen kunde det hända, att jag fördjupade mig i alla pappersluntor på vinden. Där fanns först och främst manshöga travar av Strix, Simplicissimus och Fliegende Blätter, som morbror August hade samlat och avnjutit under den depressionsperiod, då den av honom ägda och av morfar grundade Trelleborgs Läderfabrik gick omkull.

Jag hade läst tyska åtskilliga år i skolan, så jag kunde någorlunda ana mig till innehållet av också rätt vågade tyska anekdoter, även om de var formulerade på dialekt. Men det som intresserade mig mest var faktiskt de konstnärligt raffinerade teckningarna i Simplicissimus.

Och sedan fanns där på vinden hela packlårar fulla med släktens och familjens gamla korrespondens. Där fanns kinabrev från min mor, där fanns tysklandsbrev från morbror Augusts och morbror Viktors ungdom. Men intressantast av allt var en mycket gammal korrespondens från en av min mormors kvinnliga släktingar, som i sin ungdom blev "frälst" av en mormonmissionär. Det var en hel roman, som rullades upp - resan till Amerika, livet i mormonsamhällena, den bittra besvikelsen i det då ännu florerande månggiftet, den slutliga tragiken. Därefter tystnad.

Detta vindsarkiv var för mig en helgedom. Varje höst, när jag reste från Gislöv för att återvända till skolan i Osby, gjorde jag ett paket av mina teckningar och akvareller, rullade ihop oljefärgsdukarna och stoppade sedan in dem på vinden. Beträffande dukarna så hade jag av Hilding Sjösten i Osby fått ett recept på hur man preparerade duk av vanlig domestik, som endast kostade 22 öre metern. På samma sätt preparerade jag åtskilliga lakan, som mina föräldrar lämnat hemma i Sverige för Kalles och min räkning. Slutligen började jag tillgripa även näsdukar, och det hände t.o.m. vid något tillfälle, att jag förgrep mig på en använd näsduk. Tavlan blev mycket skrynklig, och jag försökte att bättra på den genom att efter målandet pressa den med ett varmt strykjärn på baksidan. Det blev både en fördärvad tavla och en fördärvad strykfilt...

Dessutom var jag så van vid den flödiga akvarelltekniken, att jag gärna blandade terpentin i oljefärgen. Efter bara några år var tavlan sprucken, och färgen ramlade av i flagor. Därför var det kanske inte så stor förlust - åtminstone beträffande mina oljemålningar - när morbror Viktor några år efter morbror Augusts död vid ett besök i Gislöv beslöt att rymma opp och göra rent hus på vinden. Det blev ett härligt bål nere vid sjösvulpet. Där strök hela det gamla släktarkivet, romanen om mormonhustrun, de kultur- och konsthistoriskt fantastiskt värdefulla årgångarna av Strix och Simplicissimus, allt mitt mångåriga arbete med valör- och teckningsstudier i blyerts, akvarell och olja.

Och så var det musiken. Jag har förut talat om, hur jag började spela fiol. Jag fortsatte naturligtvis med det på somrarna i Gislöv. Fiolspelningen var jämsides med mina studier i blyerts och akvarell av vågor, råsegelsfartyg och bränningar min käraste sysselsättning.

De sista somrarna i Gislöv hade jag slutat skolan och på allvar börjat studera musik vid Malmö Musikkonservatorium. Och då kom ju faktiskt fiolspelningen att överväga. Jag minns, att jag en sommar utom etyder höll på med Wieniavskis Legend. Och en kväll, när moster Tatti knackade med sopkvastskaftet i taket för att få mig ned till kvällsmaten, gläntade hon på köksdörren, när jag så där fullständigt en passant på nedvägen hängde i krokig arm i trappräcket. Så sade hon:

- Käre Jonteman, när du spelar den biten, blir jag så vemódig.

Jag hade just hållit på med mellandelens dubbelgreppskantilena i terser.

Nästa sommar, innan jag reste ner till Gislöv, hade min lärare sagt till mig, att jag skulle köpa Max Bruchs fiolkonsert i g-moll och under sommarens lopp klara ut fingersättningar, notläsning, taktindelning och dylikt. Jag var ju vild av entusiasm inför uppgiften, och de tre första dagarna fick faktiskt både pantofflestycket, vindsarkivet och badningen vila. Tredje dagens kväll låg jag i sängen och memorerade hela konserten. Jag kunde den utantill - fast tekniskt gick den ju inte.

Alldeles vila fick dock inte ens under dessa år studierna i måleri. Det var speciellt bränningens rörelseschema och kolorit, som jag sysslade med. Och jag minns, att jag vid återkomsten till Malmö besökte Malmö museum och fick syn på en tavla av en tämligen prominent målare. Den tavlan handlade just om bränningar. Nähä du, min käre vän, - tänkte jag - det där kan jag bättre än du.

Och så var det de många timmar jag sam omkring bland revlarna. Det hettes ju faktiskt då, att jag och Axel Bäckström i Abbekås var de enda mellan Trelleborg och Ystad som kunde simma. De fiskare och sjömän, som befolkade stränderna, var duktiga båtkarlar, men inför kroppens nedsänkande i vatten hade de väl ungefär samma inställning som strixanekdotens fisklägesurinvånare, som på stadsdamens fråga:

- Nå, hur är det att bada här?

svarade:

- Jo, adertonhundraochåttetifyra badade jag, och då var det bra.

Se'n var det de långa, härliga förnätterna, då gamlingarna hade gått till sängs, då jag var ensam och strövade längs stranden. När jag barfotad plaskade fram dels på sandplagen och dels i lugnvattnet innanför närmaste sandrevel och fantiserade, som Birger Sjöberg säger, "om livet och döden och universum", så gick jag, åtminstone sedan jag i Malmö hade fått höra kammarmusik, och fantiserade kammarmusikaliskt. Där var en violin, som sjöng ett romantiskt tema, och en violoncell svarade med spiccatoåttondelar med en och annan skarp och dissonerande accent. Jag visste ju ingenting om kammarmusikalisk form, jag visste mycket litet om harmonilära och absolut ingenting om kontrapunkt, men jag minns, hur det sjöng och spelade.

Ack, vad jag hade kunnat berätta mycket om Gislöv, om almarnas sus i trädgården, om hur den torkade fisken klapprade för vinden i sina torkställningar,

om hur vi fann bärnsten efter stormnätterna, om hur vi seglade, om hur morbror August blåste flöjt ute på sjön i härliga värmeböljedagar.

Men det kan ju inte hjälpas, Gislöv var naturligtvis en karaktärsdanande

ungdomsupplevelse, men det var bara en episod, en växeldominant, i livets stora symfoni.



Innehållsförteckning